Kärlek och respekt

Läser Jonas Aspelins artikel i Pedagogiska magasinet om det relationella perspektivet eller relationens betydelse för undervisning. Han berättar om hur lärare, särskilt gymnasielärare, tidigare har motsatt sig att relationen skulle vara en dela i läraruppdraget.

Jag kan ärligt säga att jag bygger hela min lärarroll och legitimitet på relationen mellan mina elever och mig. Såväl i min nuvarande roll på yrkesprogram som tidigare i en mångkulturell förortsskola, har detta varit min "strategi", om än en omedveten sådan. Att den är personlig, blir tydligt först vid jämförelsen med hur elever uppfattar andra lärare eller hur andra lärare talar om sina elever. Dessa skillnader upplever jag emellertid har minskat under den relativt korta tid sedan milennieskiftet som jag har arbetat i skolan.

Klart är att hela diskursen har förskjutits. Västvärldens utbildningssystem brottas med den uppväxande generationens krav på mening och självförverkligande, samtidigt som våra välmående barn och ungdomar inser att de inte behöver hårdplugga disciplinerat för att överleva. Vi tar ju hand om dem ändå. Vi har ju råd.

Vi har alltså ett gigantiskt motivationsproblem, vilket stärker relationens betydelse. Att den är ett centralt arbetsverktyg för mig och många andra, kan naturligtvis bottna i enkla mekanismer, som t ex vår längtan att vara omtyckta och bli accepterade, men likafullt kan vi vittna om flera exempel på att en stark och förtroendefull relation bidrar till bättre kunskapsresultat. Om och om igen får jag höra av föräldrar, elever eller via kollegor att mitt personliga engagemang har varit avgörande för att eleven ska orka anstränga sig och lyckas. Om och om igen lyckas jag få motvilliga elever att ge det där lilla sista - bara för min skull. Om och om igen är det en kram eller annaa uppmärksamhet, som gör att eleven orkar kämpa vidare. Därmed är inte slaget vunnet, men grunden är lagd. Sedan återstår arbetet med motivation, struktur och kommunikation i kraften av en nära och bärig relation.