Språket förändras ständigt och bruket vinner över normen

Min kollega Henrik Birkebo i Trollhättan har skrivit en mycket uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet, Nu är det dags att slopa de och dem, som föreslår en språkreform av skriftspråksformerna de och dem. Reaktionerna på artikeln vittnar om olika bevekelsegrunder och möjligen olika syn på hur språk utvecklas. Jag ser två huvudfrågor som delvis blandas samman:

1. Hur förändras språk?
2. Vilken är skolans roll?

Hur förändras språk?

Vi som undervisar i svenska är ganska överens om hur språkförändring går till, eftersom det är något vi undervisar om, åtminstone i högre årskurser. Ett ofta använt uttryck lyder "bruket vinner över normen", vilket innebär att vårt faktiska sätt att använda språket så småningom bildar ny norm för hur det ska användas. I fallet med de och dem handlar det om hur talspråk och skriftspråk förhåller sig till varandra. Talspråket förändras över tid, och när skillnaden mellan tal och skrift blir alltför besvärlig att hantera, förändras skriftspråket. Senaste exemplet på en tydlig allmän förändring var när TT slopade pluralformerna i verb 1945, varpå övriga samhället snabbt följde efter. Själv reagerar jag fortfarande på sammanblandningen av konjunktionen innan och prepositionen före, men numera accepteras de som synonyma i SAOL, Svenska Akademins ordlista.

Nu befinner vi oss i en situation, där i stort sett alla infödda svenskar i Sverige uttalar de och dem som dom. Vi erkänner dom som talspråk och uppfattar oftast ett skriftspråkligt uttal som konstlat eller till och med inkorrekt. Många människor i olika åldrar som har svårigheter att tillämpa de och dem på rätt sätt har löst problemet genom att konsekvent skriva dem även i subjektsställning, ett fel som måste anses värre än att skriva dom. Henrik Birkebo menar att tiden är mogen för en språkreform, för vilket han mött mycket kritik i sociala medier, men han var inte först, utan det var professorerna.

För tre år sedan, i oktober 2013, intervjuades Per Ledin, professor i svenska vid Örebro universitet i Språket i P1 om de och dem. Han föreslog att formen dom skulle upptas i skriftspråket, och angav bland annat demokratiska skäl. Lisa Holm, professor i svenska vid Lunds universitet, skrev i augusti 2014 en debattartikel, där även hon förslog den språkreform samma sak. Samma år medverkade hon i  radioprogrammet Språket i P1 och utvecklade sina ideer. I programmet medverkade även Jan-Ola Östman, professor vid Helsingfors unversitet, och redogjorde för situationen i finlandssvenskan, som är ganska annorlunda. Kort efter detta radioprogram hade Henrik Birkebo och jag en diskussion  om de och dem på Facebook, där vi intog olika ståndpunkter. Jag menade att tiden nu var mogen för en reform, medan Henrik utvecklade sina argument för att behålla åtskillnaden ett tag till. Högtidligt, men skämtsamt, fattade vi beslut om att bordlägga frågan sisådär en femtio år till kommande generation. I ett inlägg skrev jag då en pm-uppgift om de och dem för Svenska 3 i gymnasieskolan med länkar till texter och radioprogram i ämnet. Det är en uppgift som jag själv använder i undervisningen. Nu har jag fått anledning att revidera mina källor och inkludera både Henriks artikel och docent Lars Melins replik, som handlar om elevers möjligheter att lära sig de och dem, och därmed kommer jag in på skolans roll.

Vilken är skolans roll?

Det är fullt möjligt att som lärare på ett plan diskutera språkförändring parallellt med att på ett annat plan ge våra elever den undervisning de behöver för att behärska språket som det ser ut idag. Det gör Henrik Birkebo. Det gör jag. Det gör de flesta svensklärare. Att vara lärare innebär att göra saker på flera plan och att inta olika roller i olika situationer. Att vi nu förespråkar en justering av skriftspråket innebär inte att vi vill ställa lägre krav på elever. Vi tvingar dem att kämpa hårt med detta, och under överskådlig tid kommer de att behöva behärska de och dem för att tas på allvar. Det handlar heller inte om att vi är slöa. Vi försöker rusta våra elever så bra vi kan med respons, vägledning, genomgångar och övningar, men vi ser att slaget är förlorat på sikt. Frågan är bara på hur lång sikt. Som professorerna Holm och Ledin hävdar, är det ytterst en demokratifråga, vilket blir  tydligt när förtvivlade studenter, som Ledin berättar, kommer fram efter föreläsningen, avslöjar att de inte kan detta och frågar vad de ska göra. Visst kan vi hävda att det bara handlar om undervisning och skärpta krav, men allt fler riskerar att slås ut. Förr eller senare hamnar de och dem på språkhistoriens sophög vare sig vi vill eller inte. Fram till dess kämpar vi lärare och elever på.

Reviderad praxis för bedömning och dokumentation

Inspirerad av diskussioner om formativ och summativ bedömning i Facebookgrupperna Bedömning i gymnasieskolan respektive Svensklärarna återvänder jag till en kär käpphäst tillika trevlig kombo: bedömning och dokumentation.

I ett tidigare inlägg beskrev jag mina rutiner för dokumentation och information om bedömning. Precis som allt annat innehåll i arbetet i och kring undervisning utsätter jag detta område ständigt för kritisk revision och omarbetning. Vid tiden för mitt inlägg i februari 2015 försökte jag överleva mitt första år i gymnasieskolan som svensklärare på heltid, vilket för alla är en utmaning, även om det underlättar att grupperna på yrkesprogram är mindre. Jag arbetade i huvudsak med fyra verktyg; uppgiftsmatriser på papper eller digitalt, kunskapsmatris för hela kursen för varje elev i Excel, checklista på papper och skriftligt omdöme till elever och vårdnadshavare i vår lärplattform. Utöver dessa fyra verktyg för summativ bedömning arbetade jag med formativ bedömning, dvs framåtsyftande återkoppling i GoogleDrive, där mina elever skrev i stort sett alla sina texter.

Sedan dess har jag provat att frångå GoogleDrive under ett år för att på skolans uppmaning prova vår nya lärplattform Vklass och molntjänsten Office 365. I dagens inlägg fördjupar jag inte i varför jag i år har återgått till GoogleDrive, utan beskriver istället hur mina rutiner ser ut just nu. Den som följer mig på Twitter eller Facebook känner säkerligen till hur jag resonerar kring de olika verktygen.

Eleverna skriver alltså sina texter i GoogleDrive. Under skrivprocessen och efter att deras första utkast är klart får de formativ respons i form av kommentarer i sina dokument. Stora och svårare arbeten, som t ex den första utredande texten med flera källor, kräver mycket respons både i dokumentet och muntligt i klassrummet. Det kan bli en hel del konversation innan ett utkast är klart, varefter jag kräver att eleverna bearbetar sina utkast före slutbedömning. De allra minsta uppgifterna, som t ex en läslogg, får bara någon kommentar om något uppenbart fattas och därefter en samlad summativ bedömning tillsammans med en eventuell framåtsyftande kommentar. Rena övningar får formativ respons efter behov. Att kombinera summativ och formativ bedömning är förenat med risker att den formativa försummas av eleven, men den risken kalkylerar jag med vid småuppgifter.

Några prov har jag inte haft ännu i år, men de kommer att skrivas i Word, lämnas in i lärplattformen Vklass och plagiatkontrolleras som vanligt. Såväl muntliga och skriftliga prov som bearbetade texter får en summativ bedömning. Där använder jag precis som tidigare oftast en uppgiftsmatris i min kommunikation med eleverna, men jag har försökt att göra den så uppgiftsspecifik som möjligt. Allt oftare skippar jag matrisformen helt i större arbetsområden och textarbeten, där fler kunskapskrav är inblandade, och listar istället kunskapskravets bedömningsaspekter, så att eleverna får en greppbar bild av vad de ska satsa på, som i denna presentation inför pm-skrivande i Svenska 3:

På prov, vilka kräver en fokuserad och välavgränsad aktivitet, tycker jag emellertid att en uppgiftsspecifik matris väl kan fylla sin funktion för många elever. Jag sätter alltså inte ett sammanfattande prov i form av en bokstav på prov och uppgifter, eftersom jag inte tycker att det fyller någon funktion när fler kunskapskrav är inblandade. Den elev som prompt vill ha ett betyg, kan lätt utläsa på vilken nivå jag har bedömt exempelvis språk respektive innehåll i en text. Dessa matriser sparar jag sedan på papper tillsammans med utskrifter av texter och prov.

Alla summativa bedömningar av prestationer i kursen, såväl muntliga som skriftliga, ska dokumenteras. Som tidigare gör jag detta i Excel i min dropbox, där jag har en arbetsbok för varje grupp och ett blad för varje elev med en kunskapsmatris för hela kursen. Sedan mitt förra inlägg har jag lärt mig att använda färger på ett nytt och tydligare sätt. Den nivå som är uppnådd på ett övertygande sätt är grön, medan den nivå som än så länge bara är uppnådd någon enstaka gång är gul.

Som lök på laxen eller grädde på moset, beroende på hur man ser det, ska ju detta naturligtvis dokumenteras i lärplattformen också, där det gudskelov är ordentligt rationaliserat. Det finns en matris i Vklass, där jag kan färga varje kunskapskrav grönt när det är helt uppfyllt, men det är ju inte så ofta. Desto oftare har jag anledning att notera i Hittills uppnådda mål. Där har vi några fraser att välja mellan för att ge en lägesrapport till elev och vårdnadshavare om huruvida målen i genomgångna moment är uppnådda, och om vad som eventuellt saknas. Här meddelas också sk F-varning om det skulle bli aktuellt. Fritextutrymmet används enbart till nödvändiga uppmaningar:

Precis som tidigare gör jag noteringar på en papperslista också, men den fungerar bara som en checklista. Det är Excel-matrisen som utgör underlag för betygssättningen i slutet av kursen. Utan den vet jag inte hur jag skulle klara mig. Om elevernas kursmatriser mot förmodan skulle försvinna från min Dropbox, har jag ett back-upsystem i form av pärmar med elevernas sparade arbeten och mina bedömningar. DET ÄR MYCKET JOBB med att hålla alla dessa verktyg aktuella, men jag tycker bara att jag gör vad som krävs för en rättssäker betygssättning.

Strukturerad observation synliggör lärarrollen för studenter

För första gången har jag studenter i gymnasieskolan, och för första gången på länge under den allra första terminens praktik, då de av naturliga skäl inte kan arbeta lika självständigt som studenter som kommit längre i sin utbildning. Det gäller att få syn på lärarrollen och prova på att växla från det invanda elevperspektivet till ett nytt lärarperspektiv. Inspirerad av ett skuggningsprojekt mellan lärare som jag deltog i vid min tidigare arbetsplats och tips från både nätkollegor och min man, satte jag samman ett observationsprotokoll, som mina båda studenter fick fylla i under en dubbellektion i Svenska 3:

Protokoll för observation av lektion under VFU1
Din första VFU syftar bland annat till att du ska lämna ditt elevperspektiv och börja inta ett lärarperspektiv. Under denna observation får du därför fokusera på hur lektionen är planerad och hur den genomförs med hjälp av följande frågor:

• Hur är lektionen organiserad; inledning, avslutning, övriga delar med innehåll, t ex genomgång med(utan frågor, diskussioner i hel/liten grupp, eget arbete mm. Hur disponeras tiden mellan läraraktivitet och elevaktivitet?
• Hur driver läraren lektionen framåt? Hur anpassar sig läraren efter eller reagerar på det som händer i klassrummet? Det kan t ex handla om att skapa arbetsro, skärpa fokus eller anpassa tidsåtgång till vissa moment.
• Vilka vänder sig läraren till? Hur fördelas talutrymmet i klassrummet? Används riktade frågor (no hands up)eller tillämpas handuppräckning? Är frågorna öppna eller styrda?
• (i mån av tid) Vad gör eleverna? Har de fokus på skolarbetet eller på annat? 

Den vänstra kolumnen är till för noteringar, medan man kan komplettera sina anteckningar sedan i den högra. Det går naturligtvis bra att skriva på dator också, vilket en av mina studenter gjorde. Efter observationen fick studenterna jämföra sina anteckningar med varandra, och sedan presentera sitt resultat för mig. Jag tycker att modellen gav mycket mer än jag hade förväntat mig. De kunde lätt identifiera lektionens olika delar, och därigenom förstå hur jag hade planerat för sammanhang och förståelse, som t ex agendan på tavlan och vilken funktion den har i min undervisning, korta eller långa genomgångar med olika hjälpmedel, enskild handledning till den som inte har förstått, gruppdiskussioner som ibland fungerar och ibland urartar till prat om annat osv. Detta ledde vidare till en gemensam reflektion och diskussion kring vilka konsekvenser lärarens olika beslut får, och jag upplevde att de på ett nytt och detaljerat sätt diskuterade vilka problem man ställs inför som lärare, t ex hur man balanserar mellan tillräcklig kollektiv instruktion och kompletterande individuell handledning.

Dessutom fick jag en nyttig återkoppling på hur elevaktiviteten faktiskt fungerade i olika delar av klassrummet vid olika tidpunkter. De upptäckte bland annat att flera elever har utvecklat en slags multitasking; de svarar adekvat på frågor samtidigt som de sysslar med något annat på datorn...

Win-win, alltså. Både studenterna och jag - och därmed eleverna - drog nytta av observationen med efterföljande samtal. Jag kommer absolut att utveckla detta lärorika arbetssätt tills nästa gång jag tar emot studenter, så att de kanske kan hinna med två olika observationer eller tidigarelägga aktiviteten, så att de sedan blir mer medvetna om både planering och genomförande av undervisning.