Flipp och grej - Quick-fix eller grädde på moset?

Svensk skola brottas med många problem och välsignas också med många goda idéer. Varje idé bidrar till lösningar på problem, om så bara det välkända problemet med elevers leda och sviktande motivation. Motivationen är ju bränslet all undervisning behöver oavsett design. För mig har enkla, tydliga och konsekventa upplägg ett pedagogiskt egenvärde i den mån de ger undervisningen en tydlig struktur, som stödjer motivation, koncentration och därmed inlärning - vilket jag är övertygad om att de också gör! Jag försöker se på skola i fler perspektiv; på en övergripande nivå är den negativa utvecklingen av synen på värdet av mödosam utbildning alarmerande, på min egen arbetsplats finns plats för visioner om förändring utifrån våra förutsättningar och kanske till och med en möjlighet att påverka dessa genom att utverka bättre resursanvändning och ett effektivt kollegialt lärande, samt slutligen i mitt eget klassrum, där jag har friare händer att utforma och skräddarsy upplägg efter gruppens förutsättningar, samtidigt som jag måste utgå från de resurser vi har att tillgå.

Exempel på metodidéer som förlöser lärares och elevers entusiasm är flippat klassrum, Big Five och Grej of the Day. Gemensamt för dessa idéer är att de presenteras och sprids av karismatiska lärare, som personifierar budskapet. Karisman ser jag som en stor del av framgången, och den vill gärna smitta. Ett enkelt recept är läckert för både lärare och elever. Det är emellertid inte mer genialt och kraftfullt än dess utövare. I rätta händer är pedagogiska verktyg och metoder mirakulösa, för det är själva handlaget som möjliggör undren. Samtidigt sticker de populära greppen i ögonen på många, som hellre vill se en mer genomgripande renässans för de kunskapsideal som delvis har gått förlorade i svensk (och västerländsk) skola. Jag menar att det råder en konstruerad motsättning mellan metodförnyarna och dess kritiker.


Ta flippad undervisning till exempel. Det finns inget nytt och revolutionerande i att låta elever bygga upp sin förförståelse genom att ta del av ett introducerande material hemma i lugn och ro. Så har alltid mina universitetsstudier gått till: jag har läst in litteraturen på egen hand och sedan fått ut mer av föreläsningen. Rätt använt ger detta arbetssätt ett högre tempo i skolarbetet och en högre motivation, förutsatt att eleverna upplever sambandet mellan förförståelse och tre resultat. Även entusiasterna erkänner att deras elever ibland slarvar med att ta del av flipparna. Ingen mirakelkur alltså, utan en bra metod som måste underhållas med hjälp av ihärdighet och tålamod. Det händer att även jag "flippar" lite, men jag arbetar hellre med andra knep, som fungerar bättre i mina grupper, t ex provdesign, beting och ibland flextid. Jag har kommit fram till att metoder som maximerar utnyttjandet av lektionstiden fungerar bäst. Metoder som bygger på att eleverna även ska utföra arbete i hemmet fungerar något sämre, milt uttryckt.

Big Five - de fem förmågorna analys, kommunikation, begrepp, hantera information och metakognition - tror jag inte så mycket på för egen del, men jag tror att detta sätt att strukturera metaförståelse kan fungera mycket bra för en lärare som trivs med strukturen. Det handlar ju om hur jag ser på just metaförståelse, och i det sammanhanget har jag "taggat" ned betydligt. Vad jag tycker mig ha vunnit mest i längden är en metakommunikation, som direkt - både i tid och i innehåll - kopplas till respektive elevs arbetsinsats eller förståelse. I den mån jag talar om förmågor, listar jag de fem-sex kunskapskraven i kursen, i Svenska 1: tala, skriva, referat, läsa och språk. Dessa förkortade rubriker utgör fyra ganska blandade, överlappande och komplexa förmågor och ett kunskapsområde, och de återkommer framför allt vid bedömning och lägesrapporter.

Slutligen Grej of the Day, som här presenteras av initiativtagaren Micael Hermansson: nya mikroföreläsningar om ca tio minuter varje dag i något nytt intressant ämne. Koncentrerat, snuttifierat, kanske ytligt, javisst, men en effektiv "highlight", som lyfter uttråkade elever och ger massor av nya små trådar. SEDAN är det naturligtvis den skickliga lärarens uppgift att fånga upp och binda ihop trådarna till sammanhang. Många har en vägg i klassrummet, där varje "grej" finns representerad. Eleverna har särskilda GOTD-böcker där de antecknar. Själva mikroföreläsningen föregås av en ledtråd dagen innan, för att skapa funderingar och intresse. Viktigast är nog läxan att gå hem och återberätta för andra. Då befästs kunskapen.

Spontant känns dessa upplägg som mest viktiga och effektiva i yngre åldrar, men i takt med att motivationsproblemen och förkunskaperna sjunker, torde fler sådana metoder passa allt högre upp i undervisningssystemet. RISKEN med att oreflekterat tillämpa andras recept är uppenbar. Som lärare får jag aldrig tveka om målet: kunskap. En metod är ju aldrig ett mål i sig självt, utan bra metoder är de som leder mot rätt mål. Själv är jag beredd att testa det som verkar praktiskt, även om jag mest kör min egen "grej", för det är ju anpassningen, besjälningen och handlaget som ger verklig effekt. Det är grädden på moset, men ingen quick-fix.