Språkgrodor

Så spar jag energi i skrivundervisningen

Jag får ibland frågan: Har du bara svenska? På gymnasiet? Heltid? Hur orkar du det?

Ja, säg det. Nu är det maj igen, och precis som tidigare infinner sig stressen med sina tråkiga följder för kropp och själ, om än i ganska blygsam omfattning jämfört med för två år sedan. Nu har dessutom erfarenheten skänkt mig större självförtroende att våga prioritera (bort), insikt om mina egna utmattningssymtom och några användbara strategier för att avlasta mig själv i arbetet. Till stor del handlar det om grepp, vilka aktiverar eleverna litet mer än mig på ett lärorikt sätt, utan att de tappar sin kompass.

Jag har fått många goda råd av kollegor, men det har tagit tid innan jag har tagit dem till mig och funnit de former som passar mig. Jag har tvingats släppa efter litet på mitt eget kontrollbehov, och det är något som jag kan bli ännu mycket bättre på.

Mina elever skriver ju som bekant i delade dokument i google drive, ett fantastiskt enkelt och effektivt skrivverktyg, men arbetssättet medför en risk att jag som lärare drunknar i arbetet med formativ respons.


En lösning är att på vissa övningar enbart ge muntlig respons i klassrummet. Om fler hör samtidigt är det bara bra. Jag uppmuntrar dem att sprida kunskapen, och förebygger förhoppningsvis några enkla fel eller frågor.


Massor av mallar, exempel, övningar och tydlig instruktion spar min energi. En metod jag gillar är att i vår lärplattform lägga upp facit och exempel till exempelvis språkövningar, som jag också går igenom och diskuterar i helklass. Fortfarande har eleverna givetvis möjlighet att ställa frågor om något är oklart.

Ett annat sätt att avlasta mig från individuell instruktion/handledning/korrektion i inledningsskedet till större skrivuppgifter är att visa textexempel. En hel del exempeltexter skriver jag själv, men jag brukar också fråga elever om jag får använda deras texter som exempel i framtida grupper.

Jag kan även visa pågående goda kamratexempel i klassrummet. Det är enklare än det verkar: När jag under lektionen går runt i klassrummet (går oftast snabbast) eller besöker elevernas dokument i min egen dator och upptäcker några olika snygga inledningar till ett pm har jag olika alternativ: jag kan be eleven läsa upp den själv för övriga gruppen, jag kan själv läsa upp den utan att säga vem som skrivit, eller jag kan tipsa övriga om att gå till eleven och titta för att få egen inspiration. Detta förutsätter givetvis att jag har arbetat medvetet och konsekvent med att främja ett öppet samarbetsklimat, där alla är vinnare. Det är viktigt att försöka ta udden ur varje "sänkning", och försöka skapa andra normer. Misstänksamhet, skam och konkurrens stjäl alltför mycket energi från alla i ett klassrum. I sällsynta fall lyckas jag inte helt, men jag kan alltid påverka klimatet.

"Tvingande" checklistor, både på lärplattformen och på väggen i klassrummet förebygger många kommentarer i dokumenten. jag har planscher med sambandsmarkörer, argumentationsstruktur, pm-disposition mm.

Dessutom måste jag ju inte bedöma språket varje gång, utan i mindre uppgifter kan det räcka att bara bedöma innehållet, t ex språkhistoria eller litteraturtolkning.

Tips från det utvidgade kollegiet med mina kommentarer:
Katja Kulluvaara Östman lägger muntliga uppgifter i maj i alla sina högstadiegrupper, och får på så sätt mer tid att njuta av våren. Det har jag tänkt på, och ska försöka planera in åtminstone i Svenska 2. I Svenska 3 gör de ju sina muntliga kursprov, efter att de har haft tillfälle att träna i tidigare uppgifter. Ettorna har likaså hållit dubbla tal - kursprovet och en tidigare uppgift.

Carina Rickard spar tid genom att ge eleven en lärandematris som bedömning av slutprodukten. Jag ger en bedömningsmatris (kanske i stort sett samma sak?) till alla större skrivarbeten. Efter en gedigen formativ process behövs oftast inte mer än en matris.

Birgitta Gustafsson begränsar uppgifternas omfång och låter eleverna bearbeta istället för att "mala på". Bra tips, som jag inte tänkte på som arbetsbesparande, eftersom väldigt få av mina elever skriver för långa texter.

Kärlek och respekt

Läser Jonas Aspelins artikel i Pedagogiska magasinet om det relationella perspektivet eller relationens betydelse för undervisning. Han berättar om hur lärare, särskilt gymnasielärare, tidigare har motsatt sig att relationen skulle vara en dela i läraruppdraget.

Jag kan ärligt säga att jag bygger hela min lärarroll och legitimitet på relationen mellan mina elever och mig. Såväl i min nuvarande roll på yrkesprogram som tidigare i en mångkulturell förortsskola, har detta varit min "strategi", om än en omedveten sådan. Att den är personlig, blir tydligt först vid jämförelsen med hur elever uppfattar andra lärare eller hur andra lärare talar om sina elever. Dessa skillnader upplever jag emellertid har minskat under den relativt korta tid sedan milennieskiftet som jag har arbetat i skolan.

Klart är att hela diskursen har förskjutits. Västvärldens utbildningssystem brottas med den uppväxande generationens krav på mening och självförverkligande, samtidigt som våra välmående barn och ungdomar inser att de inte behöver hårdplugga disciplinerat för att överleva. Vi tar ju hand om dem ändå. Vi har ju råd.

Vi har alltså ett gigantiskt motivationsproblem, vilket stärker relationens betydelse. Att den är ett centralt arbetsverktyg för mig och många andra, kan naturligtvis bottna i enkla mekanismer, som t ex vår längtan att vara omtyckta och bli accepterade, men likafullt kan vi vittna om flera exempel på att en stark och förtroendefull relation bidrar till bättre kunskapsresultat. Om och om igen får jag höra av föräldrar, elever eller via kollegor att mitt personliga engagemang har varit avgörande för att eleven ska orka anstränga sig och lyckas. Om och om igen lyckas jag få motvilliga elever att ge det där lilla sista - bara för min skull. Om och om igen är det en kram eller annaa uppmärksamhet, som gör att eleven orkar kämpa vidare. Därmed är inte slaget vunnet, men grunden är lagd. Sedan återstår arbetet med motivation, struktur och kommunikation i kraften av en nära och bärig relation.

Lärorika tal om litteratur

Förra veckan berättade jag  om tvåornas skrivprov i argumenterande text om litterära epoker. I det inlägget återkom jag till varför provdesign är så effektivt.

Korrektion, konstruktion och kommunikation

Efter den starkt strukturerade provsituationen, följde en känsligare och mer oförutsägbar process, där det var elevernas tur att rätta och förbättra valda delar av texten. I Helen Winzells licentiatavhandling Svensklärares skrivdidaktiska diskurser, delar hon in lärares yttranden om elevers skrivande i tre olika kluster, vilka i sin tur kan hänföras till tre olika nivåer: lokal, mellanliggande och global nivå. Jag har ännu inte läst igenom hela avhandlingen ordentligt, så jag återkommer kanske till den i senare inlägg.

Global nivå: Direkt efter provet kunde jag konstatera att de flesta eleverna hade gått in i sitt vanliga ”skoluppsats-modus”: berätta, beskriva, förklara och redovisa. Hela argumentationen fanns på plats i rätt ordning, men tilltalet och retoriken var fel. Därför gav jag en första övergripande rak respons till nästan alla om deras inledning:

Tråkigt, snällt och ordentligt. Ta i från tårna med känslor och övertygelse! Detta ska övertyga!

Det blev kort om tid för både respons och bearbetning, så jag tvingades prioritera hårt, till exempel bristande belägg och faktafel.

