Är det lättare att vara man?

En av mina elever i år 1 på bygg- och anläggningsprogrammet har skrivit en ganska dyster krönika kring hur det är att vara man. Det är intressant att ta del av hur en tonåring kan tänka kring detta ämne, och skribenten har samtyckt till att jag publicerar texten här utan signatur.

Jag har många gånger hört att män har ett lättare liv än kvinnor. Det är en väldigt komplicerad fråga vem som egentligen har det lättare livet.

Jag tror att alla är i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med av vara det man nu är. Till exempel: Jag är hyfsat lång. Om jag är i en affär och tar ned något från översta hyllan då tänker jag ju inte direkt ”Wow! Att vara lång är helt fantastiskt”. Det jag antagligen tänker på istället är att få komma hem och sova. Jag uppskattar alltså inte fördelarna med att vara lång, till skillnad från när jag slår i huvudet i en dörrkarm för femte gången. Då ser jag verkligen de nackdelar längden innebär. Män är alltså i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara män och kvinnor är också i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara kvinna. Men sanningen är att ingen av oss vet hur det egentligen är på andra sidan staketet.

Så vilket kön har då det lättare livet? I alla sätt som går att räkna misslyckanden på är män mycket bättre på att vara misslyckade än kvinnor. Om du kollar i fängelser, fulla av män, och boende för hemlösa, fulla av män. Män har dessutom mycket högre risk för att begå självmord. Det är något att tänka på att om män har det så enkelt borde kvinnor vara världsmästare i självmord. Men det är de inte. Däremot gör kvinnor mer självmordsförsök. “In the US, of the 38,000 people who took their own lives in 2010, 79% were male.” understryker Daniel och Jason Freeman i sin artikel Why are men more likely than women to take their own lives? , men  trots det påpekar Kat Lay att  ”One woman in 14 has attempted suicide compared with one in 25 men” i sin artikel More women than men attempt suicide.

Vad kan man då dra för slutsats? Det finns en hel del olika slutsatser man kan dra. De flesta är något kränkande mot kvinnor. Några exempel på det är: De flesta kvinnor tänker egentligen inte begå självmord. Det är bara ett rop på hjälp och därför tar de en mild överdos på en plats där de helt säkert kommer att hittas, eller så är kvinnor bara värdelösa på att begå självmord. Men är det verkligen något att vara stolt över? Att vi män är överlägsna på att lyckas med självmord? Det visar att livet inte är så lätt som det sägs att det ska vara.

Män är födda till att misslyckas. Det är hela poängen med oss. Män är väldigt utbytbara. Hur gör man då så att det fungerar? Man har två kön, gör ett av dem väldigt troligt att överleva genom att vara mer obenägna till risker, samtidigt som de andra är väldigt riskbenägna och man låter dem slåss med varandra och vara tävlingsinriktade för att få reda på vilka av dem som har de bästa generna och sedan avla från dem. Då har den allra största delen av dem misslyckats.

Reproduktion är det biologiska måttet på att lyckas. Kvinnor förlorar förmågan att kunna reproducera sig med åldern, medan män har två chanser att reproducera  sig, en när de är unga och vilda och en när de är äldre och har mer pengar, men kvinnor har generellt lättare att reproducera sig i yngre ålder.

Biologiskt så har män det inte lättare, utan bara annorlunda. Det finns en extremt löjlig teori att världen är styrd av män för män. Men nej, det är den absolut inte. De flesta beslut som påverkar andra tas av kvinnor. Hela min barndom var jag tvingad att lyda mina kvinnliga lärare. Hushåll världen runt styrs av kvinnor så de vardagliga besluten så styrs till den största delen av världen av kvinnor, för familjer. Teorin om att världen är styrd av män har ändå lite kött på låren eftersom de flesta som är allra högst upp i samhället, presidenter, monarker och chefer är män men delen om att de skulle styra den för andra män är helt absurd. De styr världen för att gynna sig själva. Vad är meningen med att vara kraftfull ifall man inte tjänar någonting på det? När man är i kontroll så vill man skicka ner de andra männen i gruvorna och ta riskerna, medan man själv får äran.

Att vara man har sina för- och nackdelar, De flesta i toppen av samhället är män men även de flesta på botten. Det är väldigt komplicerat, du måste försöka förstå hur det är på andra sidan staketet.

Kims citat och Manskollen

Vi är klara med Onanisterna av Patrik Lundberg. Nåja, alla är väl inte helt klara, men vi har i alla fall haft den sista lektionen vikt åt arbetet med boken. Alla är överens om att denna roman är något helt annat än den förra. Somliga föredrar den för dess lättsamma språk och humor, medan andra tycker att den är rörig och inte lika lätt att få grepp om. Vi har inte arbetat lika intensivt och gemensamt med Lundbergs roman, och det märks att eleverna förstår berättelsen lika bra när de inte får möjlighet att diskutera den systematiskt i grupp som de gjorde med den första romanen, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Jag har heller inte läst högt ur den. Arbetet med Onanisterna har istället bestått av fyra läsloggar och två valbara slutuppgifter. Eleverna har fått lika mycket lästid på lektionerna som tidigare, och de har utnyttjat rikliga tillfällen att spontant diskutera romanen såväl med mig som med varandra i samband med läsning och skrivuppgifter. Min tanke med att inte arbeta lika intensivt med alla fyra romaner är dels att det tar mycket tid, dels att eleverna behöver variation. Så här ser uppgifterna ut:

De flesta har skrivit ganska korta svar på frågorna i sina läsloggar, men några har tagit chansen att bre ut sig ordentligt. En ganska betydande del av klassen drar sig för att ta talutrymme i klassrummet. Istället lägger de tid och kraft på att i varje uppgift skriva detaljerat och utförligt. Denna vecka har eleverna - de som har läst ut boken på avsatt tid och slutfört sina läsloggar - arbetat med sina slutuppgifter, vilka jag fick tips och inspiration till av generösa kollegor här på nätet. Till min glädje har några valt slutuppgiften Manskollen, och gjort en riktigt fin tolkning av huvudkaraktärens utveckling. Parallellt med skrivarbetet igår och idag har jag suttit en stor del av lektionstiden utanför salen i enskilda samtal med varje elev om resultaten hittills och hur de ligger till i kursen. En av de mest engagerade skribenterna har tidigare sagt att han inte planerar att fortsätta med högskoleförberedande kurser i tvåan, och jag sa till honom: Förstår du nu när du ser dina resultat, varför jag vill att du ska fortsätta med svenska? - Jag har tänkt, och jag ska nog det i alla fall, svarade han. Wow!

På tisdag ska vi gå till biblioteket och låna Jag,En av David Levithan.


 Här är övriga inlägg om mitt "bokbad på bygg".
 När hundarna kommer av Jessica Schiefauer  - även introduktion, filmen John Hron och utvärdering

 Jag, En  av David Levithan
 Saknad av Karin Alvtegen

Uppåt väggarna

Högstadieläraren Anders Faxén frågade i Facebookgruppen Svensklärarna efter tips på tankeväckande budskap att sätta upp på väggen i klassrummet, t ex om texttyper, ordklasser eller studietips. Först tänkte jag svara på hans inlägg genom att ladda upp någon av mina planscher, men eftersom jag har svårt att välja, får det bli ett blogginlägg istället.

Jag arbetar mycket med mallar och exempel. Därför är det naturligt att det sitter en del sånt på väggarna i mitt klassrum. Mina planscher är alltså inte i första hand sprungna ur en önskan att dekorera eller ens inspirera, utan helt enkelt en enkel lösning på ett problem: många elever behöver strukturstöd medan de arbetar med sina texter.

Sedan jag började undervisa på yrkesprogram, har jag gradvis utvecklat mina metoder att förmedla instruktion och information till eleverna, och när jag fick förmånen att ha alla mina lektioner i samma sal för ett par år sedan, var det praktiskt att kunna utnyttja väggarna till planscher för alla svenskkurserna. När jag flyttade in i min nya sal i bygghuset i höstas, fick jag hjälp av min husbyggarkollega Göran Thulin att tillverka och sätta upp en stor anslagstavla, dvs jag köpte rött tyg på Ikea och han fixade resten med viss assistans av mig. Det händer även att jag sätter upp tillfälliga planscher, till exempel för arbetsgången i en uppgift, eller att jag tar bort planscher, till exempel när eleverna skriver prov. Här presenterar jag några av mina "favoriter".

