fredag 10 april 2015

Modellera och andra begrepp

Beforska

Att slita med orden
vända och vrida på begreppen
göra något komplicerat
enkelt och begripligt

Att ur det dunkla
och svårbegripliga
skönja sammanhangen
få en en förklaring
som väcker ytterligare en fråga
som kräver
ett svar

(Beforska, fri vers av AA, publicerad 2010-04-08 på poeter.se)


Igår kväll hade vi en animerad diskussion på twitter om innebörden av ett antal pedagogiska begrepp och om de verkligen behövdes. Jag kände att jag behövde reda ut för mig själv och andra hur jag uppfattar och använder dem.

Beforska
Nyordet fångade mitt intresse när det användes på facebook av två skolledare och en docent. Jag tycker inte särskilt mycket om beforska, för i de sammanhang jag har mött det hittills, har jag lätt kunnat ersätta det med forska om. Språkrådet ser inget konstigt med ordet i sig. Det har ju bildats på sedvanligt sätt med hjälp av det tyska prefixet "be-", som måhända har en lite tråkig klang, men det är funktionellt:
Ordet förekommer en del, framförallt i akademiska texter. Ordbildningen "beforska" är helt rimlig och ordet är behändigt att använda i stället för andra formuleringar som "forska om/i/på" eller "att bedriva forskning om", vilka ofta blir längre och lite klumpigare. "Beforska" betyder ju inte heller samma sak som "utforska" och kan inte användas synonymt. Men ordet är inte helt etablerat och om man bör avråda från det eller inte beror på vilken text man skriver. Är det en vetenskaplig text så finns inga skäl att avråda, medan om det är en text som ska läsas utanför akademiska kretsar så kan det finnas skäl att vara lite försiktig med ordet, för att inte göra texten svårläst i onödan. 
(Ola Karlsson, Språkrådet, publicerat 2013-04-13)
När jag sedan hittar harangen "regeringsuppdraget att beforska homo- och bisexuellas arbetsvillkor" är bilden klar för mig. Detta begrepp tillhör den offentliga byråkratins skrå, och jag klarar mig utan det än så länge. Kanske jag vänjer mig om det blir vanligt. Hoppas inte.

Förebilda
Att vara en förebild är fint. Att förebilda? Nja... Den moderna, lite klumpiga, avledningen av substantivet förebild är inte hela historien. Enligt Svenska Akademins ordbok har vi glatt nyttjat detta verb tidigare i bland andra betydelsen rita av, efterlikna eller framställa.


Modellera/modella
Nu blir det lite besvärligare, eftersom dessa begrepp används på olika nivåer och delvis uppfattas på olika sätt. Jag mötte begreppen modellering och modellera när jag läste Barbro Westlunds bok Att undervisa om läsförståelse (2009). Hon skriver: "Modellen bygger på Browns och Palincsars forskning som påbörjades på 1980-talet. Eleverna turas om att inneha lärar- respektive elevrollen i smågrupper. På så sätt blir modellen reciprok". Det handlar om att åskådliggöra sina tankestrukturer genom att tänka högt. Efter en introduktion av modellen modellerar läraren en strategi, till exempel att förutspå genom att tänka högt för att visa eleverna hur den fungerar. Sedan modellerar eleverna för varandra två och två eller i smågrupper för att få syn på sin egen läsförståelse. Modelleringen är alltså en kognitiv process, inte bara en överföring av information till andra människor. Dessutom används varianten modella i ett vidare sociokulturellt sammanhang om aktiviteter som stödjer elevens utveckling inom sin proximalutvecklingszon enligt Vygotskij och Säljö. Den bollen lämnar jag glatt vidare till experter på det området.

Scaffolding/stöttning 
Stöttning ser jag som en svensk motsvarighet till metaforen scaffolding. I sin bok Lyft språket, lyft lärandet (2010) beskriver Pauline Gibbons hur elever stöttas när de bland annat ”får veta hur de ska göra något, så att de blir bättre rustade att senare utföra liknande uppgifter på egen hand”.  Att stötta är alltså något mer än att hjälpa eller stödja. Eleven får inte hjälp att slutföra sin uppgift, utan får verktyg att klara sig själv. Det är explicit undervisning genom hjälp till självhjälp.

tisdag 7 april 2015

Formativ respons på text

Denna dag började med att jag läste en fråga om respons från morgonpigga Carina Rickard i Facebookgruppen Bedömning i gymnasieskolan: "Väljer ni redan från start ut ett par saker ni vet att ni kommer att fokusera responsen på och lämnar resten?"

Min första impuls var att svara något kort om att jag kommenterar det som jag tycker behövs lite lagom, men sen insåg jag att jag arbetar betydligt mer strukturerat än så, grundat på erfarenhet och tankar, som inte nödvändigtvis är självklara för andra. Vi har olika erfarenheter och utvecklar därför olika arbetssätt.

När jag ger respons på en text som ännu inte är klar, har jag två huvudsyften, dels att visa eleven vad kvalitet är enligt kunskapskraven, och dels att visa vägen dit. Det ena leder nämligen inte alltid av sig självt till det andra. Dessa båda syften förutsätter att jag ställer en diagnos på var eleven befinner sig någonstans i förhållande till kunskapskravens kvalitativa mål. Därför väljer jag inte ut i förväg vad jag ska kommentera, utan jag utgår från vilken respons eleven behöver mest, hur mycket respons som är hanterligt att bearbeta och försöker hitta en ambitionsnivå inom elevens proximalutvecklingszon. Någon kanske föredrar att se det schematiskt eller känner igen sig i dessa punkter, som omväxling uttryckta som glada tillrop i stället för frågor:
  1. Dit ska du!
  2. Här är du!
  3. Här är vägen dit!
 När jag avgör vad som eleven behöver mest tillämpar jag följande prioriteringsordning:
  1. Texten måste vara relevant, begriplig och sammanhängande, både i varje del och i sin helhet. 
  2. Disponera, bind ihop och dela av för läsbarhet och effektiv kommunikation av idéer.
  3. Referatteknik och källhantering ska fungera.
  4. Ett korrekt språk stödjer både läsbarhet och budskap.
  5. Stilen ska lyfta och stödja budskapet, inte störa det.
Somliga elever har så stora brister att åtgärda i innehållet, att det blir övermäktigt att också lägga så mycket energi på annat, men det innebär inte att jag aldrig kommenterar sådant, utan jag försöker ge varje elev några olika aspekter att fundera på, för att visa på olika utvecklingsmöjligheter - elevers utveckling följer ju inte alltid taxonomier - och för att det blir roligare och mer varierat.

Ibland bestämmer jag mig för att koncentrera mig på en sak, och verkligen gnugga den med eleven. Det innebär att jag exempelvis markerar varenda satsradning i en text, så att eleven verkligen får träna intensivt på att sätta punkt eller binda ihop. Det kan också handla om de och dem.

Min skriftliga lärarrespons ger jag under skrivprocessen digitalt direkt i elevens delade dokument och på slutprodukten med penna på en utskrift. Jag kompletterar vid behov med muntliga kommentarer. Att ge lagom mycket respons skonar inte bara mig, utan det är också en bra idé för elevens skull. För mycket mångordig och detaljerad lärarrespons kan få motsatt effekt, särskilt om den presenteras skriftligt. Den blir svår att ta till sig. Om jag behöver resonera lite längre med eleven, försöker jag göra det muntligt istället eller kanske i en chatt, så att man kan dela upp budskapet och interagera. Den formativa responsen är en ständigt pågående dialog, som samverkar med det samtal som pågår i stora och små grupper mellan lärare och elever samt mellan eleverna själva i form av både samarbete och kamratrespons.

söndag 5 april 2015

Utbränd lärare läser recept

"Min hjärna och jag är inte längre samma sak. Vi är två olika, och vi är inte överens".
Så skriver psykiatern Pia Dellson i sin bok Väggen: en utbränd psykiaters noteringar. Vad hon syftar på är att hon - sedan hon drabbades av utmattningssyndrom - med klarsyn tvingas åse sin bristande kognitiva förmåga utan att kunna påverka den. Hon berättar om sina upplevelser i denna intervju. 

Jag känner igen det Pia Dellson beskriver. Att reflektera och analysera går bra. Att planera lektioner och arbetsområden har jag heller inga problem med. Exekutiva operationer som att följa en instruktion i fler steg är svårare, likaså att leda och styra upp en lektion och därvid hålla flera bollar i luften. Själv skulle jag vilja påstå att det är en mycket ansträngande utmaning. Att laga en maträtt på rutin går väldigt bra, men att läsa ur en kokbok är nästan omöjligt. Dessutom varierar svårigheten över tid. Det som går bra idag, gick sämre igår, och blir kanske omöjligt imorgon. Lägg sedan till som lök på laxen den stora, stora tröttheten, som aldrig tycks ta slut...

