lördag 13 december 2014

Bedömning för lärande: så utvärderar jag och förändrar min undervisning

Mina tre grupper i Svenska 1 har fått arbeta med en referatuppgift, som jag har hittat, och tyckte verkade kul. Tidigare har de gjort några referatövningar ur Svenska impulser för yrkesprogrammen, och det har gått bra, men när vi kom fram till denna uppgift tog det tvärstopp, och jag förstod först inte varför. Den såg ju inte så besvärlig ut. Så här såg den ursprungliga uppgiften ut:


Skriv ett eget referat

Sammanställ tre filmrecensioner
  1. Leta rätt på tre recensioner av samma film. Börja med en källförteckning.
  2. Planera genom att jämföra olika teman, t.ex. skådespelarnas insats, hur miljön beskrivs, betyget på filmen (och vad det beror på). Tänk igenom och gör en kladd på ett papper.
  3. Skriv först en inledning där du presenterar recensionerna och gör källhänvisningar till dem. Tala om att du ska sammanfatta tre olika recensioner.
  4. Sedan kommer avhandlingen i din text. Detta är det längsta stycket i texten. Här utgår du från dina teman och skriver ner din jämförelse mellan de olika recensionerna. Varje gång du nämner en författare måste du referera med efternamnet, så vi vet vem du menar. Använd gärna citat.
  5. Till sist skriver du en avslutning där du sammanfattar allt som du har kommit fram till. Tänk på att skriva på korrekt svenska och dela in texten i stycken!
  6. Om du nu har följt instruktionen, har du skrivit en utredande text. Bravo! Kolla att du har alla referatmarkörer och citat rätt.

Efterhand klarnade bilden, och jag insåg att uppgiften var felkonstruerad: kompakt, komplicerad och obegriplig. Som lök på laxen efter att nätt och jämnt ha tillägnat sig grundläggande referat- och citatteknik, uppstod nya svårigheter:
  • söka rätt: filmtips är inte alltid recension
  • recensioner kan innehålla avancerade abstraktioner
  • nya eller relativt nya begrepp (teman, insats, avhandling...)
  • underförstådda moment (stödord, sammanfatta, disponera om)
Inför detta problem kunde jag som pedagog välja två vägar: 1) att förenkla, och visst blev det tvunget för enstaka elever, eller 2) att strukturera och handleda bättre. För flertalet valde jag det senare. Således blev jag till priset av viss inledande förvirring tvungen att dela upp min skriftliga och muntliga instruktion, och skrev en exempeltext, som blev god hjälp för många. Jag utnyttjade också friskt min favoritpolicy: den som kan, visar andra. Hur vet de att någon kan? Jo, det tjoar jag om. Rörelse i klassrummet. Trängsel kring den som har fått till det och dennes dator. Så småningom har de flesta fått ihop ett litet referat, oftast om favoritfilmen, och mitt instruktionspaket omfattar nu förutom ett antal extra genomgångar åtta dokument.

Åsas mottagning

Viss desperation kunde märkas när deadline närade sig, och eleverna ville att jag skulle springa runt och hjälpa dem, men där blev de snopna, för jag satte mig vid min kateder, satte en elevstol bredvid och öppnade "mottagning", vilket jag har märkt är mycket effektivt i sådana situationer. De kommer en i taget och sätter sig med sin dator. Vi går igenom i lugn och ro. När jag sitter ner, händer det något konstigt. Det blir lugnt och arbetsro inträder. Jag hinner med. Jag ser alla i ögonen. Jag kan lugna och ge instruktioner. Hänvisa till andra. Naturligtvis blir det sedan också en hel del "pill" hemma vid datorn med kommentarer i deras Drive-dokument, men det är ju business as usual...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar