På den ena barrikaden står de som tagit det tacksamma humorpatentet. De kritiserar och raljerar över den exercis med formuleringar ur styrdokumentet som utbröt när nya läroplanen skulle implementeras. På den andra barrikaden står vi andra, som inte alls känner igen oss i den tilldelade töntrollen, enligt vilken vi har abdikerat från våra bildningsideal, och reducerats till coachande matrisslavar.
För ett par år sedan ägde denna satiriska udd säkerligen sin relevans, men idag är jag tveksam. Den extrema meta-trenden som följde på återkopplingens segertåg över skolvärlden var en nyttig ögonöppnare, men vid det här laget har nog de flesta tagit till sig godbitarna ut nya rön och gammal erfarenhet i en ny praxissyntes, där vi är medvetna om och använder Dylan William med fleras tankar om formativ bedömning, metareflektion och -instruktion som ett effektivt arbetsverktyg utan ständiga matrisexcesser.
"Tacksamma humorpatentet", "tilldelade töntrollen" och "praxissyntes", du uttrycker dig slagfärdigt och pregnant, Åsa! I övrigt håller jag med dig om att det inte är möjligt för oss som verksamma lärare att hålla oss med enkla paroller som att "bortse från kk" och istället "se till helheten". Men visst kunde man önska sig att det vore möjligt att bortse från ett och annat kk när kursbetyget ska sättas. Uppsatser och muntliga anföranden tränar man ju flera/många gånger, medan det knappast går att anordna summativa kunskapsredovisningar i ex grammatik och minoritetsspråk (Sv2) vid flera tillfällen. En kollega till mig trodde att det nog på sikt kommer att ske en justering av kraven här, så att ex inte samtliga kk måste vara uppfyllda för ett visst betyg.
SvaraRaderaTack för vänligt mottagande! Ja, bristerna i kunskapskraven är ju ett problem vi måste förhålla oss till, och den diskussionen upplever jag som betydligt mer meningsfull, även om problemen kan vara nog så frustrerande.
SvaraRadera