Mellanliggande nivå: Strukturen var lätt att lyckas med, eftersom tvåorna hade använt samma argumentationsmall, som jag använder i alla svenskkurser:

1. Inledning med bakgrund och tes (åsikt)

2. Dina argument i ordningen ”bättre”, ”bra”, motargument och ”bäst”

3. Sammanfattande avslutning.

Textbindning har jag till stor del prioriterat bort denna gång, för att kunna fokusera på ett vettigt litterärt innehåll, som stödjer argumentationen.

Lokal nivå: Somliga fick bara den där drapan om inledningen, medan andra fick peta lite i språket, allt efter vad jag bedömde att de orkade med att ta itu med och lära sig av.

Talen

Två grupper indelades i halva. Jag träffade alltså fyra mindre grupper under dagen. De flesta elever hade bearbetat sina texter i varierande omfattning inför sina tal, men alla hade inte hunnit ta del av responsrunda två, för att kontrollera om deras åtgärder var tillräckliga. Så småningom hade de flesta vässat sina inledningar och slut, så att argumentationen framträdde. Det är mycket svårt att utrota det förklarande och redovisande tilltalet, som starkt förknippas med skolspråk. När det nu blev dags att framföra sin argumentation, glömde jag inledningsvis att även muntlig redovisning är en skolsituation, som förknippas med traditionen att inleda och avsluta på ett sätt, som inte avviker från andras, och som all upplever som tryggt och riskfritt, varför jag inför nästa grupp skrev ett par ”don’ts” på whiteboarden:

Jag ska prata om….

Det var allt.

Eleverna undrade lite, men köpte det. Någon förstod bättre, när jag förklarade att de skulle gå in i rollen och tala direkt istället för att tala om att de skulle tala eller hade talat. Jisses. Mirakel. Så mycket bättre!

Det händer ganska mycket med stämningen när eleverna är färre, mer fokuserade och äger scenen, medan jag sitter längst bak och regisserar hela föreställningen. Många spända nerver bland talarna. Naturligtvis vägrade en dator att fungera, men eleven grabbade tag i en penna, och sa: jag använder whiteboard och improviserar! Ett och annat litet faktafel hade smugit sig in, och vissa författarnamn är ju svårare än andra att uttala, t ex Goethe eller allra värst Jean Jaques Rousseau, men åhörarna fick sig en rejäl epokrepetition och smakprov ur många verk, som vi inte hade hunnit arbeta med gemensamt.

Min rutin vid muntlig presentation är numera inte bara kamratrespons, utan även självrespons. Varje elev blir filmad med sin egen mobil med hjälp av någon annan elev. Sedan tittar eleven på sitt eget framträdande hemma i lugn och ro, och skriver en liten självrespons, som jag får ta del av och kommenterar. Båda typerna av respons kompletterar varandra på ett bra sätt. Jag tror att det mest värdefulla med kamratrespons är att den skärper blicken för hur andra gör. Den är alltså mer lärorik att ge än att få. Det mest lärorika är nog att se sig själv, reflektera över det och sedan ta emot lärarens kommentar. Denna gång valde jag pga tidsbrist att bara instruera om ”två stjärnor och en önskan” i både kamratrespons och självrespons. De bland mina elever som har haft mig förut känner igen arbetssättet, och vet att de får både sammanställning av kamratrespons och en återkoppling på sin självrespons inom kort. Bedömningen av talet har de redan sett i slutet av redovisningen.

En sista finputs

Nu har eleverna chans att putsa på sin text under nästa vecka. Jag har märkt att de ofta kommer på saker när de har framfört sitt budskap muntligt. Det får de emellertid göra hemma, för nästa vecka börjar vi med språkförhållanden i Norden och utredande text.

Exempeltal i Svenska 2: Hoppla, vi lever!

