Exempeltexter: myt och fabel

Varför det blir mörkt om natten

  - Snälla mamma, berätta en saga!
  - En saga? Jag ska berätta något som är alldeles sant. Har du tänkt på varför det blir mörkt om natten? Det ska jag tala om för dig!
  En gång för länge, länge sen, långt innan vi människor fanns, var solen och månen uppe hela dagen och hela natten. De var riktigt goda vänner och båda lyste lika starkt på natten som på dagen. Det fanns nämligen ingen natt, för det var ju ljust jämt, och ingen fanns som behövde sova. På marken växte de allra vackraste blommor, fåglarna sjöng sina sånger och träden bildade täta skogar. Djuren betade av gräset och många slags fiskar simmade i det stora blå havet. Växterna och träden fick allt ljus de behövde och mer ändå.
  Solen och månen tyckte om varandras sällskap, pratade mycket och var nästan aldrig osams. De njöt av allt vackert runt omkring dem, men efter några tusen år började det bli lite långtråkigt, så de började gräla om småsaker. En vacker dag började solen och månen prata om vem som lyste starkast, men de kunde inte komma överens, och för att slippa bli osams, gick de till vinden och bad om hjälp. Vinden var känd för sin visdom och man kunde alltid lita på att bli rättvist behandlad. Vinden bad dem att springa åt varsitt håll, så långt och fort de kunde. Den som försvann ur sikte först hade förlorat. De tyckte nog att det lät lite underligt, men eftersom de hade stor respekt för vindens omdöme, gjorde de som de hade blivit ombedda.
  Solen och månen gav sig av, så fort de bara kunde. De sprang och sprang tills de inte syntes längre, utan bara skenet syntes vid horisonten, och till slut syntes inte månljuset alls, bara lite solljus. Nu blev det mörkt och kallt, där vinden ensam stod kvar och väntade. Alla fåglarna tystnade förvånat och blommorna frös till is. Solen och månen sprang runt hela jorden och kom tillbaka på andra sidan. Med dem kom värmen och ljuset tillbaka igen.
  - Nå? frågade solen och månen, när de andfådda stod framför vinden igen. Vem av oss vann?
  - Det gjorde solen, sa vinden.
  Månen, som nu var både trött och sur, sa:
  - Då kan du lysa för dig själv i fortsättningen. Jag går upp på mitt moln och lägger mig. Jag kommer fram när du vilar.
  På så vis kom det sig att solen och månen började turas om att lysa, och vi fick dagar och nätter. Ibland försov sig månen, och lyste bara litegrann. Då blev det nymåne eller halvmåne. Så småningom lärde sig djuren att sova på nätterna, och sen kom vi människor, som också behöver sova, och det ska vi göra nu. God natt och sov så gott! 


Grodan som älskade sig själv

Det var en gång en groda, som hade en tråkig egenskap: den var så förtjust i sig själv, att den satt vid sin lilla bäck hela dagarna och bara tittade på sin egen spegelbild i vattenytan. Som tur var, kom det då och då små insekter flygande som grodan slickade i sig utan att släppa sin egen spegelbild med blicken. Så blev sommaren till höst. Insekterna slutade att komma till grodan, som  blev mager och tunn, men hungrig kände den sig inte, för allt den behövde för att vara lycklig, var att se sin egen spegelbild.
  En bäver kom simmande med en gren i munnen. Den var mycket upptagen med att bygga en fördämning i bäcken, men när den såg den lilla frusna grodan med blicken fäst på sin egen spegelbild, blev den orolig, eftersom den var en mycket omtänksam bäver,  och frågade:
  - Hur är det fatt? Är du sjuk, min stackars vän? Vill du komma in och värma dig i mitt bo?

Öppningen är under vattenytan, men jag kan visa dig vägen, och därinne är det varmt och skönt. Gott om maskar och annan mat är det också.
  - Sjuk? Nej, jag trivs så bra här i mitt eget sällskap, men tack för att du frågar. Det är mycket vänligt av dig. Bävern skakade på huvudet åt den dumma grodan, men gav sig iväg.
  Efter några dagar såg den lilla grodan eländig ut, men nu hade det bildats en isskorpa på vattenytan, och i den tyckte grodan att den såg alldeles underbar ut, ännu vackrare än förut, så den kände varken av hunger eller kyla, och märkte knappt att en gräsand kom flaxande och landade strax intill.
  - Stackare! Sitter du här och fryser? Hoppa upp på min rygg, så ska jag flyga dig till en damm inne i stan. Där är öppet vatten och det finns snälla människor som matar oss varje dag.
  - Tack, snälla du, för att du erbjuder din hjälp, men det behövs inte alls. Jag har allt jag behöver här och är varken hungrig eller ensam. Anden nöjde sig med det svaret och flög sin väg.
  Efter ännu en månad kom den första snön och täckte isen. Grodan sopade bort snön och fick syn på sin egen spegelbild igen. Först blev den glad, men sen föll den ihop av utmattning på isen och föll i djup sömn. Strax därpå hade den snälla bävern vägarna förbi och stötte ihop med anden framför den sovande grodan, som nu snabbt började täckas av snö.
  - Så sorgligt, sa anden, men vad kan vi göra?
  - Hjälp mig att rulla bort grodan till mitt hål längre bort, så tar jag med den till mitt bo.
Anden och bävern hjälptes åt att rulla grodan bort till hålet i isen. Bävern dök i med ett plums, tog grodan i sin mun och simmade med den till sitt bo. Där blev grodan väl ompysslad av hela bäverfamiljen ända tills våren kom. Då sjöng den med de andra grodorna om våren, fann skönheten igen - i en annan groda - och tillsammans blev de lyckliga föräldrar till många, många nya små grodor, och aldrig mer behövde grodan titta på sin spegelbild igen.

Karusell med krönika

Uppdatering den 22/12: Jättetrött är jag nu efter denna termin, men samtidigt nöjd med hur min första termin på nya jobbet har gått. Min tidsplanering var lite optimistisk. Jag hade inte räknat med så många schemabrytande aktiviteter, och överskattade även elevernas arbetstempo. Troligen var jag även för frikostig med möjligheten att bearbeta uppgifter för att nå ett bättre resultat. Det tar ju alltid ett litet tag att landa i en ny miljö. Idag är första jullovsdagen, och jag har lovat mig själv att inte göra något skolarbete förrän efter jul. Detta inlägg tynger emellertid inte nämnvärt, för det har legat klart och väntat några veckor på publicering. Nu tar jag lov. God jul!

Parallellt med att två klasser i nian har arbetat med romanen När hundarna kommer av Jessica Schiefauer har de två andra klasserna skrivit, bedömt och bearbetat krönikor. Nu är alla fyra klasserna snart klara med båda dessa arbetsområden. Klasserna 9i och 9l har skrivit anonyma kamratbedömningar till varandra och ska nu bearbeta sina egna krönikor. Klasserna 9j och 9k har lyssnat på den gripande radiodokumentären om mordet på John Hron, och ska sedan skriva sina slutuppgifter utifrån roman och dokumentär, det upplägg som jag beskrev i mitt förra inlägg.

Kamratbedömning är svårt, och jag har haft en kluven inställning till den. Det är svårt att ge kunnig, saklig och konstruktiv respons, även med lärarstöd. Det är också svårt att ta emot kamratrespons med ett öppet sinne, utan att känna sig attackerad. Samtidigt är det lärorikt, framför allt att få ge respons, tack vare det tankearbete som krävs. Inför bearbetningen av sin egen text har varje elev på så sätt fått nya kunskaper, vilket har resulterat i mycket bättre texter. För att minimera de sociala och psykologiska riskerna utan att gå miste om vinsterna, har jag därför bestämt mig för att prova att avidentifiera alla texter. Det har flera fördelar:

1. Författaren behöver inte skämmas för textens brister inför en annan elev, och tar därför till sig kritiken bättre.
2. Bedömaren behöver inte mildra sin kritik för att inte äventyra en relation, och skriver därför en bättre bedömning.
3. Jag kan diskret byta ut en undermålig bedömning eller delar av den, och därmed se till att varje elev får bra förutsättningar inför sin bearbetning.

Med stor entusiasm och övertygelse har jag gjort mitt bästa för att ro det hela i land. Min devis har hela tiden varit att det är mer lärorikt att ge än att få respons, vilket troligen har underlättat mottagandet av kritiken. Det kan också vara lättare att upptäcka mönster i andras texter, eftersom de egna idéerna inte skymmer sikten. Ändå innehåller inte bedömningsformuläret något som inte ingår i de instruktioner var och en fick inför sitt eget skrivande. I bearbetningsfasen försöker jag uppmana varje elev att se på sin text med nya ögon. Författarens egen skarpa blick, som nu har vässats ytterligare i bedömningsarbetet,  ser ofta mer och något annat än vad bedömaren har lyckats förmedla. Ett bevis för att jag har rätt är att flera elever spontant började redigera sina egna krönikor redan i samband med att de granskade andras texter.

