Språket förändras ständigt och bruket vinner över normen

Min kollega Henrik Birkebo i Trollhättan har skrivit en mycket uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet, Nu är det dags att slopa de och dem, som föreslår en språkreform av skriftspråksformerna de och dem. Reaktionerna på artikeln vittnar om olika bevekelsegrunder och möjligen olika syn på hur språk utvecklas. Jag ser två huvudfrågor som delvis blandas samman:

1. Hur förändras språk?
2. Vilken är skolans roll?

Hur förändras språk?

Vi som undervisar i svenska är ganska överens om hur språkförändring går till, eftersom det är något vi undervisar om, åtminstone i högre årskurser. Ett ofta använt uttryck lyder "bruket vinner över normen", vilket innebär att vårt faktiska sätt att använda språket så småningom bildar ny norm för hur det ska användas. I fallet med de och dem handlar det om hur talspråk och skriftspråk förhåller sig till varandra. Talspråket förändras över tid, och när skillnaden mellan tal och skrift blir alltför besvärlig att hantera, förändras skriftspråket. Senaste exemplet på en tydlig allmän förändring var när TT slopade pluralformerna i verb 1945, varpå övriga samhället snabbt följde efter. Själv reagerar jag fortfarande på sammanblandningen av konjunktionen innan och prepositionen före, men numera accepteras de som synonyma i SAOL, Svenska Akademins ordlista.

Nu befinner vi oss i en situation, där i stort sett alla infödda svenskar i Sverige uttalar de och dem som dom. Vi erkänner dom som talspråk och uppfattar oftast ett skriftspråkligt uttal som konstlat eller till och med inkorrekt. Många människor i olika åldrar som har svårigheter att tillämpa de och dem på rätt sätt har löst problemet genom att konsekvent skriva dem även i subjektsställning, ett fel som måste anses värre än att skriva dom. Henrik Birkebo menar att tiden är mogen för en språkreform, för vilket han mött mycket kritik i sociala medier, men han var inte först, utan det var professorerna.

För tre år sedan, i oktober 2013, intervjuades Per Ledin, professor i svenska vid Örebro universitet i Språket i P1 om de och dem. Han föreslog att formen dom skulle upptas i skriftspråket, och angav bland annat demokratiska skäl. Lisa Holm, professor i svenska vid Lunds universitet, skrev i augusti 2014 en debattartikel, där även hon förslog den språkreform samma sak. Samma år medverkade hon i  radioprogrammet Språket i P1 och utvecklade sina ideer. I programmet medverkade även Jan-Ola Östman, professor vid Helsingfors unversitet, och redogjorde för situationen i finlandssvenskan, som är ganska annorlunda. Kort efter detta radioprogram hade Henrik Birkebo och jag en diskussion  om de och dem på Facebook, där vi intog olika ståndpunkter. Jag menade att tiden nu var mogen för en reform, medan Henrik utvecklade sina argument för att behålla åtskillnaden ett tag till. Högtidligt, men skämtsamt, fattade vi beslut om att bordlägga frågan sisådär en femtio år till kommande generation. I ett inlägg skrev jag då en pm-uppgift om de och dem för Svenska 3 i gymnasieskolan med länkar till texter och radioprogram i ämnet. Det är en uppgift som jag själv använder i undervisningen. Nu har jag fått anledning att revidera mina källor och inkludera både Henriks artikel och docent Lars Melins replik, som handlar om elevers möjligheter att lära sig de och dem, och därmed kommer jag in på skolans roll.

Vilken är skolans roll?

Det är fullt möjligt att som lärare på ett plan diskutera språkförändring parallellt med att på ett annat plan ge våra elever den undervisning de behöver för att behärska språket som det ser ut idag. Det gör Henrik Birkebo. Det gör jag. Det gör de flesta svensklärare. Att vara lärare innebär att göra saker på flera plan och att inta olika roller i olika situationer. Att vi nu förespråkar en justering av skriftspråket innebär inte att vi vill ställa lägre krav på elever. Vi tvingar dem att kämpa hårt med detta, och under överskådlig tid kommer de att behöva behärska de och dem för att tas på allvar. Det handlar heller inte om att vi är slöa. Vi försöker rusta våra elever så bra vi kan med respons, vägledning, genomgångar och övningar, men vi ser att slaget är förlorat på sikt. Frågan är bara på hur lång sikt. Som professorerna Holm och Ledin hävdar, är det ytterst en demokratifråga, vilket blir  tydligt när förtvivlade studenter, som Ledin berättar, kommer fram efter föreläsningen, avslöjar att de inte kan detta och frågar vad de ska göra. Visst kan vi hävda att det bara handlar om undervisning och skärpta krav, men allt fler riskerar att slås ut. Förr eller senare hamnar de och dem på språkhistoriens sophög vare sig vi vill eller inte. Fram till dess kämpar vi lärare och elever på.