(Tidigare idag skrev jag ett inlägg med en exempeltext till treornas tal till förmån för mikrolåntagare. I mitt förrförra inlägg berättade jag om tvåornas skrivprov i argumenterande text. Nu är det dags att ge tvåorna ett exempel på en argumentation för en litterär epok. Jag skriver om modernismen, som vi inte har arbetat med än.)

Vid 1900-talets början fanns det både hopp och farhågor om vad det nya seklet skulle föra med sig. Teknikens och vetenskapens möjligheter verkade obegränsade. Tack vare elektriciteten kunde plötsligt hela gator lysas upp, och ett sådant underverk som rinnande vatten inne i husen innebar att man nu äntligen slapp det hårda arbetet med att bära in vatten. De första flygplanen utvecklades, persontåg och bilar började kunna färdas i alllt högre hastigheter, och nya uppfinningar som telefon, film och radio revolutionerade kommunikationen. Även synen på människan förändrades genom intresset för det mänskliga psyket. Det var en tid präglad av stark optimism och framtidstro, men också av starka och samhällskritiska skildringar från första världskriget som bröt ut 1914. Den litterära epoken som inleddes vid denna tid kallar vi för modernismen, och jag menar att det var den bästa tiden att leva i.

Modernisterna ville förändra, men de byggde också vidare på den realistiska traditionen. En av många unga soldater som skickades till västfronten var tysken Erich Paul Remark, senare Erich Maria Remarque (1898-1970). Nitton år gammal anlände han till slagfältet sommaren 1917, där han fick bevittna hur den ena efter den andra av hans kamrater dödades, innan han själv till slut skadades svårt av granatsplitter. Sina upplevelser vid fronten skildrade Erich Maria Remarque efter kriget i romanen På västfronten intet nytt. Boken räknas idag till en av världshistoriens starkaste pacifistiska verk.

Elden har upphört. Jag vänder mig om och vinkar på de andra. De klättrar upp och river av sig gasmaskerna. Vi lyfter upp den sårade. En håller i hans spjälkade arm. Så snubblar vi hastigt därifrån.

  Kyrkogården är ett enda fält av spillror. Kistor och lik ligger strödda överallt. De har blivit dödade ännu en gång; men var och en av dem som har slitits sönder har räddat en av oss.

(Ur På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarque, 1929)

Poesin fann också nya vägar. En av våra främsta svenska poeter, Karin Boye, skrev naket och nära om stark kärlek och längtan. Hon var mjuk och skarp på samma gång, och expert på att beskriva det motsägelsefulla i kärleken. Som många andra modernister ville hon utforska människans inre:

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

(Ur Från en stygg flicka, Härdarna, Karin Boye,1927)

Det var inte bara lätt att leva under modernismen. 1900-talet var ett blodigt sekel. Men litteraturen var rik och omväxlande, och vi trodde fortfarande på framtiden. Vi visste inte om klimathotet, och vi trodde fortfarande att det mesta gick att fixa med ny teknik.

En av mina absoluta favoritnoveller, Att döda ett barn, är också ett typiskt modernistiskt verk. Den är stark, känslig och realistisk på samma gång, och ett bra exempel på modernismens expressionistiska gren. Alla sinnen får sitt i detta dramatiska ögonblick strax före katastrofen:

Det är ingen ond man. Han är glad och lycklig, och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

(Ur Att döda ett barn av Stig Dagerman, 1948)

Det har egentligen aldrig blivit bättre. Vi fick bra berättelser som kombinerade både romantikens känsla och fantasi med realismens samhällskritik och psykologi. Modernismen hade allt. Ge den en chans, och du kommer inte att bli besviken!

Exempeltal i Svenska 3: Hjälp Sydamerikas hjärta att slå

(Denna text är ett exempeltal till en uppgift i Svenska 3: att hålla ett övertygande tal till förmån för en låntagare på kiva.org) Även nästa inlägg är ett exempeltal, denna gång till tvåorna om realismen.