Vi brukar äta lammstek på påskdagen. Först resonerade jag litet med min man om hur vi skulle göra, och sen gick jag ut i köket för att sätta igång. Uppgiften föll huvudsakligen på mig, trots min hjärnkvaddade tillstånd, eftersom min man var dunderförkyld. Det måste alltså göras, trots att jag såg problemen torna upp sig. 

Jag tog fram lammsteken, lergrytan, kokboken och slog upp mitt recept på fransk lammstek. Jag stirrade på receptet och försökte begripa vad jag skulle göra först. Sen gick jag fram och tillbaka och hit och dit, eftersom jag hela tiden glömde bort vad jag höll på med. Efter en stund upptäckte jag att jag hade satt på ugnen samtidigt som jag hade lagt lergrytan i blöt trots att den måste ställas in i kall ugn. Nu blev det obegripligt. Det gick inte att komma på en lösning. Stopp. Slut. Omöjligt. Huvudet bankade. Jag blev yr och varm. Tankarna rusade runt, men kom inte fram.

Hur det gick? Jodå, vi fick middag idag, men inte tack vare mig. Jag fick ta hand om disken istället. Det är okomplicerat.

Detta blogginlägg har tillkommit i hård kamp mot förvirring och uppgivenhet, och det finns troligen konstiga fel i det som jag inte har upptäckt, för jag har komponerat texten med stor svårighet. 

tisdag 3 mars 2015

Dåliga lektioner? Jadå, men inte låga förväntningar.

Jag erkänner. Dåliga lektioner har jag. Ingen idé att hymla i det här jobbet. Vi har ju massor av avnämare i klassrummet. I mitt förra inlägg berättade jag om det roman/novellprov som faktiskt visade goda kunskaper i något som jag hade låtit eleverna träna på. Prov erbjuder många processer samtidigt: träning, inlärning och examination. Ändå är jag inte nöjd, för i sin utvärdering av arbetsområdet Skönlitteratur angav många elever att själva kärnpunkten, läsningen av romaner de hade valt själva inte bara var trist utan till och med onödig. "Det är bättre att bli klar med uppgifter än att läsa bok." Ett antal elever avslutade inte sin roman, trots att de hade ganska lång tid på sig inklusive sportlovet. Dikter jobbade vi med en nittiominuterslektion. Det var likaså trist och onödigt, tyckte många elever. Varje elev läste två eller tre noveller, och det var uppskattat, vilket var väntat. Själva analysarbetet var rätt okej eller kul, tyckte de flesta. Hur lyfter jag eleverna från novell till roman? Hur gör jag lyrik rolig och viktig? Jag var ganska deppig när jag hade sammanställt utvärderingen.

Jag fortsätter på motivationstemat. Igår kväll länkades artikeln Yrkeselever förväntas sikta lågt ur Lärarnas Nyheter i Facebookgruppen Svensklärarna. Enligt svenskläraren och forskaren Pernilla Andersson Varga löper pojkar på yrkesutbildningarna "stor risk att marginaliseras. Orsaken är en skrivundervisning på alldeles för låg nivå jämfört med de studieförberedande programmen, trots identiska kurser." Kommentarsfältet fylldes snabbt på av igenkännanden, men jag känner inte alls igen mig. Min upplevelse är att jag gör allt jag kan för att eleverna ska nå målen, men problem med läsning, skrivning, koncentration och motivation ställer till det på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Det blev ganska dålig stämning i Facebooktråden. Bland annat uppmanades jag och andra självömkande lärare att byta jobb om vi tycker att motståndet är för stort. När jag såg den kommentaren var jag redan ledsen, och den gjorde mig knappast gladare. Naturligtvis har båda sidor i denna debatt delvis rätt. Jag borde kunna ställa högre krav på mina elever än jag gör, kan man lätt konstatera utifrån, men den synpunkten bygger på okunnighet om hur min situation ser ut. Det är ofta lite stökigt och motigt. Frånvaron är ganska stor. De gymnasiegemensamma ämnena är inte särskilt populära. Många individuella speciallösningar krävs för att hjälpa eleverna att avsluta sina uppgifter och nå ett godkänt betyg. Varje vecka har jag flera diskussioner med speciallärare, mentorer och föräldrar om hur vi ska stödja eleverna så de lyckas.

