- Snälla mamma, berätta en saga!
- En saga? Jag ska berätta något som är alldeles sant. Har du tänkt på varför det blir mörkt om natten? Det ska jag tala om för dig!
En gång för länge, länge sen, långt innan vi människor fanns, var solen och månen uppe hela dagen och hela natten. De var riktigt goda vänner och båda lyste lika starkt på natten som på dagen. Det fanns nämligen ingen natt, för det var ju ljust jämt, och ingen fanns som behövde sova. På marken växte de allra vackraste blommor, fåglarna sjöng sina sånger och träden bildade täta skogar. Djuren betade av gräset och många slags fiskar simmade i det stora blå havet. Växterna och träden fick allt ljus de behövde och mer ändå.
Solen och månen tyckte om varandras sällskap, pratade mycket och var nästan aldrig osams. De njöt av allt vackert runt omkring dem, men efter några tusen år började det bli lite långtråkigt, så de började gräla om småsaker. En vacker dag började solen och månen prata om vem som lyste starkast, men de kunde inte komma överens, och för att slippa bli osams, gick de till vinden och bad om hjälp. Vinden var känd för sin visdom och man kunde alltid lita på att bli rättvist behandlad. Vinden bad dem att springa åt varsitt håll, så långt och fort de kunde. Den som försvann ur sikte först hade förlorat. De tyckte nog att det lät lite underligt, men eftersom de hade stor respekt för vindens omdöme, gjorde de som de hade blivit ombedda.
Solen och månen gav sig av, så fort de bara kunde. De sprang och sprang tills de inte syntes längre, utan bara skenet syntes vid horisonten, och till slut syntes inte månljuset alls, bara lite solljus. Nu blev det mörkt och kallt, där vinden ensam stod kvar och väntade. Alla fåglarna tystnade förvånat och blommorna frös till is. Solen och månen sprang runt hela jorden och kom tillbaka på andra sidan. Med dem kom värmen och ljuset tillbaka igen.
- Nå? frågade solen och månen, när de andfådda stod framför vinden igen. Vem av oss vann?
- Det gjorde solen, sa vinden.
Månen, som nu var både trött och sur, sa:
- Då kan du lysa för dig själv i fortsättningen. Jag går upp på mitt moln och lägger mig. Jag kommer fram när du vilar.
På så vis kom det sig att solen och månen började turas om att lysa, och vi fick dagar och nätter. Ibland försov sig månen, och lyste bara litegrann. Då blev det nymåne eller halvmåne. Så småningom lärde sig djuren att sova på nätterna, och sen kom vi människor, som också behöver sova, och det ska vi göra nu. God natt och sov så gott!
Grodan som älskade sig själv
Det var en gång en groda, som hade en tråkig egenskap: den var så förtjust i sig själv, att den satt vid sin lilla bäck hela dagarna och bara tittade på sin egen spegelbild i vattenytan. Som tur var, kom det då och då små insekter flygande som grodan slickade i sig utan att släppa sin egen spegelbild med blicken. Så blev sommaren till höst. Insekterna slutade att komma till grodan, som blev mager och tunn, men hungrig kände den sig inte, för allt den behövde för att vara lycklig, var att se sin egen spegelbild.
En bäver kom simmande med en gren i munnen. Den var mycket upptagen med att bygga en fördämning i bäcken, men när den såg den lilla frusna grodan med blicken fäst på sin egen spegelbild, blev den orolig, eftersom den var en mycket omtänksam bäver, och frågade:
- Hur är det fatt? Är du sjuk, min stackars vän? Vill du komma in och värma dig i mitt bo?
- Sjuk? Nej, jag trivs så bra här i mitt eget sällskap, men tack för att du frågar. Det är mycket vänligt av dig. Bävern skakade på huvudet åt den dumma grodan, men gav sig iväg.
Efter några dagar såg den lilla grodan eländig ut, men nu hade det bildats en isskorpa på vattenytan, och i den tyckte grodan att den såg alldeles underbar ut, ännu vackrare än förut, så den kände varken av hunger eller kyla, och märkte knappt att en gräsand kom flaxande och landade strax intill.
- Stackare! Sitter du här och fryser? Hoppa upp på min rygg, så ska jag flyga dig till en damm inne i stan. Där är öppet vatten och det finns snälla människor som matar oss varje dag.
- Tack, snälla du, för att du erbjuder din hjälp, men det behövs inte alls. Jag har allt jag behöver här och är varken hungrig eller ensam. Anden nöjde sig med det svaret och flög sin väg.
Efter ännu en månad kom den första snön och täckte isen. Grodan sopade bort snön och fick syn på sin egen spegelbild igen. Först blev den glad, men sen föll den ihop av utmattning på isen och föll i djup sömn. Strax därpå hade den snälla bävern vägarna förbi och stötte ihop med anden framför den sovande grodan, som nu snabbt började täckas av snö.
- Så sorgligt, sa anden, men vad kan vi göra?
- Hjälp mig att rulla bort grodan till mitt hål längre bort, så tar jag med den till mitt bo.
Anden och bävern hjälptes åt att rulla grodan bort till hålet i isen. Bävern dök i med ett plums, tog grodan i sin mun och simmade med den till sitt bo. Där blev grodan väl ompysslad av hela bäverfamiljen ända tills våren kom. Då sjöng den med de andra grodorna om våren, fann skönheten igen - i en annan groda - och tillsammans blev de lyckliga föräldrar till många, många nya små grodor, och aldrig mer behövde grodan titta på sin spegelbild igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar