Min vision: Eleven tar lärandet i egna händer

"Jobbhjärnan har börjat vakna" är en sliten klyscha. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag idag känner odelat positiva känslor inför den stundande terminsstarten, men jag hyser tillförsikt. Mina ingångsdata är tydligare än för ett år sedan, då jag tillträdde min nya tjänst. I detta inlägg ämnar jag försöka formulera vad jag kan, vill och bör utveckla under detta läsår. Efter mitt första år som svensklärare på yrkesprogram har jag en hyfsad bild av vad utmaningen består i. Den stavas motivation, och motivation kräver engagemang, både mitt och elevens. Jag tar avstamp i bedömning för lärande eller formativ bedömning.

De fem formativa strategierna enligt Dylan William och Christian Lundahl är:

1) att tydliggöra lärandemål, kunskapskvaliteter och betygsnivåer,
2) att skapa synliga tecken på lärande,
3) att ge återkoppling som utvecklar lärandet,
4) att aktivera eleverna som utvecklingsresurs för varandra och
5) att förmå eleverna att ta lärandet i egna händer.

(Ur Bedömning för lärande(2014) av Christian Lundahl)

Jag har kommit att lägga mycket energi på att utveckla information, bedömning och återkoppling enligt de tre första strategierna, och givetvis är det av största vikt att även framgent tydliggöra mål, få syn på lärandet och ge formativ respons, men jag har kommit fram till att jag under detta läsår vill vidareutveckla de två sista formativa strategierna i min undervisning. Jag tror att de har störst betydelse för att höja elevernas motivation, en bristvara för många av mina elever. Det känns som om jag som nybörjare på gymnasienivån har fastnat så mycket i formella mallar och strukturer att de andra, mer subtila, verktygen har hamnat i skymundan.

Strategi 4 innebär att mobilisera eleverna som varandras lärresurser. Detta är något jag har arbetat mycket med tidigare i högstadiet, och nu utforskar jag hur jag kan arbeta med kollaborativt lärande inom gymnasiesvenskan, t ex genom responsgrupper och samarbete med hjälp av digitala verktyg. Elever har många förutfattade meningar om hur man ska och inte ska ha det tillsammans i elevgruppen. Jag uppmuntrar, ofta med initialt motstånd, mentorskap bland eleverna, dvs att den som kan lär den som ännu inte kan. Goda exempel lyfts ofta fram, vilket kan ske mycket spontant, när situationen uppstår. Svårigheter som delas av många avhjälps lättare om man talar öppet om dem. Ständigt påminns eleverna om att allt målet är gemensamt. Det tar ibland tid att etablera den öppenhet som krävs, och det går självfallet olika bra i olika grupper. Här tror jag att jag har så pass bra erfarenheter och idéer att jag också kan inspirera andra lärare. När jag nu har en större förtrogenhet med mål, innehåll och elevgrupper, är jag beredd att spänna bågen ytterligare.

Än mer avgörande i mina grupper är den formativa strategin nr 5 i min undervisning, dvs att förmå eleven att ta sitt lärande i egna händer. Flertalet elever presterar mindre än de borde, och underprestationen beror huvudsakligen på att de inte är tillräckligt motiverade att anstränga sig. Har de dessutom inlärningssvårigheter eller läs- och skrivsvårigheter, vilket många har, är oddsen dåliga för ett gott resultat. En negativ och förlamande studiekultur föreskriver att man inte ska anstränga sig, och det är först när vi lyckas desarmera den kulturen, som det lossnar på allvar i skolarbetet för många elever. Carol Dweck och James Nottingham, bland andra, har skrivit om hur beröm av ansträngning i stället för beröm av begåvning leder eleverna mot insikter om sin egen kapacitet.

Båda dessa strategier är mycket beroende av de relationer och den kultur jag lyckas upprätta och vidmakthålla mellan oss i klassrummet. Om jag ska få eleverna att samarbeta och anstränga sig, måste de lita på varandra, på sig själva och på mig, och jag tror att denna tillit är en viktigare framgångsfaktor än effektiv kommunikation om kunskapsinnehållet.

För att någorlunda belysa vad jag menar, länkar jag till en engagerande föreläsning av pedagogikprofessor Silwa Classon från februari i år. Hela den kvartslånga miniföreläsningen är mycket intressant, i synnerhet efter cirka elva och en halv minut, när Classon beskriver hur skickliga lärare gör skillnad genom att otaliga gånger pendla mellan individ och grupp i klassrummet. Läraren gör en fasväxling mellan sig själv före lektionen till eleverna när lektionen börjar. Sedan följer ständiga fasväxlingar mellan individ och grupp, vilket kräver mycket energi, men skapar kontakt, närvaro och engagemang. Ett fyspass helt enkelt.

Det handlar om att få fatt i och syn på den tysta pedagogiska kunskapen, till exempel genom observation i klassrummet och kontemplation i bloggen. Fler inlägg är således att vänta om detta.