För ett tag sedan blev jag tillsammans med några andra omnämnd på Twitter av @braneback i en så kallad digitalkram, som jag uppmanades skicka vidare. Jag blev glad över digitalkramen, men också lite ställd och stressad inför valet av vilka jag skulle skicka vidare till, så jag bara tackade, och gjorde inget mer. Senare läste jag Karin Brånebäcks blogginlägg om digitalkramarna, och förstod bättre den fina tanken med kramarna. Karin refererar kort till debatten under hashtaggarna #tonen eller #godton, som handlar om att det tidvis hårda debattklimatet på Twitter och andra sociala medier riskerar att tysta viktiga åsikter och sänka taket i diskussionen, eftersom man inte vill utsättas för personangrepp.Jag blev inspirerad av Karins resonemang, och skickade själv iväg fyrtiofyra digitalkramar på Twitter igår kväll. Jag valde ut alla som jag tyckte hade uppmuntrat mig personligen. Det var alltså inte en recension av deras budskap i sociala medier. Ett förslag att gärna vidarebefordra dessa kramar bifogades. Många blev glada och tackade, och många vidarebefordrade.
Idag dök det upp en stillsam reflektion, och sen några till, med kritiska och nyanserade perspektiv på dessa offentliga bekräftelser. Hur känns det för den som inte blir uppmärksammad? Man jämförde med hur elever i högstadiet ger varandra hjärtan och rosor på Alla hjärtans dag, och fastställer sina sociala hierarkier. Detta gick rakt in i hjärtat på mig, eftersom jag inte tillhörde de populära i skolåldern, utan snarare blev rejält mobbad. Det sista jag vill är att bidra till exkludering och kotterier. Om den exkluderande effekten är större än den stärkande, är givetvis kramandet kontraproduktivt, särskilt när det iscensätts i stor skala (som jag gjorde). Klurigt detta.
Å andra sidan: om vi dämpar det offentliga peppandet av hänsyn till de opeppade, vilka risker medför det? Gör ingen glad, för du kan inte göra alla glada! Ge inget, för du kan inte ge alla! Se ingen, för du kan inte se alla! Jag vill problematisera, nyansera och förstå, och är tacksam för påminnelsen om hur viktigt det är. Det är det #godton handlar om.Tack för lektionen, Twitter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar