Till mina elever. Ni kan ju.

Ni klagar på mig ibland (kanske mer i början) för att ni får så många uppgifter, men ni vet ju varför, och kom inte med det där "jag är dum i huvet och kan inte sånt här" för ni vet ju att det bara är arbete som krävs. Det har jag tjatat om så många gånger. Ni ser det runt omkring er varje dag: många kämpar på och lyckas, fast det tar emot. Andra lägger av, fast det är lätt, och lyckas inte alls.

Sen finns det annat som gör att ni inte gör det ni borde i alla fall. Kanske ni stannar hemma för att det är jobbigt och tråkigt eller för att ni inte orkar, men säg inte att ni inte kan. Ni kan. Var och en av er kan. Ju mer ni anstränger er, desto mer kan ni, och det vet ni. Det är bara så skönt att gnälla ibland, eller hur?

Att inte vilja är en annan sak, och det är värre. Först ska ni vilja gå till skolan. Sen ska ni vilja komma till mig. Ni ska vilja jobba på lektionen. Utan viljan kommer ni ingenstans alls. Oviljan är vår fiende. Mot den utkämpar vi hårda fajter, men säg inte att ni inte kan.

Om ni bara kommer, så fixar vi det. Putta er själva över min tröskel, så ska jag göra vad jag kan. Om ni stannar hemma är jag chanslös, fast jag vet att ni kan.

Bilden föreställer den första kycklingen som har kämpat sig ut ur sitt skal i vår äggkläckningsmaskin.