Min första impuls var att svara något kort om att jag kommenterar det som jag tycker behövs lite lagom, men sen insåg jag att jag arbetar betydligt mer strukturerat än så, grundat på erfarenhet och tankar, som inte nödvändigtvis är självklara för andra. Vi har olika erfarenheter och utvecklar därför olika arbetssätt.
När jag ger respons på en text som ännu inte är klar, har jag två huvudsyften, dels att visa eleven vad kvalitet är enligt kunskapskraven, och dels att visa vägen dit. Det ena leder nämligen inte alltid av sig självt till det andra. Dessa båda syften förutsätter att jag ställer en diagnos på var eleven befinner sig någonstans i förhållande till kunskapskravens kvalitativa mål. Därför väljer jag inte ut i förväg vad jag ska kommentera, utan jag utgår från vilken respons eleven behöver mest, hur mycket respons som är hanterligt att bearbeta och försöker hitta en ambitionsnivå inom elevens proximalutvecklingszon. Någon kanske föredrar att se det schematiskt eller känner igen sig i dessa punkter, som omväxling uttryckta som glada tillrop i stället för frågor:
- Dit ska du!
- Här är du!
- Här är vägen dit!
- Texten måste vara relevant, begriplig och sammanhängande, både i varje del och i sin helhet.
- Disponera, bind ihop och dela av för läsbarhet och effektiv kommunikation av idéer.
- Referatteknik och källhantering ska fungera.
- Ett korrekt språk stödjer både läsbarhet och budskap.
- Stilen ska lyfta och stödja budskapet, inte störa det.
Ibland bestämmer jag mig för att koncentrera mig på en sak, och verkligen gnugga den med eleven. Det innebär att jag exempelvis markerar varenda satsradning i en text, så att eleven verkligen får träna intensivt på att sätta punkt eller binda ihop. Det kan också handla om de och dem.
Min skriftliga lärarrespons ger jag under skrivprocessen digitalt direkt i elevens delade dokument och på slutprodukten med penna på en utskrift. Jag kompletterar vid behov med muntliga kommentarer. Att ge lagom mycket respons skonar inte bara mig, utan det är också en bra idé för elevens skull. För mycket mångordig och detaljerad lärarrespons kan få motsatt effekt, särskilt om den presenteras skriftligt. Den blir svår att ta till sig. Om jag behöver resonera lite längre med eleven, försöker jag göra det muntligt istället eller kanske i en chatt, så att man kan dela upp budskapet och interagera. Den formativa responsen är en ständigt pågående dialog, som samverkar med det samtal som pågår i stora och små grupper mellan lärare och elever samt mellan eleverna själva i form av både samarbete och kamratrespons.
Du verkar har tänkt noggrant igenom hur du kan/behöver anpassa din respons till varje enskild elev. Det svåra ligger väl just i att individanpassa på detta vis (vi förutsätter här att eleven kan/bryr sig om att ta emot respons och inte bara vill bocka av en uppgift och komma vidare, utan tanke på utveckling - en förutsättning som av olika skäl inte alltid finns, och det är väl då som vårt arbete kan kännas helt meningslöst).
SvaraRaderaEtt verktyg jag själv använder emellanåt är skärminspelningsverktyget Jing. Jag kan då kommentera elevens text som jag har framför mig på skärmen. Samma sak gäller dock även här, att jag måste ha tänkt igenom innan ungefär vad jag ska fokusera på. Jag har nämligen bara 5 min på mig, och nej, jag tror inte själv på att det är en bra idé att spela in flera filmer även om frestelsen finns. Detta arbete tar givetvis en stund, men å andra sidan är vinsten betydlig: vi behöver inte använda lektionstid för enskilda samtal på samma sätt, och av erfarenhet vet vi också att mycket av det man säger i dylika enskilda samtal snart glöms bort. Inspelad respons kan eleven gå tillbaka till exempelvis inför nästa uppsatstillfälle.
Tack för tipset! Jing verkar värt att testa.
Radera