Detta inlägg föranleds av en annans blogginlägg. Författaren, som skriver engagerat och underhållande, reagerar på "snuttifieringen" i vårt samhälle, vilken bland annat påverkar vår uthållighet och gör våra elever mindre benägna att ge sig in i uppgifter som kräver just uthållighet, t ex längre texter, längre föredrag eller längre filmer. Det där känner vi till, och det måste vi förhålla oss till. Blogginlägget ser jag som en av många sunda reaktioner i raden mot denna utveckling. Vad jag reagerar mot är inte blogginlägget i sig, utan den onyanserade eruption av tacksamhet som genast utlöses bland lärare. Bloggaren kan
proklamera Grej of the year om hon vill, men det hjälper inte mina elever. Jag föredrar att försöka möta dem med de förutsättningar de
har. Den som är ovan att läsa och koncentrera sig på en text, behöver en
uppgift som inte ytterligare bekräftar hur tråkigt och svårt det är att läsa. Flippar kan vara en mycket bra idé. Grej of the day kan vara en mycket bra idé. Visst
läser vi långa romaner, men vi kommer överens om ett långsamt tempo. Alla som
vill får ljudfil och vi pratar eller skriver om berättelsen varje vecka. Jag
jobbar mycket med utdrag. Jag läser ofta högt. Jag upplever att de flesta
elever vill finna läsro och de tycker att det är viktigt att läsa i skolan.
Jag tror på kombinationen respekt, pepp och positiva förväntningar. På så sätt
bygger jag upp en tillit mellan oss. När den tilliten fungerar är det dags för
en försiktig utmaning, kanske en Grej of the week?
Om du har svenska på yrkesförberedande program, vill jag verkligen rekommendera denna inspirerande uppgift, som jag nu gör för andra året i rad. Jag har hämtat den från Svenska impulser för yrkesprogrammen. Förra året gjorde jag uppgiften på BA-programmet och industriprogrammet. I år får även frisörelever utmana mig. Eleverna på bygg- och anläggningsprogrammet kan dessutom utmana varandra, eftersom de i år 1 prövar olika yrkesinriktningar i den så kallade "rundsvängen": trä, mur, plåt, måleri, anläggningsmaskin och markanläggning, som kombineras med olika teoriområden och ställningsbyggnad. Först svarar jag eftersom jag vet minst (än så länge). Om jag inte kan svaret, får övriga klassen gissa. En elev får föra poängprotokoll på tavlan, där jag och klassen har varsin kolumn. Tävlingar är oftast kul, och idag blev engagemanget stort i klasserna. Det finns flera syften. Det primära är att öka medvetenheten om yrkesspråkets roll som ett led i arbetet med kunskapskravet om att kunna reflektera kring språklig variation, men idag upptäckte eleverna och jag två andra syften: intresseskapande förförståelse inför den station man ännu inte har besökt och en bra repetition av flera viktiga begrepp, nu när alla eleverna står i begrepp att komma till ett nytt ställe nästa vecka. Så här gör vi:
Eleverna arbetar i grupper om 3-5.
De listar cirka tio yrkesuttryck var.
Frisörgrupperna samordnar sina listor, så att de inte överlappar varandra. Det behövs inte i BA-klasserna, eftersom de representerar olika inriktningar.
De får instruktionen att antingen visa ord, som jag ska förklara, eller också visa bilder av t ex verktyg, som jag ska sätta ord på.
De flesta har hittills valt att sätta ihop en powerpointpresentation med ord. Några har presenterat en bild efter att jag har gissat, medan andra har ritat på whiteboarden. I den ena byggklassen förlorade jag knappt. I den andra klassen ligger jag bättre till och har chans att vinna, när vi fortsätter imorgon. Jag undrar hur jag lyckas mot frisörerna...
Favorit i repris från förra året, som i mitt tycke blev lyckat, i alla fall att döma av elevernas förbättrade insatser på referatteknikens område jämfört med i tvåan. Det vetenskapliga skrivandet är en svår nöt att knäcka för många elever, och jag har förstått att jag måste sätta tekniken tidigt och stegvis innan det är dags att skriva pm. Vi tränade under tre veckor på ganska svåra debattartiklar från Dagens Nyheter från förra året. Jag hade tänkt byta ut dem, men upptäckte att ämnena kändes minst lika aktuella fortfarande. De handlade om tiggeriförbud, en-statslösning i Israel/Palestina och om Sverigedemokraternas budskap. Eleverna fick arbeta med att förstå artiklarna och besvara frågor medhjälp av citat och referat. Vi har satt läsförståelsestrategierna i arbete genom förförståelse, frågor, problemlösning och sammanfattning. Jag har tillämpat cirkelmodellen genom att visa exempel både före och efter elevernas egna lösningar. De har fått respons på sina övningar. Idag knöt vi ihop påsen med ett referatprov, där uppgiften bestod i att referera en debatt: en artikel och två repliker om terminsavgifter i högskolan.
Jag är precis klar med bedömningen av referaten. Den fokuserar på källhantering, disposition och språk. Dels har jag kladdat på pappersutskrifter, eftersom jag tycker det fungerar bäst för mig, dels häftar jag fast en liten matris ovanpå för överblickens skull. Nu är det dags att återkoppla resultatet till mig själv och min egen planering. Det har varit ett hyfsat bra och lärorikt upplägg, men nu behöver eleverna träna på att själva referera mer med egna varierade ordval och att binda ihop sina texter. Vi har lagt ut kursen i dubbel bemärkelse.
Jag läser Anders Öhmans bok Litteraturdidaktik,
fiktioner och intriger (Gleerups 2015). I vintras skrev Michael
Tengberg på Facebook om hur han förlorade sig i Öhmans bok så att han
åkte fel med tunnelbanan. Den reklamen tillsammans med det annorlunda
omslaget gjorde boken svår att motstå, och bra didaktisk litteratur kan
man inte få för mycket av, eller hur? Min utmaning som svensklärare är
ständigt att hjälpa och locka eleverna över tröskeln till litteraturen,
så att de finner och bärs vidare av sin egen läslust. Jag beställde
omgående, men först på lovet fick jag tid och ro att läsa.
Öhman
frågar sig vad det
innebär att gå in i en annan värld, att förlora sig i boken. Vad är det
som
händer när jag inte längre lägger märke till orden, utan bilder, känslor
och
stämningar tar över? Det är en motsägelsefull process på så sätt att jag
samtidigt
är medveten om både att berättelsen är påhittad och att den är sann.
Fiktionens
frihet från krav på autenticitet möjliggör skapandet av en "större"
sanning, som det är angeläget att ta del av. Läsning av skönlitteratur
har
emellertid legitimerats på olika sätt över tid; den främjar bildning,
kunskaper
i andra ämnen, exempelvis historia, förmedlas, språket stärks etc. Öhman
förordar en litteraturdidaktik som utgår från att skönlitterär läsning
har ett
värde i sig själv, där inlevelsen i andra världar är central, inte den
estetiska formen. Vi måste även pröva nya sätt att lära oss att ta dela
av fiktioner, skriver Öhman, och jag kommer att tänka på min elev i
industriettan, som höll en inlevelsefull presentation om den spännande,
fascinerande och gripande världen i hans favoritdatorspel Valiant
Hearts, där han menar att den underbara berättelsen uppväger den enkla
grafiken.
En berättelse är ett försök
att skapa samband och sammanhang mellan olika människor, händelser och platser.
Berättelsen förbinder fenomen, människor och platser med varandra i en kausal
kedja, vilket gör att den erbjuder ett perspektiv, ett sätt att se på
tillvaron. (Öhman, s 20)
För
att ge sig hän åt berättelsen krävs en inlevelse, som strider mot den
kritiska och reflekterande läsning som har dominerat skoldiskursen under
1900-talet. Öhman refererar till ett stort antal forskare, som jag inte
nämner här, och kommer fram till att läraren måste lotsa eleverna in i
de fiktiva världarnas gränsland mellan inre erfarenhet och yttre värld,
och sedan leda ut dem därifrån igen för att kunna reflektera, sätta ord
på och jämföra sina upplevelser av det lästa. I läsandet går vi in i ett
slags övergångstillstånd, i ett tredje rum. Det är det som händer när
vi "förlorar oss" i berättelsen. Spontant vill jag jämföra med de
upplevelser och insikter som medges oss genom drömmar.
Det
intensiva känslomässiga engagemanget i i det litterära verket innebär
inte att analysen och kritiken hotas, men engagemanget är själva
förutsättningen för att ta del av litteraturens värden. (Öhman, s 37)
Öhman
tar hjälp av Michail Bachtin och Olga Dysthe för att förklara hur en
dialogisk undervisning med autentiska frågor kan engagera och utmana
eleverna. Alla berättelser fungerar inte i en dialogisk relation, men
när de gör det är det intrigen, rörelsen i berättelsen, som kan leda
till förändring hos läsaren.
"Jobbhjärnan har börjat vakna" är en sliten klyscha. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag idag känner odelat positiva känslor inför den stundande terminsstarten, men jag hyser tillförsikt. Mina ingångsdata är tydligare än för ett år sedan, då jag tillträdde min nya tjänst. I detta inlägg ämnar jag försöka formulera vad jag kan, vill och bör utveckla under detta läsår. Efter mitt första år som svensklärare på yrkesprogram har jag en hyfsad bild av vad utmaningen består i. Den stavas motivation, och motivation kräver engagemang, både mitt och elevens. Jag tar avstamp i bedömning för lärande eller formativ bedömning. De fem formativa strategierna enligt Dylan William och Christian Lundahl är:
1) att tydliggöra lärandemål, kunskapskvaliteter och betygsnivåer, 2) att skapa synliga tecken på lärande, 3) att ge återkoppling som utvecklar lärandet, 4) att aktivera eleverna som utvecklingsresurs för varandra och 5) att förmå eleverna att ta lärandet i egna händer.
(Ur Bedömning för lärande(2014) av Christian Lundahl)
Jag har kommit att lägga mycket energi på att utveckla information, bedömning och återkoppling enligt de tre första strategierna, och givetvis är det av största vikt att även framgent tydliggöra mål, få syn på lärandet och ge formativ respons, men jag har kommit fram till att jag under detta läsår vill vidareutveckla de två sista formativa strategierna i min undervisning. Jag tror att de har störst betydelse för att höja elevernas motivation, en bristvara för många av mina elever. Det känns som om jag som nybörjare på gymnasienivån har fastnat så mycket i formella mallar och strukturer att de andra, mer subtila, verktygen har hamnat i skymundan.
Strategi 4 innebär att mobilisera eleverna som varandras lärresurser. Detta är något jag har arbetat mycket med tidigare i högstadiet, och nu utforskar jag hur jag kan arbeta med kollaborativt lärande inom gymnasiesvenskan, t ex genom responsgrupper och samarbete med hjälp av digitala verktyg. Elever har många förutfattade meningar om hur man ska och inte ska ha det tillsammans i elevgruppen. Jag uppmuntrar, ofta med initialt motstånd, mentorskap bland eleverna, dvs att den som kan lär den som ännu inte kan. Goda exempel lyfts ofta fram, vilket kan ske mycket spontant, när situationen uppstår. Svårigheter som delas av många avhjälps lättare om man talar öppet om dem. Ständigt påminns eleverna om att allt målet är gemensamt. Det tar ibland tid att etablera den öppenhet som krävs, och det går självfallet olika bra i olika grupper. Här tror jag att jag har så pass bra erfarenheter och idéer att jag också kan inspirera andra lärare. När jag nu har en större förtrogenhet med mål, innehåll och elevgrupper, är jag beredd att spänna bågen ytterligare.
Än mer avgörande i mina grupper är den formativa strategin nr 5 i min undervisning, dvs att förmå eleven att ta sitt lärande i egna händer. Flertalet elever presterar mindre än de borde, och underprestationen beror huvudsakligen på att de inte är tillräckligt motiverade att anstränga sig. Har de dessutom inlärningssvårigheter eller läs- och skrivsvårigheter, vilket många har, är oddsen dåliga för ett gott resultat. En negativ och förlamande studiekultur föreskriver att man inte ska anstränga sig, och det är först när vi lyckas desarmera den kulturen, som det lossnar på allvar i skolarbetet för många elever. Carol Dweck och James Nottingham, bland andra, har skrivit om hur beröm av ansträngning i stället för beröm av begåvning leder eleverna mot insikter om sin egen kapacitet.
Båda dessa strategier är mycket beroende av de relationer och den kultur jag lyckas upprätta och vidmakthålla mellan oss i klassrummet. Om jag ska få eleverna att samarbeta och anstränga sig, måste de lita på varandra, på sig själva och på mig, och jag tror att denna tillit är en viktigare framgångsfaktor än effektiv kommunikation om kunskapsinnehållet.
För att någorlunda belysa vad jag menar, länkar jag till en engagerande föreläsning av pedagogikprofessor Silwa Classon från februari i år. Hela den kvartslånga miniföreläsningen är mycket intressant, i synnerhet efter cirka elva och en halv minut, när Classon beskriver hur skickliga lärare gör skillnad genom att otaliga gånger pendla mellan individ och grupp i klassrummet. Läraren gör en fasväxling mellan sig själv före lektionen till eleverna när lektionen börjar. Sedan följer ständiga fasväxlingar mellan individ och grupp, vilket kräver mycket energi, men skapar kontakt, närvaro och engagemang. Ett fyspass helt enkelt.
Det handlar om att få fatt i och syn på den tysta pedagogiska kunskapen, till exempel genom observation i klassrummet och kontemplation i bloggen. Fler inlägg är således att vänta om detta.
Efter kursproven var jag nära utmattning och beslöt i samråd med min chef att ta det lite lugnare resten av terminen. Därför inledde jag inte något nytt arbetsområde i Svenska 1. Jag använde istället deras sista åtta lektioner till ganska valfria slutuppgifter, beroende på vad varje elev hade missat eller behövde jobba mer med för att "hyfsa" sin kunskapsprofil. Varje elev fick en liten lapp med en lägesrapport/betygsprognos, och förslag på uppgift.
Exempel 1 Tala: C Skriva: E/C Läs, referera och kommentera en artikel Referatteknik: E/C Litteratur: C Språk: C
Exempel 2 Tala: ej hjälpmedel Håll ett tal med en powerpoint Skriva: E Referatteknik: E Litteratur: E Språk: E
Somliga elever hade en mycket jämn profil och fick därför stor valfrihet. Valfrihet tar tid, eftersom det är lätt att välja fel och tvingas börja om. Många valde att läsa och skriva om en novell. En elev valde att lyssna på Nils Holgerssons underbara resa som ljudbok, och det tog väldigt lång tid. När jag efter ett par veckor fick tillbaka alla kursprovsuppsatser från lärarnas sambedömning, blev räddningsplankan för några elever att få bearbeta sin egen text. När jag undervisade i högstadiet fick jag beskedet att så var tillåtet att göra, men många gymnasielärare tvivlade på det, varför jag ställde frågan igen till Skolverket på Twitter, och sent omsider kom svaret, som syns här intill. Bearbetningen handlade huvudsakligen om disposition och källhänvisning. Eleverna fick bland annat dela in sina texter i tydlig inledning, referat och avslutning samt infoga minst en fullständig källhänvisning i sitt referat.
Det tog minst sagt varierande lång tid att utföra dessa slutprojekt. Min
tanke var att de snabbaste eleverna så småningom skulle droppa av, så att jag kunde
koncentrera min begränsade energi på att hjälpa dem med störst svårigheter, och så
blev det. Till slut återstod en handfull tal-ängsliga elever, som hade dragit ut på eller försökt undvika sin muntliga uppgift i det längsta. De fick sitt gjort i en lite lugnare situation. Jag har bland annat lyssnat till intressanta redogörelser om allt man kan använda en Volvo 740 till och om vilka fantastiska berättelser man kan vara med om i datorspelet Valiant Hearts. Nu är deras lektioner slut och jag har två elever kvar, som jag hoppas kunna få i hamn nästa vecka... Treorna har jag firat av med kalas och avskedstal, och tvåorna fick tårtresterna som uppmuntran under sitt grupparbete kring litterärt uppväxttema, som de ska redovisa på måndag. Det blir terminens sista lektion.