Exempeltal i Svenska 2: Hoppla, vi lever!

(Tidigare idag skrev jag ett inlägg med en exempeltext till treornas tal till förmån för mikrolåntagare. I mitt förrförra inlägg berättade jag om tvåornas skrivprov i argumenterande text. Nu är det dags att ge tvåorna ett exempel på en argumentation för en litterär epok. Jag skriver om modernismen, som vi inte har arbetat med än.)

Vid 1900-talets början fanns det både hopp och farhågor om vad det nya seklet skulle föra med sig. Teknikens och vetenskapens möjligheter verkade obegränsade. Tack vare elektriciteten kunde plötsligt hela gator lysas upp, och ett sådant underverk som rinnande vatten inne i husen innebar att man nu äntligen slapp det hårda arbetet med att bära in vatten. De första flygplanen utvecklades, persontåg och bilar började kunna färdas i alllt högre hastigheter, och nya uppfinningar som telefon, film och radio revolutionerade kommunikationen. Även synen på människan förändrades genom intresset för det mänskliga psyket. Det var en tid präglad av stark optimism och framtidstro, men också av starka och samhällskritiska skildringar från första världskriget som bröt ut 1914. Den litterära epoken som inleddes vid denna tid kallar vi för modernismen, och jag menar att det var den bästa tiden att leva i.

Modernisterna ville förändra, men de byggde också vidare på den realistiska traditionen. En av många unga soldater som skickades till västfronten var tysken Erich Paul Remark, senare Erich Maria Remarque (1898-1970). Nitton år gammal anlände han till slagfältet sommaren 1917, där han fick bevittna hur den ena efter den andra av hans kamrater dödades, innan han själv till slut skadades svårt av granatsplitter. Sina upplevelser vid fronten skildrade Erich Maria Remarque efter kriget i romanen På västfronten intet nytt. Boken räknas idag till en av världshistoriens starkaste pacifistiska verk.

Elden har upphört. Jag vänder mig om och vinkar på de andra. De klättrar upp och river av sig gasmaskerna. Vi lyfter upp den sårade. En håller i hans spjälkade arm. Så snubblar vi hastigt därifrån.

  Kyrkogården är ett enda fält av spillror. Kistor och lik ligger strödda överallt. De har blivit dödade ännu en gång; men var och en av dem som har slitits sönder har räddat en av oss.

(Ur På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarque, 1929)

Poesin fann också nya vägar. En av våra främsta svenska poeter, Karin Boye, skrev naket och nära om stark kärlek och längtan. Hon var mjuk och skarp på samma gång, och expert på att beskriva det motsägelsefulla i kärleken. Som många andra modernister ville hon utforska människans inre:

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

(Ur Från en stygg flicka, Härdarna, Karin Boye,1927)

Det var inte bara lätt att leva under modernismen. 1900-talet var ett blodigt sekel. Men litteraturen var rik och omväxlande, och vi trodde fortfarande på framtiden. Vi visste inte om klimathotet, och vi trodde fortfarande att det mesta gick att fixa med ny teknik.

En av mina absoluta favoritnoveller, Att döda ett barn, är också ett typiskt modernistiskt verk. Den är stark, känslig och realistisk på samma gång, och ett bra exempel på modernismens expressionistiska gren. Alla sinnen får sitt i detta dramatiska ögonblick strax före katastrofen:

Det är ingen ond man. Han är glad och lycklig, och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

(Ur Att döda ett barn av Stig Dagerman, 1948)

Det har egentligen aldrig blivit bättre. Vi fick bra berättelser som kombinerade både romantikens känsla och fantasi med realismens samhällskritik och psykologi. Modernismen hade allt. Ge den en chans, och du kommer inte att bli besviken!