Idag var jag alltså lagom tilltufsad när jag skulle hålla genomgång om språklig variation. Det blev inte särskilt bra. Jag lyckades inte skapa den arbetsro och det goda klimat som krävs för att resonera tillsammans i helklass och smågrupper, och strök vissa punkter ur programmet. Tack och lov för Värsta språket med Fredrik Lindström, som sydde ihop påsen på ett bra sätt ändå!

Jag har en och annan dålig lektion. Jag kanske till och med sätter ett och annat E, som någon annan inte tycker är ett E, men låga förväntningar, det har jag absolut inte.

tisdag 24 februari 2015

Lyckat romanprov på yrkesprogram

Mina ettor har skrivit romanprov. Det var den avslutande examinationsuppgiften i vårt arbetsområde om skönlitteratur, där vi har arbetat med berättelser, dikter, dramaturgi och detaljer som exempelvis persongestaltning, tid och berättargrepp. Jag tog ett ordentligt grepp om den där kurvan, men i efterhand förstår jag att det kanske blev för invecklat. Vi utgick från berättelsen Förr eller senare exploderar jag av John Green, som vi tidigare har läst, sett som film, skrivit om och pratat om.
Vi har läst och analyserat Att döda ett barn av Stig Dagerman. Någon hade läst den tidigare, men inte de flesta, som jag trodde. Den är mycket tacksam och tydlig att arbeta med, tycker jag. Jag gav eleverna ett ganska brett frågebatteri för att åskådliggöra hur mycket man kan titta på när man beskriver en berättelse, utan att berätta den. Här är frågerubrikerna till analysen:

Eleverna har också läst varsin roman efter eget val, och sedan fick de ta med sig romanen till ett romanprov. Analysfrågorna i provet var färre, och jag instruerade dem att skriva en sammanhängande och utförlig text med exempel och citat. Till provtillfället delade jag ut till var och en den analys de hade skrivit om Att döda ett barn, så att de kunde jämföra. Flera av frågorna på provet innebar att jämföra romanen med novellen, t ex vad gällde berättarperspektiv, tid och språk. Ett problem med denna typ av bokredovisning är ju att alla inte har läst ut sin bok. I så fall går det ju inte att göra en romananalys, men jag hade bestämt mig för att pröva alla elevers kunskaper på bästa möjliga sätt ändå. De som inte hade med sig en utläst roman fick helt enkelt lära en novell och analysera den: Duell i sal 17 av Mikael Niemi. Jag är nöjd med resultatet. Alla elever som tvingades välja novell-alternativet, tyckte att det var en riktigt bra text, och det kändes helt rätt att välja en så engagerande och lättläst novell till en provsituation.

Prov, ja. Som jag och några andra diskuterade på Twitter igår, efter att Martin Ahlstedt liksom jag hade uppmärksammat det intressanta och trevliga fenomenet, är själva provet en "pedagogisk design" som främjar koncentration, särskilt för elever som har svårt att fokusera på vanliga uppgifter. Som jag har beskrivit i tidigare blogginlägg, ser jag provet som ett inlärningstillfälle. Eleverna ställer frågor (inom rimliga gränser) och jag svarar. Avslutningsvis har eleverna (de som har läst ut sin bok) redovisat romanen muntligt för varandra. Jag är överlag nöjd med resultatet, men till nästa år tar jag med mig att lägga mer tid på färre frågor i analysen, och att tidigt presentera elevexempel på olika nivåer.
Jag avslutar med ett citat ur en text om Bilbo. En hobbits äventyr av J R R Tolkien.


måndag 16 februari 2015

Grammatiklaboration: svårt, men upplysande

Inspirerad av de grammatikområden Katarina Lycken Rüter och Charlotta Aspelin har presenterat i sina bloggar, har jag sjösatt en språklaboration i min Svenska 2-grupp på BA- och EE programmen. Killarna har nu påbörjat arbetet med att undersöka sina egna texter språkligt, för att se hur de kan göra sitt skriftspråk mer formellt och sakligt. De flesta har utgått från en argumenterande text de skrev i höstas, någon har valt en litteraturuppgift eller en faktatext i historia. De har formulerat frågeställningar i stil med:
  • Varierar jag meningslängden?
  • Varierar jag mina fundament och bisatsinledare?
  • Bygger jag ut mina nominalfraser?
Trots att vi tidigare har gått igenom och gjort övningar kring ordklasser, fraser och satslära, är det först nu polletten ramlar ned på allvar om hur begreppen fungerar i praktiken. Förmodligen har också motivationen att lära sig begreppen ökat, när man ser en direkt nytta med dem. Eleverna och jag är överens om att detta sätt att arbeta ger mer än ett grammatikprov.

Jag vill gärna bjuda på några elevformuleringar från den metakognitiva processen så här långt:

"Jag har varierat mig ganska mycket faktiskt. Jag trodde först att jag skulle använda nästan bara ett fundament, så jag är nästan lite överraskad."

"Man kan sammanfatta detta arbetsområde med att jag lärt mig mycket om nominalfraser och fundament, samt hur de kan hjälpa mig i framtida texter."

"Jag tycker jag varierar mina meningar relativt mycket men ibland blir det ganska många korta meningar i rad, vilket kan vara väldigt irriterande att läsa, för det är så många start och stopp."

"Det är viktigt för att man ska tycka att texten ska vara intressant att läsa, men även lätt att läsa. Om den inte är lätt att läsa, så blir det ofta tråkigt att läs,a och man tycker inte att det är intressant även om man egentligen tycker om ämnet som man läser om"

"Jag måste tänka på att förbättra och utveckla mina meningar i framtida texter."

"Eftersom det är en argumenterande text så blir det ganska stor variation automatiskt, för jag skriver om olika argument och ingen mening är den andra lik"

"Mina nominalfraser i min argumenterande text är långt ifrån utbyggda och där finns det mycket att jobba med. För att få en nyanserad, informativ och innehållsrik text är det viktigt att man bygger ut sina nominalfraser, vilket jag är väldigt dålig på."

"Man får bara inte 'tappa fokus' medan man skriver, eller gå tillbaka och kolla sådant efter att man är klar. Vi har inte jobbat så mycket med det innan, så man kanske inte kollade efter det då."
 I början av detta arbetsområde var jag orolig för om arbetssättet skulle ge eleverna tillräckligt, om de skulle förstå upplägget eller om det skulle kännas meningsfullt. Jag har fått upprepa en hel del instruktioner och jag har förlängt arbetsområdet med en vecka, men jag är inte orolig längre. Detta är ett bra sätt att "redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken". 

Här är en presentation med mål och slutuppgift.
 
 


 

tisdag 3 februari 2015

Så dokumenterar och sammanställer jag elevresultat

Jag har fyra system för dokumentation och sammanställning av hur eleven når olika kunskapskrav. 

Bedömning eller bedömningsmatris för examinationsuppgift


Denna bedömning går jag även igenom muntligt med eleven och klargör att hen visat kunskaper på olika kravnivåer, men att jag inte sätter betyg på enskilda uppgifter, eftersom de kan visa olika kunskaper på olika nivåer, och sammanvägningen ska göra först i slutet av kursen.

 

Elevprotokoll i Excel

Här för jag in på vilken kravnivå eleven visar sina kunskaper, ibland med en kommentar till exempel om i vilket sammanhang det skedde. Gult betyder att eleven har nått nivån en gång och grönt betyder mer än en gång. Denna matris visar jag ibland för eleverna. Treorna fick varsin kopia före jul tillsammans med en muntlig kommentar. Jag har brutit ned varje kunskapskrav så långt det är möjligt, men jag funderar på att försöka hålla ihop hela styckena i kunskapskraven framöver.

Papperslista

Detta är en underhandslista, som jag har med mig i klassrummet. Med blyerts skriver jag en bokstav som motsvarar hur eleven ligger till just nu när det gäller olika kunskapskrav. Är rutan tom betyder det att eleven inte har visat några kunskaper, antingen beroende på att hen inte har haft chansen ännu eller också därför att hen inte har gjort det hen ska. Listan är också ett slags säkerhetskopia till digital information.

E-dok - elevdokumentation i vår lärplattform

Denna dokumentation riktar sig till elever och vårdnadshavare i förstahand, men även till kollegor vid händelse av prövning efter avslutad kurs. Vi har kommit överens om att hålla en miniminivå, så att det framgår hur eleven ligger till i varje kunskapskrav och vad som behöver göras för att komma ifatt. Jag har i detta exempel även valt att informera om framtida chanser att visa kunskaper på en högre nivå.