Dåliga lektioner? Jadå, men inte låga förväntningar.

Jag erkänner. Dåliga lektioner har jag. Ingen idé att hymla i det här jobbet. Vi har ju massor av avnämare i klassrummet. I mitt förra inlägg berättade jag om det roman/novellprov som faktiskt visade goda kunskaper i något som jag hade låtit eleverna träna på. Prov erbjuder många processer samtidigt: träning, inlärning och examination. Ändå är jag inte nöjd, för i sin utvärdering av arbetsområdet Skönlitteratur angav många elever att själva kärnpunkten, läsningen av romaner de hade valt själva inte bara var trist utan till och med onödig. "Det är bättre att bli klar med uppgifter än att läsa bok." Ett antal elever avslutade inte sin roman, trots att de hade ganska lång tid på sig inklusive sportlovet. Dikter jobbade vi med en nittiominuterslektion. Det var likaså trist och onödigt, tyckte många elever. Varje elev läste två eller tre noveller, och det var uppskattat, vilket var väntat. Själva analysarbetet var rätt okej eller kul, tyckte de flesta. Hur lyfter jag eleverna från novell till roman? Hur gör jag lyrik rolig och viktig? Jag var ganska deppig när jag hade sammanställt utvärderingen.

Jag fortsätter på motivationstemat. Igår kväll länkades artikeln Yrkeselever förväntas sikta lågt ur Lärarnas Nyheter i Facebookgruppen Svensklärarna. Enligt svenskläraren och forskaren Pernilla Andersson Varga löper pojkar på yrkesutbildningarna "stor risk att marginaliseras. Orsaken är en skrivundervisning på alldeles för låg nivå jämfört med de studieförberedande programmen, trots identiska kurser." Kommentarsfältet fylldes snabbt på av igenkännanden, men jag känner inte alls igen mig. Min upplevelse är att jag gör allt jag kan för att eleverna ska nå målen, men problem med läsning, skrivning, koncentration och motivation ställer till det på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Det blev ganska dålig stämning i Facebooktråden. Bland annat uppmanades jag och andra självömkande lärare att byta jobb om vi tycker att motståndet är för stort. När jag såg den kommentaren var jag redan ledsen, och den gjorde mig knappast gladare. Naturligtvis har båda sidor i denna debatt delvis rätt. Jag borde kunna ställa högre krav på mina elever än jag gör, kan man lätt konstatera utifrån, men den synpunkten bygger på okunnighet om hur min situation ser ut. Det är ofta lite stökigt och motigt. Frånvaron är ganska stor. De gymnasiegemensamma ämnena är inte särskilt populära. Många individuella speciallösningar krävs för att hjälpa eleverna att avsluta sina uppgifter och nå ett godkänt betyg. Varje vecka har jag flera diskussioner med speciallärare, mentorer och föräldrar om hur vi ska stödja eleverna så de lyckas.

Idag var jag alltså lagom tilltufsad när jag skulle hålla genomgång om språklig variation. Det blev inte särskilt bra. Jag lyckades inte skapa den arbetsro och det goda klimat som krävs för att resonera tillsammans i helklass och smågrupper, och strök vissa punkter ur programmet. Tack och lov för Värsta språket med Fredrik Lindström, som sydde ihop påsen på ett bra sätt ändå!

Jag har en och annan dålig lektion. Jag kanske till och med sätter ett och annat E, som någon annan inte tycker är ett E, men låga förväntningar, det har jag absolut inte.