"Bort med KK-tjötet i klassrummet!"

Rubriken är ett Twittercitat av @Kettilikorthet. Att förtydliga kraven på ett sätt som verkligen för elevens lärande framåt är ett problem jag ständigt brottas med, och jag förändrar då och då min metodik. I samband med implementeringen av nya läroplanen 2011 lade jag mycket tid på att "skriva mig in i" kursplanerna för svenska och moderna språk i grundskolan. Jag gick igenom flera faser i mitt arbete med matriser, listor och formuleringar. Hela tiden har jag haft en fast övertygelse om följande:

Information ska vara korrekt.
Information ska vara begriplig.
Information ska vara relevant.

Korrekt information är valid information

När jag förra året började undervisa i gymnasieskolan tog jag med mig denna övertygelse, som fortsatte att styra mitt arbete med att ge ny information till en ny målgrupp. Precis som tidigare avstår jag från att bara redovisa kunskapskraven. De är korrekta, men knappast begripliga och upplevs sällan som relevanta av eleven. Det gäller att hålla sig inom kunskapskraven, och inte glida iväg i egna tolkningar om vad som ska bedömas. Största utmaningen för validiteten uppstår när jag formulerar en uppgiftsspecifik matris i samband med en större examinationsuppgift eller ett prov. Hur specifik kan jag bli utan att göra avkall på kopplingen till det generella kunskapskravet? Jag vet att inte alla elever bryr sig om att studera denna lilla matris i provsituationen, men tillräckligt många gör det, och då är det viktigt att den verkligen leder dem rätt.

Begriplig information (annars låt bli!)

Allt går inte att göra begripligt för alla vid varje tillfälle, men det går att göra mycket. Jag skriver mina kunskapsmatriser och bedömningsmatriser i du-form och jag försöker förenkla språket så långt jag kan utan att förvränga innehållet, t ex detta A-krav i mitt romanprov i Svenska 1:

Du kopplar berättelsen till världen och till dig själv.

 Relevant information (svårast!)

Att hålla sig inom styrdokumenten och uttrycka sig på ett för varje elev så begripligt sätt som möjligt är knepigt nog, men att reglera och ransonera sin information på rätt sätt är den stora utmaningen. För mycket och vid fel tillfälle har vi säkerligen ALLA informerat, eller hur? Från att i början har plågat mina elever med att noggrant gå igenom hela kursplanen, har jag försökt att minimera och optimera pratet om kunskapskrav. Så här kan det se ut när jag introducerar ett dystopitema i Svenska 3. Jag presenterar A-krav för litterär analys och skriftlig framställning med några korta kommentarer i en presentation, som sedan finns tillgänglig för eleverna: