Lärorika tal om litteratur

Förra veckan berättade jag  om tvåornas skrivprov i argumenterande text om litterära epoker. I det inlägget återkom jag till varför provdesign är så effektivt.

Korrektion, konstruktion och kommunikation

Efter den starkt strukturerade provsituationen, följde en känsligare och mer oförutsägbar process, där det var elevernas tur att rätta och förbättra valda delar av texten. I Helen Winzells licentiatavhandling Svensklärares skrivdidaktiska diskurser, delar hon in lärares yttranden om elevers skrivande i tre olika kluster, vilka i sin tur kan hänföras till tre olika nivåer: lokal, mellanliggande och global nivå. Jag har ännu inte läst igenom hela avhandlingen ordentligt, så jag återkommer kanske till den i senare inlägg.

Global nivå: Direkt efter provet kunde jag konstatera att de flesta eleverna hade gått in i sitt vanliga ”skoluppsats-modus”: berätta, beskriva, förklara och redovisa. Hela argumentationen fanns på plats i rätt ordning, men tilltalet och retoriken var fel. Därför gav jag en första övergripande rak respons till nästan alla om deras inledning:

Tråkigt, snällt och ordentligt. Ta i från tårna med känslor och övertygelse! Detta ska övertyga!

Det blev kort om tid för både respons och bearbetning, så jag tvingades prioritera hårt, till exempel bristande belägg och faktafel.

Mellanliggande nivå: Strukturen var lätt att lyckas med, eftersom tvåorna hade använt samma argumentationsmall, som jag använder i alla svenskkurser:

1. Inledning med bakgrund och tes (åsikt)

2. Dina argument i ordningen ”bättre”, ”bra”, motargument och ”bäst”

3. Sammanfattande avslutning.

Textbindning har jag till stor del prioriterat bort denna gång, för att kunna fokusera på ett vettigt litterärt innehåll, som stödjer argumentationen.

Lokal nivå: Somliga fick bara den där drapan om inledningen, medan andra fick peta lite i språket, allt efter vad jag bedömde att de orkade med att ta itu med och lära sig av.

Talen

Två grupper indelades i halva. Jag träffade alltså fyra mindre grupper under dagen. De flesta elever hade bearbetat sina texter i varierande omfattning inför sina tal, men alla hade inte hunnit ta del av responsrunda två, för att kontrollera om deras åtgärder var tillräckliga. Så småningom hade de flesta vässat sina inledningar och slut, så att argumentationen framträdde. Det är mycket svårt att utrota det förklarande och redovisande tilltalet, som starkt förknippas med skolspråk. När det nu blev dags att framföra sin argumentation, glömde jag inledningsvis att även muntlig redovisning är en skolsituation, som förknippas med traditionen att inleda och avsluta på ett sätt, som inte avviker från andras, och som all upplever som tryggt och riskfritt, varför jag inför nästa grupp skrev ett par ”don’ts” på whiteboarden:

Jag ska prata om….

Det var allt.

Eleverna undrade lite, men köpte det. Någon förstod bättre, när jag förklarade att de skulle gå in i rollen och tala direkt istället för att tala om att de skulle tala eller hade talat. Jisses. Mirakel. Så mycket bättre!

Det händer ganska mycket med stämningen när eleverna är färre, mer fokuserade och äger scenen, medan jag sitter längst bak och regisserar hela föreställningen. Många spända nerver bland talarna. Naturligtvis vägrade en dator att fungera, men eleven grabbade tag i en penna, och sa: jag använder whiteboard och improviserar! Ett och annat litet faktafel hade smugit sig in, och vissa författarnamn är ju svårare än andra att uttala, t ex Goethe eller allra värst Jean Jaques Rousseau, men åhörarna fick sig en rejäl epokrepetition och smakprov ur många verk, som vi inte hade hunnit arbeta med gemensamt.

Min rutin vid muntlig presentation är numera inte bara kamratrespons, utan även självrespons. Varje elev blir filmad med sin egen mobil med hjälp av någon annan elev. Sedan tittar eleven på sitt eget framträdande hemma i lugn och ro, och skriver en liten självrespons, som jag får ta del av och kommenterar. Båda typerna av respons kompletterar varandra på ett bra sätt. Jag tror att det mest värdefulla med kamratrespons är att den skärper blicken för hur andra gör. Den är alltså mer lärorik att ge än att få. Det mest lärorika är nog att se sig själv, reflektera över det och sedan ta emot lärarens kommentar. Denna gång valde jag pga tidsbrist att bara instruera om ”två stjärnor och en önskan” i både kamratrespons och självrespons. De bland mina elever som har haft mig förut känner igen arbetssättet, och vet att de får både sammanställning av kamratrespons och en återkoppling på sin självrespons inom kort. Bedömningen av talet har de redan sett i slutet av redovisningen.

En sista finputs

Nu har eleverna chans att putsa på sin text under nästa vecka. Jag har märkt att de ofta kommer på saker när de har framfört sitt budskap muntligt. Det får de emellertid göra hemma, för nästa vecka börjar vi med språkförhållanden i Norden och utredande text.