Om olika perspektiv på elevers resultat

Lena Anderssons krönika idag i Dagens Nyheter har utlöst en intressant debatt. Titeln är "Läraren är ingen trollkarl" och syftar på att ansvaret för elevens framgång inte bara vilar på läraren. I sin text upprepar Lena Andersson att det främst är elevens bristande ansvar som är problemet, och jag instämmer i att elevernas generella underprestation är skolans största problem. Man kan ha olika åsikter på vad den beror på. Lena Anderssons resonemang går i korthet ut på att inlärning kräver eget arbete med övning och repetition, underförstått att om bara dessa förutsättningar tillgodosågs skulle resultaten bli tillfredsställande. Bland annat skriver hon om uppgifterna i PISA-testet: "De var fullt relevanta och vettiga och ingen av dem svårare än att alla femtonåringar inom normalfördelningen skulle klara dem om de varje skoldag satt ner i ett tyst rum i fyrtio koncentrerade minuter och enskilt löste tal av liknande slag." Detta vässade påstående har fått många kloka pedagoger att gå i taket på Twitter, eftersom de - mycket riktigt - hävdar att lärandet är en social process. Björn Westerström skriver sitt blogginlägg "Läraren är visst en trollkarl, Lena Andersson" att han har elever över begåvningssnittet som jämväl inte klarar att sitta de där fyrtio minuterna i ett tyst rum, därför att de lär sig på andra sätt.

Jag menar att båda perspektiven behövs. Skola och skolresultat kan inte ses som en isolerad pedagogisk problematik. Den möda varje barn och ungdom är beredd att lägga ned på kunskap inför sin ovissa framtid är en angelägenhet för hela samhället. Barnet har vunnit en status i vår tid som de inte tidigare har haft. De är mindre benägna att göra saker som de inte har lust till, och de tränar inte sin uthållighet, den viktiga förmågan att kunna skjuta upp en belöning. David Eberhard har skrivit en debatterande och underhållande bok, "Hur barnen tog makten" om detta, där han bl a diskuterar problembaserat lärande - pbl-metodiken. Underprestationen hos barn och ungdomar i skolan är ett växande samhällsproblem i hela västvärlden. Den uppväxande generationen i välmående kulturer förlorar alltmer sin motivation att anstränga sig för att uppnå en framtida och osäker belöning.

I den pedagogiska praktiken, däremot, måste vi arbeta professionellt. Det innebär att gynna lärandet på bästa sätt för varje elev. Det innefattar insikten om att lärande sker i samspel med andra och med språket som främsta redskap. Här fungerar inte Lena Anderssons tillspetsade situation med fyrtio minuter i ett tyst rum. Vi behöver skapa alla möjliga rum. Oavsett yttre motivationsfaktorer i elevens liv måste vi verka för att varje elev tar sitt lärande i egna händer. För att varje elev ska lyckas i enlighet med sin fulla potential måste vi lärare grunda vår praktik på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sedan har vi ju problemet med det fria skolvalet, som sorterar eleverna. De svagaste i samhället blir ännu svagare, utan att de starkaste blir starkare. Men det är en annan debatt. 

Min önskelista som jag känner just nu:
1. Ställ krav på eleven hemma och i skolan. 
2. Avskaffa det fria skolvalet. 
3. Undervisa på vetenskaplig och beprövad grund.