Här är hela uppgiften med lite förberedande övningar, egen krönika, kamratbedömning och bearbetning. De första två klasserna fick öva två och två innan de bedömde själva, men det momentet tog jag sedan bort pga tidsbrist. I stället fick de mer tid i klassrummet till bedömning med lärarstöd. De har också spontant rådgjort med och inspirerat varandra.

Jag är nöjd med resultatet, och kommer absolut att upprepa arbetssättet, trots att det har inneburit en hel del extra arbete med att avidentifiera och koda texter samt att kontrollera att alla skriver klart och får sin bedömning i tid.

Tre perspektiv på samma brott: roman, radiodokumentär och film

I inlägget Bokbad på bygg beskrev jag hur jag arbetade i ettan på bygg- och anläggningsprogrammet med romanen När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Romanen är så rik och mångbottnad, att jag bara måste få läsa den igen med mina nior nu när jag har återvänt till högstadiet, och det har visat sig vara ett lyckokast. Eleverna är ett år yngre, men fler av dem är mycket vana och engagerade läsare, vilket har lyft tolkningarna och resonemangen. Det finns insikter att göra på många nivåer i romanen, inte minst om hur hundar genomgående används som metaforer för personerna. I mitt upplägg ingår förutom romanen även radiodokumentären Mordet på John Hron och filmen John Hron. Dokumentären ger en förståelse för hur omgivningen har uppfattat de skeenden som ledde fram till John Hrons död, medan filmen ger mer information om Johns liv och de händelser som ledde fram till hans död.

Vi började naturligtvis med att läsa boken, denna fantastiska roman, i vilken jag upptäcker allt mer. Dess komplexitet behöver eget utrymme, utan att jämföras med andra perspektiv, för att uppfattas av eleverna, och i den ingår flera intressanta teman, som inte alls berörs i dokumentären, t ex ung kärlek och familj. Den mystiska "hundkoden" i romanen öppnar ögonen för hur symboler kan användas för att förstärka ett budskap. Jag planerade för läsning under fyra veckor med högläsning cirka tio sidor en gång i veckan, två samtal i mindre grupper och däremellan skriftliga frågor. Tyvärr försvann ett par lektioner p g a olika schemabrytande aktiviteter, och jag valde bort högläsningen istället för att förlänga lästiden och tappa tempo. Jag är sedan tidigare van vid att de flesta elever vill ha mycket högläsning, men det är inte en självklarhet hos mina nuvarande. Många är drivna läsare och läser hellre på egen hand. Någon gång har vi landat i en kompromiss, där halva klassen lyssnar, medan den andra halvan läser själva utanför, för att hinna längre på kortare tid. Denna nya situation tål att begrunda. Högläsningen i helklass har speciella kvaliteter, vilka inte fullt kan ersättas av egen tyst läsning, och jag tror nog att jag ska framhärda. Om det blir valfritt, finns risken att någon väljer tyst läsning för att inte verka dum, och så ska vi inte ha det.

Jag behöll de flesta frågor jag hade sedan tidigare, men så här såg det nya snabbare lässchemat ut med gott om lästid på lektionerna:

Vecka 1: Högläsning s  13-23 och diskussionsfrågor om anslaget och de viktigaste karaktärerna.
Vecka 2: Högläsning s 95-100 och boksamtal kring frågor, som även besvaras skriftligt, om förälskelsen, föräldrarna och förhållandet till hundar.
Vecka 3: Högläsning s 182-187 och skriftliga frågor om förändring, roller och våld.
Vecka 4: Högläsning s 223-228 och boksamtal kring frågor, som även besvaras skriftligt om familj och innebörden i romanens titel.
Vecka 5: Skriftliga frågor efter bokens slut.

Varje klass delades in i fyra grupper om fyra till sex elever, och det blev verkligen många fantastiska samtal, där eleverna var ivriga att inte bara besvara mina frågor, utan byggde vidare på varandras inlägg, breddade och fördjupade. I flera grupper behövde jag bara sätta igång dem, så fortsatte de själva på egen hand. Däremot såg diskussionerna mycket olika ut i olika grupper. Några handlade om symbolik, medan andra utforskade teman som skuld och ondska. Samtalen verkar ha varit en läroprocess även för mig. Åtta olika små grupper av engagerade och tankfulla elever har lärt mig hur litet och mycket jag kan styra för att de ska våga ta över samtalet själva. Ibland känner jag mig hopplöst inkompetent under mina boksamtal. Ibland undrar jag om det är värt så mycket extra tid och besvär. Fortfarande är jag ganska säker på att det är värt det. Jag är verkligen nybörjare, men jag lär mig hela tiden.

En miss jag gjorde i början av terminen var att underskatta hur lång tid allt tar. Tre korta lektioner i veckan medför inte bara att många elever orkar bättre. Det innebär också mer "ställtid", alltså tid att komma igång och att avsluta arbetet under lektionerna. Denna miss bidrog till att mitt första arbetsområde om argumentation fortfarande pågick, när jag introducerade romanen När hundarna kommer i två klasser, något jag inte kunde vänta med, eftersom två andra klasser skulle läsa den efter höstlovet, och sen köar andra lärare... Det blev helt enkelt lite rörigt, och ett komplicerat schema krävdes för både argumenterande tal i halvklass och boksamtal i ännu mindre grupper.

Precis när de två första klasserna skulle lyssna till radiodokumentären blev jag gräsligt förkyld och fick stanna hemma en vecka, medan olika vikarier gjorde sitt bästa för att följa mina instruktioner. Eleverna lyssnade till den starka och gripande P3-dokumentären på 79 minuter som inte alls kändes långa. Medan de lyssnade fick de anteckna viktiga fakta till slutuppgiften. Jag är medveten om att romanförfattaren Jessica Schiefauer har önskat att inte kopplas samman med verklighetsbakgrunden, vilket jag också talar med eleverna om, men den här känsliga spänningen mellan fiktionens egenvärde och respekten för verklighetens John Hron har kommit att bli hjärtpunkten i många  samtal, där eleverna har visat sig förstå båda perspektiven. Däremot behöver romanens perspektiv behöver förmedlas först, och det förtar inte något av vår respekt för John Hron och hans död.

I samband med att eleverna lyssnade till radiodokumentären, introducerades slutuppgiften. De första två klasserna fick även se filmen John Hron, vilken delvis ger ett kompletterande perspektiv på brottet och framför allt lyfter John Hron som person. Efter elevernas utvärdering beslöt jag att stryka filmen i nästa omgång, eftersom vi skulle få ont om tid, och jag bedömde att den inte tillförde tillräckligt mycket i förhållande till tiden den krävde.

Uppdatering:  Nu börjar de sista texterna bli klara, och jag måste uppvärdera värdet av filmen. Den tillför inte så många nya fakta, men den ger en känslomässig dimension, utan vilken många elever har svårt att greppa hur en totalitär rörelse kan förföra och förändra och förgöra människor, även om jag tycker att detta hade kunnat gestaltas med större precision. Som jag känner nu, kommer jag att använda filmen igen. Tillsammans ger de tre källorna en bred förståelse, även om materialet spretar.

För de två aktuella klasserna var det första gången vi arbetade på dator. Alla sjuor och åttor har egna datorer, men niorna får sina egna datorer först i februari, så att de har dem i god tid innan de ska skriva sina nationella prov på dem. Fram till dess drar jag en datorvagn fram och tillbaka genom huset. Alla elever förstod frågeställningen ganska snabbt, och jag förklarade för dem att detta var deras första "gymnasieuppsats" i svenskämnet med flera källor. Inte heller Google Drive mötte några större problem, utan de flesta lyckades dela en mapp med mig utan problem. Det som vållade mest huvudbry var istället de formella kraven: ställa upp texten snyggt med sidhuvud, en neutral rubrik och neutralt teckensnitt, Skriva av mitt exempel rätt utan att vara kreativ, hålla ihop långa lugna stycken och sist, men inte minst avstå från ett allmänt småpratigt skrivande (det som vi delvis ska återvända till sen när vi ska skriva krönikor...).

Jag var mycket spänd inför deras resonemang - eller analyser om man så vill. Här hade eleverna möjlighet att välja få eller många förklaringar. Under 90-talet svepte en nynazistisk våldsvåg över Sverige, och på många håll reagerade man yrvaket och otillräckligt på att pojkar rakade huvudet och började bära nazistsymboler. Schiefauers roman vill utforska hur en ung och vilsen människa kan bli mottaglig för gemenskapen och de enkla budskapen i en sådan våldsbejakande ideologi. En elev skrev om honom att "han bär på sorger". Den brådmogne tonåringen John Hron var utrustad med ett starkt rättspatos. En annan elev skrev: "Man kan säga att han var kaxig vid fel plats och tidpunkt".

När jag häromdagen lät den tredje klassen lyssna på radiodokumentären, kunde jag se att fler än jag hade tårar i ögonen. Imorgon är det dags för sista klassen att lyssna, och sedan ser jag fram emot att läsa deras funderingar. De första klasserna skrev i sin utvärdering att de uppskattade dels att både få samtala och skriva om romanen, dels att få ta del av olika perspektiv på mordet. Jag hoppas mer än något annat att eleverna i arbetet växer som människor och att de får upp ögonen för litteraturens kraft i denna process.