Hej på er! Det var länge sen sist. Jag har inte bloggat så mycket sen jag bytte arbetsplats. Det beror nog delvis på att jag inte möter samma slags utmaningar längre, men också på att jag inte tycker att jag har så mycket att skriva som inte andra redan gör bättre. Nu är det hur som helst dags. Det handlar om mentorskapet, att vara klassföreståndare för en klass eller en del av en klass. I mitt fall gäller det en hel klass. Jag har just nu en åtta med tjugoen elever. Detta inlägg handlar om hur jag använder den stund i veckan som hos oss just nu kallas kontaktlärartid. Själv föredrar jag att benämna den klasstid.
På min förrförra arbetsplats, en 7-9-skola i förorten, hade vi något som kallades loggbokstid, och den ägnades huvudsakligen åt att just skriva loggbok, dvs eleverna besvarade lärarens frågor i en bok tillika kalender, där varje vecka innehöll ett tomt uppslag. Eleven skrev på vänstersidan och jag svarade på högersidan. När eleverna hade skrivit klart. väntade de på att lärarna skrev svar medan de läste en bok eller gjorde något annat tyst och självständigt. Vissa lärare hade håltimme efter loggbokstiden med möjlighet att skriva klart och delade sedan ut loggböckerna på en senare lektion. Denna aktivitet hade sina fram- och baksidor. Till fördelarna hörde en regelbunden individuell, ofta förtrolig kontakt med god möjlighet till delaktighet och även skrivträning. Varje elev kom till tals. Till nackdelarna hörde allt sådant som stämde in på mig: dålig handstil, skrev långsamt, låg stresströskel och ingen håltimme. Det var stressigaste lektionen på hela veckan. Dessutom var eleverna olika förtjusta i eller duktiga på det myckna skrivandet.
På min förra arbetsplats, yrkesgymnasiet, fanns inget som liknade loggbok, men istället en förväntan om regelbundna protokollförda klassråd. Hej och hå! Det blev vad det blev, kan man väl säga... Jag höll inte så många klassråd, utan det blev mest information. De mest talträngda eleverna i klassen tog det mesta talutrymmet. Bra var däremot att jag som ensam klassföreståndare för första gången upptäckte att det passade mig bra. Kortare beslutsvägar underlättar jämkningen mellan klassen och mig.
På min nuvarande arbetsplats har jag nu utvecklat ett slags växelbruk mellan klassråd och loggbok. Varannan vecka skriver klassen loggbok efter lite information och påminnelser från mig om läxor och andra kalendariehändelser, men loggboken är numera ett google-dokument. Här inhämtar jag synpunkter, önskemål och information om allt möjligt: läxplanering, studiero, relationer, stress, kurragömmaregler under klasskvällen... Varje vecka är för tjatigt att avkrävas egen reflektion på detta sätt, men varannan vecka finns det alltid något att skriva om. Om jag säger att det krävs minst 150 ord, blir det någorlunda fylligt av alla. Sen svarar jag när och var det passar mig bäst under veckan - utan stress.
Varannan vecka har vi istället klassråd med roterande ansvar för rollerna som ordförande och sekreterare. Min läxinformation ingår som en punkt på dagordningen tillsammans med frågor till och från elevrådet. I början var nog min tanke med växlandet mest att åstadkomma variation, men efterhand att jag upptäckt att de olika kommunikationsformerna berikar varandra. I loggboken bereder var och en frågorna genom att var och en får ge sina egna synpunkter. På klassrådet kan klassen jämföra olika förslag och synpunkter, och på så sätt få en större bredd i sitt underlag för diskussion och eventuellt beslut. När de mer tystlåtna eleverna märker att även deras skriftliga budskap räknas med på samma villkor, ökar deras engagemang för den muntliga bearbetningen och fler tar plats muntligt för att utveckla sina synpunkter. Åtminstone tycker jag mig kunna se denna utveckling.
Några tankar kring hur min klass - ett härligt, men något bullrigt gäng - och jag samarbetar just nu. Hur gör ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar