Om prov i allmänhet och poängsatta sådana i synnerhet

Mitt förra inlägg om hur jag upptäckt nya fördelar med prov väckte en häftig debatt i två Facebookgrupper. I gruppen Svensklärarna diskuterades bland annat hur prov påverkar elevernas syn på vad som är viktigt att lära sig. Jag tycker det är intressant att koppla dessa frågeställningar till den nya webbkursen Bedömning och betyg, där jag själv har kommit halvvägs. Om jag tillämpar metoden "baklängesplanering" enligt Grant Wiggins modell Understanding by Design, utgår jag från kunskapskraven, alltså vilket kunnande jag vill att eleverna ska förvärva. Om jag sedan finner att dessa kunskapskrav mycket väl låter sig testas bland annat i en provsituation, och mina elever är väl medvetna om vilka krav de ska uppnå, borde inte provet förleda dem att tro att kunskap bara är något som kan testas i prov. De vet ju om att jag bedömer på andra sätt också, och det är mitt jobb att berätta för dem hur jag ser på detta med bedömning, så att de känner sig trygga i vetskapen om att jag både bedömer valitt och reliabelt (relevant och tillförlitligt).

Frågan ställdes också om huruvida det går att upprätthålla en bra balans mellan nyttig och skadlig stress med många prov. Det ser jag som en svårare fråga. De individuella skillnaderna är stora. Alla behöver inte göra prov. Jag måste som lärare försöka hitta en bra lösning för varje elev och för varje grupp - inom rimliga gränser. Det är viktigt att ständigt föra en dialog med eleverna om arbetet.

I gruppen Bedömning för lärande tog diskussionen en annan vändning: poäng på prov eller inte. En person antydde att poäng är omodernt och alltid är negativt. Andra berättade om hur de arbetar med poängsatta prov, och har positiva erfarenheter av det. Jag använder mig inte själv av kvantitativ bedömning, men jag vill inte kategoriskt kritisera dem som gör det.

När jag började som spansklärare för tolv år sedan, satte jag poäng på provfrågorna. Förmodligen gjorde jag det oreflekterat, eftersom det fanns plats för sifferpoäng på de förtryckta proven. Jag fick emellertid hitta på poängen själv. Det kunde vara 4 p för en helt korrekt mening och 1,5 poäng för en begriplig. Efter ett tag slutade jag med det, för jag upptäckte att 1) de ingav en falsk känsla av objektivitet, 2) det var ohyggligt svårt att poängsätta på ett rättvisande sätt, så att det stämde med kvaliteterna "till viss del" osv i kunskapskraven (jag säger inte att det är omöjligt) och 3) eleverna hakade upp sig på siffrorna, petade, jämförde och försökte norpa fler poäng genom att kotrollräkna. Diskussionen handlade om huruvida jag hade räknat rätt och räknat lika istället för om jag hade poängsatt rätt saker. 

När jag sätter poäng på nationella läsförståelseprov, tycker jag att mallen fungerar ganska bra, men jag skulle inte vilja försöka mig på något liknande själv. Jag håller mig till kvalitativ bedömning med hjälp av matriser. Många av mina kollegor sätter poäng, till exempel i matematik, men jag tror inte på att jag kan göra det lika bra själv i mitt ämne svenska.