Har glaset på mobilen spruckit? Kliar etiketten i kalsongerna? Var du tvungen att skrapa framrutan i morse?

Lyft blicken en stund från dina löjliga ilandsproblem och se ut över världen. Fattigdomen minskar, men en miljard lever fortfarande i extrem fattigdom. Det handlar om män, kvinnor och barn, människor som du och jag, som försöker överleva på mindre än sexton kronor om dagen. För många är det litet som  behövs för att de ska ta steget ur extrem fattigdom till ett litet bättre liv. Många, många fler har det lite bättre, men räknas ändå som fattiga, eftersom de måste kämpa för att få dagen att gå ihop.

I en reklamfilm för mikrolånsorganisationen Kiva berättas om kaffebonden Pedro i Bolivia. Pedro har två kor. Med dem plöjer han sin lilla åker. Han klarar sig precis. Sen dör den ena kon av hög ålder. Pedro har inte råd att köpa en ny. Nu kan han bara plöja hälften av åkern, och kan bara skörda och sälja hälften så mycket kaffebönor. Med hjälp av flera mikrolån via Kiva kan Pedro köpa en traktor. Nu kan han producera tio gånger mer kaffebönor än från början, och familjen har fått ett bättre liv. På detta sätt kan du och jag och vem som helst göra något meningsfullt. Vi kan göra skillnad, och vi kan göra det nu. Du kan till exempel låna ut tjugofem dollar till Vilma i Paraguay.

Paraguay – Sydamerikas hjärta - ligger inklämt mellan sina rika grannar Argentina och Brasilien. Det arma landet styrdes med järnhand i tre och ett halvt decennium av diktatorn Alfredo Stroessner innan han störtades 1989. Man hamnade på efterkälken och kämpar fortfarande med korrruption och svart knarkekonomi. Paraguay är ett av världens fattigaste länder. Av knappt sju miljoner invånare lever en och en halv miljon i fattigdom, dvs, de har nätt och jämnt så att de klarar sig. Var tionde lever i extrem fattigdom på mindre än 1,9 dollar/dag. Många av dem bor i utkanterna av huvudstaden Asunción, där stora slumområden har vuxit fram. Det gör även Vilma.

Vilma är en hårt arbetande ung kvinna. På förmiddagarna passar hon upp i en välbeställd familj i en finare del av staden. Sen byter hon om, skyndar sig hem och börjar baka piroger, som hon friterar och säljer på gatan till sent på kvällen eller tills de tar slut. Hon bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, men drömmer om att få råd att gifta sig med sin pojkvän och bilda familj. För att det ska bli möjligt behöver hon ett startkapital, så hon kan bygga ut sin pirogverksamhet och klara sig på den. Så länge som hon jobbbar som hembiträde, kan hon inte bilda familj. Allt detta vet Vilma, och hon är beredd att jobba hårt tills hon har betalat tillbaka lånet. Som tur är har Vilma stöd av den nybildade gruppen Esperanza, som ansöker om lån tillsammans. De är nitton medlemmar, som alla driver varsin liten verksamhet. De ställer upp för varandra i vått och torrt. Enade de står. Splittrade de faller.

Visst. Det finns alltid en liten risk att du inte får tillbaka dina pengar, men 97 % av Kivas låntagare betalar tillbaka, och tänk efter: tjugofem dollar är inte mycket för dig, i svenska pengar bara cirka 245 kronor. Du har råd att riskera den summan, men tillsammans med andras bidrag gör dina pengar stor skillnad för Vilma och hennes vänner.

Många FN-rapporter visar att stöd till kvinnor är det mest effektiva stödet. Det är oftast kvinnorna som har ansvar för hela familjen, både barn och gamla. När både kvinnor och män tjänar pengar, orkar familjen lyfta sig ur fattigdom. Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Hjälp en man och du hjälper en människa. Hjälp en kvinna och du hjälper en hel by.”

Nu ligger bollen hos dig. Du har chansen att hjälpa fler att ta steget ur fattigdom till ett bättre liv. Om du lånar ut 25 dollar till kvinnogruppen Esperanza, ger du hopp till hela gruppen, deras föräldrar, deras syskon, deras män och deras barn. 800 000 små företag över hela världen har fått stöd genom Kiva.

Gör något meningsfullt. Gör skillnad. Gör det nu. Hjälp Sydamerikas hjärta att slå.

Presentation

Lärorikt skrivprov om litteratur

Igår hade jag skrivprov i argumenterande text i Svenska 2. Uppgiften var att argumentera för en av de fem litterära epoker vi har studerat sedan kursstarten: antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen eller romantiken. Minst två citat. Texten blir sedan utgångspunkt för ett övertygande tal. Det var inte planerat som ett prov från början, men så fick jag influensa före sportlovet, en hel veckas undervisning försvann och det blev ont om tid. Skrivprov i Google Drive med snabb respons inför talet blev lösningen. En inlämningsuppgift kan nämligen ta hur lång tid som helst, har jag märkt...

Argumentera for en litterär epok - en komplex uppgift

Förra veckan fick eleverna planera sina texter med research i Svenska impulser och lösa noveller samt skriva tankekarta och disposition. Tanken med uppgiften är att fördjupa och komplettera deras förståelse för samband mellan litteratur och samhälle, samtidigt som de tillämpar sin förmåga att argumentera. De tvåor som hade mig i ettan kände igen min struktur för argumentation sedan förra året. Några andra tyckte att det var ovant att arbeta med mallar på det viset, men de kom snart igång. De flesta valde att skriva om upplysningen eller romantiken, vilket var väntat, eftersom vi nyss har arbetat med och haft ett litet prov på dessa epoker med fokus på satir och skräck,

När det nu var dags för prov igår, droppade de första in, lämnade sina mobiler och tog plats:

- Är det PROV PROV eller PROV UPPGIFT?

- Det är PROV PROV. Det är också PROV UPPGIFT. Ni skriver självständigt, frågar om ni behöver, skriver klart nu och får respons idag eller imorgon. Tal nästa gång.

Efter sedvanligt och rituellt småprat om laddningskablar, idétorka mm samt mina lika sedvanliga förmaningar om tystnad och uppmuntrande försäkringar infinner sig lugnet. Alla har tillgång till varsitt exemplar av den tjocka blå läroboken Svenska impulser 2 med faktatext och textutdrag. På katedern ligger en bunt med Den svarta katten av Edgar Allan Poe. Det bläddras. Somliga är dåligt förberedda och letar efter en innehållsförteckning. Andra har skrivit upp sidor och rasar igång direkt med sina formuleringar. Det läses. Det är tyst. Ibland bryts tystnaden av att någon räcker upp handen och vill ha hjälp. Hjälpen handlar mer om uppmuntran och bekräftelse än instruktion.

Då och då går jag in i dokumenten och det slår mig att många elever nu faktiskt LÄSER och STUDERAR texterna och om texterna på ett mycket mer fokuserat sätt än de gjorde inför provet, trots att även provet byggde på texter vi hade arbetat med. Denna arrangerade studie- och examinationssituation med alla hjälpmedel tillgängliga visar sig vara mycket effektiv för alla, oavsett nivå. Alla har nytta av det arbete de har lagt ned tidigare. Alla får mycket mer gjort än de brukar. Alla utnyttjar en god studiemiljö till att lära sig.

- Får vi gå när vi är klara?

- Ja. När ni är klara.

De har ingenstans att ta vägen. De har inget annat val. De sitter alla i samma båt. Vi har samma mål. Jag finns här för dem. Nu blir det gjort. Motivation, struktur och kommunikation. Läs gärna   exempeltalet jag har skrivit till eleverna om modernismen (Hoppas eleverna också läser dem, de som behöver). Jag återkommer efter talen nästa vecka.