Intrigens betydelse för litteraturdidaktiken

Jag läser Anders Öhmans bok Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger (Gleerups 2015). I vintras skrev Michael Tengberg på Facebook om hur han förlorade sig i Öhmans bok så att han åkte fel med tunnelbanan. Den reklamen tillsammans med det annorlunda omslaget gjorde boken svår att motstå, och bra didaktisk litteratur kan man inte få för mycket av, eller hur? Min utmaning som svensklärare är ständigt att hjälpa och locka eleverna över tröskeln till litteraturen, så att de finner och bärs vidare av sin egen läslust. Jag beställde omgående, men först på lovet fick jag tid och ro att läsa. 

Öhman frågar sig vad det innebär att gå in i en annan värld, att förlora sig i boken. Vad är det som händer när jag inte längre lägger märke till orden, utan bilder, känslor och stämningar tar över? Det är en motsägelsefull process på så sätt att jag samtidigt är medveten om både att berättelsen är påhittad och att den är sann. Fiktionens frihet från krav på autenticitet möjliggör skapandet av en "större" sanning, som det är angeläget att ta del av. Läsning av skönlitteratur har emellertid legitimerats på olika sätt över tid; den främjar bildning, kunskaper i andra ämnen, exempelvis historia, förmedlas, språket stärks etc. Öhman förordar en litteraturdidaktik som utgår från att skönlitterär läsning har ett värde i sig själv, där inlevelsen i andra världar är central, inte den estetiska formen. Vi måste även pröva nya sätt att lära oss att ta dela av fiktioner, skriver Öhman, och jag kommer att tänka på min elev i industriettan, som höll en inlevelsefull presentation om den spännande, fascinerande och gripande världen i hans favoritdatorspel Valiant Hearts, där han menar att den underbara berättelsen uppväger den enkla grafiken. 

En berättelse är ett försök att skapa samband och sammanhang mellan olika människor, händelser och platser. Berättelsen förbinder fenomen, människor och platser med varandra i en kausal kedja, vilket gör att den erbjuder ett perspektiv, ett sätt att se på tillvaron. (Öhman, s 20)

För att ge sig hän åt berättelsen krävs en inlevelse, som strider mot den kritiska och reflekterande läsning som har dominerat skoldiskursen under 1900-talet. Öhman refererar till ett stort antal forskare, som jag inte nämner här, och kommer fram till att läraren måste lotsa eleverna in i de fiktiva världarnas gränsland mellan inre erfarenhet och yttre värld, och sedan leda ut dem därifrån igen för att kunna reflektera, sätta ord på och jämföra sina upplevelser av det lästa. I läsandet går vi in i ett slags övergångstillstånd, i ett tredje rum. Det är det som händer när vi "förlorar oss" i berättelsen. Spontant vill jag jämföra med de upplevelser och insikter som medges oss genom drömmar.

Det intensiva känslomässiga engagemanget i i det litterära verket innebär inte att analysen och kritiken hotas, men engagemanget är själva förutsättningen för att ta del av litteraturens värden. (Öhman, s 37)

Öhman tar hjälp av Michail Bachtin och Olga Dysthe för att förklara hur en dialogisk undervisning med autentiska frågor kan engagera och utmana eleverna. Alla berättelser fungerar inte i en dialogisk relation, men när de gör det är det intrigen, rörelsen i berättelsen, som kan leda till förändring hos läsaren.