Det tog ett par år innan jag begrep att eleverna behövde en plansch framför sig för att träna in användningen av de och dem. Den här lathunden hittade jag på Facebook, och många elever i varje grupp har vittnat om att de har stor användning av den. I tvåan lär jag eleverna att det finns både deskriptiva och normativa synsätt på grammatik, och när de sedan laborerar med egna texter, studerar många sin användning av de och dem. När vi sedan arbetar med språklig förändring i trean, får de skriva pm om framtiden för dessa pronomen i skriftspråket. Det blir ganska många perspektiv att hantera, men vi sprider ut dem över tid, och eleverna fördjupar sin förståelse för hur språket fungerar.

Jag inbillar mig att ju mer egen tankeverksamhet eleven tvingas koppla in i bearbetningen av sina texter, desto mer kunskap fastnar. Därför hoppas jag att en lista ska förebygga några av de värsta språkfelen. "Grodplanschen" har jag inte haft så länge, och tyvärr har jag inte riktigt vant mig ännu vid att att hänvisa till den så ofta. Den innehåller givetvis bara ett urval "grodor", men alla har gemensamt att de är vanliga i elevernas texter, även hos elever som i övrigt uppvisar ett varierat språk med komplex meningsbyggnad. Ett problem är givetvis att i ännu högre grad än användningen av dom i skrift, är dessa uttryck starkt etablerade bland eleverna, både i tal och i deras dagliga skrivande i mobilen. De har alltså ett vardagsspråk som i en mängd uttryck avviker från den formella skrivnormen. Dessutom har uttrycken numera trängt in i det offentliga språket, till exempel vid tv-intervjuer eller i tidningsartiklar, framför allt nätartiklar.

Frågorna före och efter läsning är hämtade från Läslyftsmodulen Lässtrategier för ämnestexter,  och utgör en så kallad partituranalys. De kan användas både gemensamt som diskussionsunderlag eller enskilt för att tränga in i och förstå en sakprosatext. Här går studieteknik, källkritik och läsförståelse in i varandra.

  


Referattekniken är ett riktigt stålbad för vissa av mina elever, men genom att hamra in enkla mönster, brukar jag få de flesta med mig ganska snart på källhänvisningar, referatmarkörer och citat. Planscherna om referat och citat gjorde jag för Svenska 1, men tvåorna och treorna tittar minst lika mycket på dem. De får också exempel digitalt, på papper, i powerpointpresentationer och på whiteboarden. Det räcker inte alls att visa en plansch, men den fungerar mycket bra som en påminnelse eller repetition under lång tid efteråt. I mina digitala exempel använder jag gärna färger för att markera olika saker, till exempel röda referatmarkörer och lila källhänvisningar. Det har hänt att elever härmar min färganvändning i sina texter, så numera förklarar jag extra tydligt att alla text ska vara svart...

 

Lägg till bildtext

Slutligen visar jag min disposition för pm i Svenska 2 och 3. Yrkeseleverna behöver all träning de kan få. De skriver ju dessutom bara denna typ av texter i svenskämnet, där lektionstiden är begränsad till drygt två timmar i veckan vid ett enda tillfälle. Jag skippar esssäer och en hel del annat och ger dem mängdträning. De skriver minst fyra pm inklusive kursprovet. De första två texter är formativa övningsprocesser i Google Drive, där vi använde planscherna varje lektion. Sedan är det dags för skrivprov, och då vänder jag eller täcker över planschen, men vid det laget sitter den i huvudet på de flesta.

Två perspektiv på samma händelse: mordet på John Hron

Vårt läsande framskrider. Efter jullovet avslutar vi läsningen av Patrik Lundbergs roman Onanisterna. Eleverna har skrivit läsloggar, och ska sedan skriva varsin valbar slutuppgift, som jag återkommer till i ett senare inlägg. Efter att ha bloggat ett tag om mitt jobb, har jag lärt  mig att osvuret är bäst. Därför beskriver jag hellre vad jag faktiskt har gjort och hur det fungerade, än spekulerar kring hur jag tror att det ska bli, när jag samtidigt kan berätta hur det fungerade.

Mina elever önskade att vi skulle se en film i slutet av terminen. Jag förklarade att det i så fall måste bli en film, som de kunde lära sig något av i kursen, och troligen inte någon de hade valt själva. Jag stuvade om och strök lite i det övriga programmet, och började leta efter lämpliga filmer, som jag kunde knyta till någon av våra första två romaner, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, som vi arbetat mycket intensivt med, och Onanisterna av Patrik Lundberg, som eleverna har arbetat ganska självständigt med i läsloggar. När jag frågade i sociala medier, fick jag ganska snart tips om filmen John Hron, samtidigt som andra påminde mig om att båda verkens upphovsmän har avrått från jämförelser. Därför undersökte jag flera andra alternativ, men återkom till John Hron, och började analysera på allvar vad vi kunde vinna och/eller förlora med det alternativet.

Schiefauers fina roman skildrar en ung gärningsman och hans familj före och efter brottet. Hon har avsiktligt avstått från detaljer som kan väcka alltför stark antipati för att istället försöka göra människorna begripliga. Vissa fakta kring brottet överensstämmer med verklighetens händelse, men det mesta i övrigt är fiktion, och alla personer har exempelvis andra namn.

Filmen, å sin sida, vill hedra John Hron genom att berätta hans historia så nära verkligheten som möjligt. Teman som framträder tydligare i filmen än romanen är till exempel nynazistisk vålds- och mobbningskultur, övriga samhällets tafatthet samt den oerhörda tragedin i att ett så ungt liv släcks. Eftersom de båda berättelserna har olika syften, gestaltas karaktärerna på olika sätt, och olika livsfrågor lyfts fram. Jag kan lätt inse varför en sammanblandning inte är önskvärd. Kan jag ändå visa filmen med bibehållen respekt för vardera perspektiv och syfte - såväl den allmänmänskliga förståelsen för människan bakom gärningsmannen som vår medkänsla med den människa som tvingats plikta med sitt liv? Mitt svar på den frågan blev ja, men jag var osäker in i det sista. Något som stärkte mig i mitt beslut var att vi nu hade lagt ett betryggande avstånd på sju veckor mellan roman och film. Romanen är slutbearbetad och står för sig själv. Dess budskap har nått fram, vilket hade varit omöjligt, om jag hade visat filmen först. Jag berättade alltså för eleverna att de skulle få se en film med ett annat syfte, men att de skulle känna igen den centrala händelsen. Direkt efteråt fick de en skrivuppgift.

Efter att ha läst igenom elevernas texter känner jag mig säker på att de blev berikade av att se filmen. Många uttryckte att filmen hade fördjupat deras förståelse för romanens personer, och att det var intressant att få veta mer om den dödade pojken. De hade undrat en hel del över vem han var egentligen. Deras texter visade på oförminskad respekt för de svåra problemen gestaltade i romanen, samtidigt som de kände att de hade fått svar på flera viktiga frågor. Desssutom fick de tillfälle att fundera över nya viktiga frågor som hjältemod och civilkurage.

Skrivuppgift till filmen John Hron

1.  I romanen När hundarna kommer är perspektivet den unge mördaren och hans familj. I filmen berättas handlingen ur mordoffrets perspektiv. Beskriv skillnaderna mellan hur Anton/Rambo och Simon/John skildras i berättelserna. Hur påverkas din bild av brottet, offret och gärningsmännen?

2.     John i filmen reagerar starkt mot mobbningen i hans skola, men får rådet av kompisar att ta det lugnt för sin egen skull. De vuxna verkar inte förstå så mycket över huvud taget. Vilka är dina tankar kring hur John, hans kompisar och de vuxna agerar?

Här är övriga inlägg om mitt "bokbad på bygg".
 När hundarna kommer av Jessica Schiefauer: introduktion, och utvärdering
 Onanisterna av Patrik Lundberg
 Jag, En  av David Levithan
 Saknad av Karin Alvtegen

Diskret föreläsardebut

Jag har begått min första föreläsning för ett 40-tal kollegor vid fördjupningsforum för gymnasielärare i svenska. Den blev ungefär lika dålig som min första rejäla genomgång i gymnasieskolan: nervös, pladdrig och forcerad, men ändå helt okej, tror jag. Jag hade en lapp med massor av bra information, som jag helt sonika glömde bort i stressen. Tur att resten av oss var lite mer rutinerade. Helen Winzell och Per Blomqvist berättade bland annat om hur man kan främja kreativitet i skrivprocessen och om olika typer av processhjälp. Sara Lövestam hade fullt sjå som moderator att binda ihop, reflektera och konkretisera allas budskap. Jag drog mitt program om skrivundervisning med mallar och respons i högt tempo, men fick ändå några intresserade och vänliga frågor om mina upplägg efteråt. På det hela taget en lärorik dag, men jag tror inte att föreläsning är mitt bästa format. Kände mig tråkig och tjatig, men jag är glad att jag antog utmaningen. Om det blir någon nästa gång, kommer det att bli bättre!

Boksamtal och högläsning uppskattas

Jag har utvärderat arbetet med Jessica Schiefauers roman När hundarna kommer i min klass BA1C. Vi läste boken långsamt under åtta veckors tid parallellt med andra uppgifter. Arbetet med boken har jag beskrivit i ett tidigare inlägg. Efter slutuppgiften projicerade jag några stödord om innehållet och två enkla frågor på duken:

• Vad har varit bra?
• Vad har varit mindre bra?

Eftersom jag inte har arbetat på detta sätt med boksamtal förut, var jag lite spänd inför elevernas synpunkter. Deras upplevelse påverkas givetvis inte bara av metodvalet, utan även av hur väl jag  lyckas "besjäla" den. En svaghet i denna grova mätmetod är dessutom att jag inte ställer explicita frågor om varje moment, utan eleverna måste nämna dem själva. En fördel är emellertid att den är enkel, och därmed inte så tjatig när den återkommer.

Ungefär hälften av eleverna skriver att de uppskattar boksamtalen. Här är några motiveringar:

• vi fick fram en bättre helhet i boken
• man tvingades tänka till extra mycket om det man hade läst
• man fick höra vad andra tyckte och tänkte

Lika många nämner högläsningen:

• den hjälpte mig att komma igång och läsa själv
• skönt att slippa läsa allt själv
• jag gillar när du läser högt

Boken får också gott betyg av eleverna. De upplever den som trovärdig och spännande, men ganska många irriteras av parallellhandlingen i början, vilket inte förvånar mig så mycket, eftersom vi  tvingades reda ut den en hel del i samtalen. I ögrigt handlar enstaka kritiska kommentarer om att de skriftliga bokfrågorna var svåra och att jag "spoilade"(!) med min högläsning.

Nu är vi igång med roman två: Onanisterna av Patrik Lundberg, och den är verkligen annorlunda på många sätt. De inledande kapitlen bjuder på färgstarka karaktärer och ett mustigt (pinsamt?) språk. För att variera kommer vi att arbeta på ett annat sätt med den, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg. Några intressanta iakttagelser jag har gjort så här långt är att boken läses utan problem, att de första muntliga synpunkterna är skeptiska, och de skriftliga omdömena är mycket mer positiva.

 Här är övriga inlägg om mitt "bokbad på bygg".
 När hundarna kommer av Jessica Schiefauer  - även introduktion och filmen John Hron
 Onanisterna av Patrik Lundberg
 Jag, En  av David Levithan
 Saknad av Karin Alvtegen

Hyllning till Mattias Axelsson och hans effektiva undervisning

Runtom vårt avlånga land stretas det på i klassrummen med beprövade metoder, som fungerar. Samtidigt får vi ofta veta att vi måste förnya oss och göra skolarbetet mer spännande och annorlunda. Det ska vara kul att gå i skolan. Inget ont i lite variation, men det mest traditionella är ofta det mest effektiva. Alltfler påpekar också att lärarledd undervisning bäst gynnar de elever som har av olika anledningar saknar en egen "motor". Traditionella genomgångar och kunskapskontroller fungerar alltså kompensatoriskt, till skillnad från arbetssätt, vilka kräver att eleverna i hög grad själva hittar och upprätthåller sitt fokus.

Detta inlägg är en hyllning till det klassiska och noggranna lärarledda sättet att studera ett ämnesinnehåll. Så här går det till:

1. Läs igenom texten tillsammans. Läs gärna högt.
2. Stanna upp då och då och stryk under viktiga saker.
3. Förklara och skriv upp svåra eller nya ord och begrepp.
4. Låt gärna eleverna bearbeta innehållet genom att besvara frågor, så kallade instuderingsfrågor. En uppgradering (tack, Charlotte Neumann!) är att låta eleverna själva formulera frågorna.
5. Ge eleverna i läxa att repetera texten hemma.
6. Kontrollera elevernas kunskap med hjälp av skriftliga enskilda frågor (prov).

Nätkollegan Mattias Axelsson förundras på Twitter över att det som han och många av oss andra har upptäckt är en effektiv undervisningsmetod, inte alls efterfrågas på samma sätt som  ”nya”, ”inspirerande”, ”elevaktiva” och ”innovativa” arbetssätt. Jag skulle faktiskt vilja påstå att metoden är elevaktiv, och därför fungerar. Dessutom är den lärarledd, för vi lärare är ju väl skickade att leda aktiviteter som syftar till lärande.