Långsammare än en snigel som saktar in i en kurva

Igår bestämde jag mig för att bevisa något för mina elever. De hade fått ett litet uppgiftsdokument med sex övningar i språkriktighet. Vi ska arbeta med referatteknik sedan fram till jul, och jag tycker att de behöver en liten gnuggning först i några enkla skrivregler. Efter en liten powerpoint-genomgång om styckeindelning, särskrivning, de/dem, ofullständiga meningar och stor bokstav, fick de arbeta själva, och flerparten tågade käckt iväg till ett uppehållsrum, där jag tittade till dem ibland och kunde konstatera att det inte gick så fort framåt. Många ägnade tre kvart åt att dela in en word-text i tre stycken. Jag skrev upp hur långt de hade kommit, och sa bara att vi skulle fortsätta arbeta med detta nästa dag.

Idag inför lektion två lade jag ut uppgiftspapper (symboliskt eftersom de har laddat hem egna uppgiftsdokument att arbeta i), möblerade för prov och samlade in alla mobiler vid dörren. På tavlan hade jag skrivit att de skulle göra klart alla uppgifter som ett prov, och fick gå när de var klara.

Högljudda protester: - Diktator! Orättvist! Det är för mycket! Ska vi sitta här i två veckor? Jag tystade ner dem, och så småningom infann sig lugnet. Alla utom två blev klara, och de fick skriva klart hemma. När eleverna gick, fick de mest högljudda ta mig i hand och erkänna ungefär som hos Lasse Kronér i Smartare än en femteklassare:

Ja, du hade rätt. Nej, det var inte för mycket. Ja, jag har arbetat mycket bättre än jag trodde var möjligt.