Formativ respons på text

Denna dag började med att jag läste en fråga om respons från morgonpigga Carina Rickard i Facebookgruppen Bedömning i gymnasieskolan: "Väljer ni redan från start ut ett par saker ni vet att ni kommer att fokusera responsen på och lämnar resten?"

Min första impuls var att svara något kort om att jag kommenterar det som jag tycker behövs lite lagom, men sen insåg jag att jag arbetar betydligt mer strukturerat än så, grundat på erfarenhet och tankar, som inte nödvändigtvis är självklara för andra. Vi har olika erfarenheter och utvecklar därför olika arbetssätt.

När jag ger respons på en text som ännu inte är klar, har jag två huvudsyften, dels att visa eleven vad kvalitet är enligt kunskapskraven, och dels att visa vägen dit. Det ena leder nämligen inte alltid av sig självt till det andra. Dessa båda syften förutsätter att jag ställer en diagnos på var eleven befinner sig någonstans i förhållande till kunskapskravens kvalitativa mål. Därför väljer jag inte ut i förväg vad jag ska kommentera, utan jag utgår från vilken respons eleven behöver mest, hur mycket respons som är hanterligt att bearbeta och försöker hitta en ambitionsnivå inom elevens proximalutvecklingszon. Någon kanske föredrar att se det schematiskt eller känner igen sig i dessa punkter, som omväxling uttryckta som glada tillrop i stället för frågor:

1. Dit ska du!
2. Här är du!
3. Här är vägen dit!

 När jag avgör vad som eleven behöver mest tillämpar jag följande prioriteringsordning:

1. Texten måste vara relevant, begriplig och sammanhängande, både i varje del och i sin helhet. 
2. Disponera, bind ihop och dela av för läsbarhet och effektiv kommunikation av idéer.
3. Referatteknik och källhantering ska fungera.
4. Ett korrekt språk stödjer både läsbarhet och budskap.
5. Stilen ska lyfta och stödja budskapet, inte störa det.

Somliga elever har så stora brister att åtgärda i innehållet, att det blir övermäktigt att också lägga så mycket energi på annat, men det innebär inte att jag aldrig kommenterar sådant, utan jag försöker ge varje elev några olika aspekter att fundera på, för att visa på olika utvecklingsmöjligheter - elevers utveckling följer ju inte alltid taxonomier - och för att det blir roligare och mer varierat.

Ibland bestämmer jag mig för att koncentrera mig på en sak, och verkligen gnugga den med eleven. Det innebär att jag exempelvis markerar varenda satsradning i en text, så att eleven verkligen får träna intensivt på att sätta punkt eller binda ihop. Det kan också handla om de och dem.

Min skriftliga lärarrespons ger jag under skrivprocessen digitalt direkt i elevens delade dokument och på slutprodukten med penna på en utskrift. Jag kompletterar vid behov med muntliga kommentarer. Att ge lagom mycket respons skonar inte bara mig, utan det är också en bra idé för elevens skull. För mycket mångordig och detaljerad lärarrespons kan få motsatt effekt, särskilt om den presenteras skriftligt. Den blir svår att ta till sig. Om jag behöver resonera lite längre med eleven, försöker jag göra det muntligt istället eller kanske i en chatt, så att man kan dela upp budskapet och interagera. Den formativa responsen är en ständigt pågående dialog, som samverkar med det samtal som pågår i stora och små grupper mellan lärare och elever samt mellan eleverna själva i form av både samarbete och kamratrespons.