På Bäckadalsgymnasiet har vi ett särskilt lärarlag för VFU, som jag nyligen vunnit medlemskap i. Högskolan i Jönköping har åter börjar utbilda ämneslärare i svenska, och snart kan jag börja få ta emot efterlängtade studenter igen efter några års uppehåll. Idag dök en intressant artikel upp i vårt team i Vklass: Simuleringar tränar förmågan att leda klassrummet av fem forskare vid institutionerna för beteendevetenskap respektive datavetenskap vid Linköpings universitet. Så dumt, tänkte jag vid första anblicken, men sen började jag läsa. När jag studerade spanska i början av 80-talet i Uppsala fick jag träna uttal i en språkstudio, och det var de mest intensiva lärotillfällena jag varit med om.
I ett forskningsprojekt fick lärarstudenter prova att utsättas för olika scener, där de ombads att välja olika ledarstilar: överdriven, auktoritativ, demokratisk eller eftergiven, och följa instruktionerna.
Själva simuleringen innehöll text, bild, ljud och 3D-simuleringar i olika kombinationer. Efteråt diskuterades simuleringen och kunde spelas upp för flera.
Simuleringsmetoden förordas som tids-och kostnadseffektiv och tydlig eftersom den medger diskussion i konfrontation med lärare och andra studenter. "En minuts agerande i en datorsimulering beräknas motsvara sju minuters agerande i realiteten." Dessutom erbjuds mängdträning.
Med ojämna mellanrum aktualiseras en skepsis bland skolfolk och avnämare inför det yrkesetiskt lämpliga i lärares deltagande i sociala medier. Det är minst sagt tröttsamt, men jag tänker inte ge upp mitt nätverkande, för jag har verkligen inget att skämmas för.
Sociala medier jag deltar i är Facebook, Twitter, Instagram och denna blogg. Dessa medier används på olika sätt av lärare och andra människor till kommunikation om allt mellan himmel och jord. Det finns seriöst utbyte och tramsigt tidsfördriv. Det finns respektfullt respektive mindre hedersamt utbyte, precis som i analoga forum.
Viktigast är att lärare idag genom det utvidgade kollegiet i sociala medier har tillgång till en oändlig resurs av kollegialt lärande. Det är min förhoppning att få fortsätta att vara en del av och få bidra till att utveckla denna nyttiga och roliga gemenskap i många år framöver!
Treorna har börjat med sin pm-uppgift om de, dem och dom, som de möjligen inte tycker är lika helkul som jag gör, men det rullar på i alla fall. Jag stoppade in en instruktion i efterhand, ni vet så där som man absolut inte ska, om kritisk granskning och värdering av källorna i inledningen, men jag verkar ha blivit förlåten.
Ettorna fördelar sin lektionstid mellan novellanalys och romanläsning, eller rättare sagt: jag fördelar tiden. Novellen de arbetar med är den i mitt tycke perfekta Att döda ett barn av Stig Dagerman, och de har ett helt batteri med frågor kring tid, personer, berättare, miljö, konflikt och språk, som de ska besvara utförligt med hjälp av exempel och citat. Varje klass får också hjälp av vår bibliotekarie att hitta en passande roman att läsa.
Idag var det dags för första läslektionen, och några elever dök upp utan bok, antingen för att de hade glömt den eller för att de var sjuka när vi besökte biblioteket. Jag har nästan en klassuppsättning av Sherman Alexies roman Den absoluta sanningen om mitt liv som halvtidsindian, men jag hade ännu inte arbetat med den eller ens läst den själv, bara fått tips om att den är jättebra. En elev som inte hittade något spännande ens i biblioteket förra veckan, var den första som fick Alexies roman i näven. Det blev tyst och stilla, och det är ju bra. Då är det en bra bok.
Idag gjorde jag likadant med de tomhänta eleverna. Det blev tyst och stilla där också. Under första halvan av lektionen läste alla tyst, och jag passade på att själv läsa de första hundra sidorna i Alexies bok. I den självbiografiska uppväxtskildringen uppmuntras en liten indianpojke av sin lärare (!) att bryta upp från reservatet och börja i en skola inne i stan bland vita ungdomar. Jag förstod nu varför det blev tyst och stilla när eleverna läste romanen, för den är verkligen mycket underhållande och engagerande. Den är till och med illustrerad med roliga teckningar! Här och där var jag tvungen att skratta litet, och det gjorde ju eleverna nyfikna.
Imorgon ska de andra klasserna börja läsa, och självklart kommer jag att erbjuda Alexie igen till dem som behöver. Jag blir inte förvånad om även några bland de övriga eleverna blir nyfikna och byter till "indianboken".
Det blev en betydligt lugnare hösttermin med mer rutin i bagaget, kurser i repris och mindre undervisning, men utmattningssmällen i våras tog ut sin rätt. Jag har tvingats inse att jag måste ta det mycket lugnare för att orka med lektionerna och dagarna. Tvåorna har jag lämnat över till en kollega, vilket var smärtsamt, men nödvändigt. Nu har jag alltså bara ettor och treor.
Förra jullovet var fyllt av både bedömning och planering, men inte denna gång. Istället har jag försökt beta av min bokhög, vilket har gått sådär. Alldeles för många timmar har jag fastnat vid datorn istället med släktforskning (!) eller sociala medier. En kul nyhet i det utvidgade kollegiet är den stafettblogg Skola365, som de tre lärarna Ulrika Elisson Grane, Ann Holtman Jakobsson och Ulrika Broman har skapat. Varje dag under 2016 kommer en ny lärare att skriva på bloggen om allt möjligt inom skola; vår vardag, framgångar, missöden, allmänna ideer och tankar kring svensk skola mm. Tillsammans kommer vi förhoppningsvis att ge både varandra och andra en bred bild av skolan. Jag har redan anmält mig och bokat den 19 februari. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om än, men kanske något om det jag ska syssla med närmast:
Jag bygger nu vidare på den grund jag lade förra året, och gör smärre justeringar. Mellan jullov och sportlov ska vi ha skönlitterärt tema i ettan med dikter, noveller och romaner, där jag hämtar en hel del inspiration från Svenska impulser för yrkesprogrammen. Det blir en del genomgångar, högläsning, diskussioner och skrivuppgifter kring vad skönlitteratur är och hur man kan tolka den. Vi avslutar med romanprov igen.
Treorna går snart in i sin eklut kring vetenskapligt skrivande och pm. Vi har under hösten arbetat med Vägen av Cormac McCarthy, högtidstal, repeterat referatteknik och läst språkhistoria, och ska nu börja med med skrivövningar, t ex kring formuleringar och disposition, innan det är dags för min lilla pm-uppgift om de och dem. Jag hoppas hinna med åtminstone fyra pm-uppgifter inklusive gamla provexempel och årets kursprov.
Jag ser fram emot vårterminen med gott mod och önskar mina läsare en förnämlig fortsättning på det nya året!
Ända sedan jag fick upp ögonen för denne underbart tydlige, respektlöse och ödmjuke folkbildare, har jag älskat och beundrat hans sätt att framföra sitt viktiga budskap att världen faktiskt utvecklas i positiv riktning, men att det sker genom en successiv utveckling i små steg som inte uppmärksammas i media. Idag publicerades denna fina illustration av världens befolkningstillväxt i Dagens Nyheter:
Tillåt mig frossa i några fler Roslingklipp. I The state of the world in seven snowballs från BBC åskådliggör han världens utveckling mot välstånd med hjälp av snöklot och leksaker på en mur. "Världen mår bättre än länderna." Välståndsklyftorna är numera större inom länder än mellan dem.
I det danska programmet Deadline läxar Rosling upp programledaren och förklarar varför man också måste studera information som är inhämtad under lång tid."Man kan inte använda sig av medierna om man vill förstå världen. Fakta om konkreta händelser är ni bra på, men överblicken är ni dåliga på."
I denna TED Talk och berättar Rosling bland annat om tvättmaskinens nyckelroll i människors liv.
Slutligen: ett sceniskt paradnummer som väl matchar Eurovisionvinnaren Måns Zelmerlövs show: How To End Poverty in 15 years.
Hans Rosling har gett mig en ny syn på världen och en ständig inspirationskälla som pedagog.
I våras skrev jag inlägget BFL, strategi 4: kollaborativt lärande med Vägen av Cormac McCarthy. Jag avslutade det så här:
ett
tag kändes det som om de inte riktigt förstod hur de skulle göra, och
därför inte kom igång, men nu är alla på banan, och det är en fröjd att
se hur bra det blir. Även om jag låter eleverna lämna in i Vklass i
höst, kommer jag absolut att arbeta med läsloggar på detta sätt, i
Google-dokument eller på annat sätt.
Och nu är det dags igen. Jag har med min nya grupp i Svenska 3 upprepat upplägget med interaktiva läsloggar, och i år betonat ännu starkare hur det gemensamma arbetet med läsloggar, kamratrespons och lärarrespons utgör lärogrunden för att sedan sätta ihop en sammanhängande romananalys. Jag har gått så långt att jag har uppmanat eleverna att kopiera sina läsloggar och sedan klistar in dem i sina analyser som ett grundmaterial att utgå ifrån.
Först "satte" vi begreppen genom att läsa och analysera novellen Höljen av Gyrdir Eliasson, som finns i Svenska impulser 3. I år har arbetet med Vägen varit ganska extensivt och vi har arbetat med språkhistoria parallellt, just för att hinna fånga upp alla i läsningen. Eleverna har
delats in i team i vår lärplattform Vklass, där de har skrivit och
kommenterat läsloggar, och där jag har haft möjlighet att ge konstruktiv
respons genom egna kommentarer. Sedan har vi sett filmen Hungerspelen och haft seminarier om boken för att öka förståelsen ytterligare och få ett större djup i analyserna.
Nu börjar analysdokumenten droppa in. Den första inlämningen vållade mig en del bryderi, men den sambedömde jag tillsammans med ett antal kollegor. Jag kan tydligt se spår av respons, genomgångar och seminarier i elevernas sätt att reda ut begrepp som konflikt och karaktärisering.
Utmaningen jag ser nu är att utveckla kamratresponsen, så att den blir ett ännu mer kraftfullt verktyg för lärande. Säkert kan jag få värdefulla tips av kollegor om hur jag går vidare med det?
Mina elever upphör aldrig att inspirera och förvåna mig. Jag har nämnt tidigare att jag har läst John Greens roman Förr eller senare exploderar jag med mina klasser i Svenska 1. Nu har de också sett filmen på en engelsklektion. Igår fick jag ett bevis för att något speciellt i romanen hade fastnat hos en av mina elever.
Lektionen var slut, och jag höll som vanligt på att plocka i ordning i salen tillsammans med några elever, när jag såg att en av dem hade en, visserligen otänd, cigarrett mellan fingrarna. Jag ondgjorde mig givetvis över det, och fick till svar:
- Det är inte en cigarrett. Det är en metafor.
Då måste jag faktiskt le.
Här kommer Gus egen förklaring från filmen:
Jag hoppas att denna elev både slutar röka och fortsätter studera svenska.