Cancer

Vi har alla ett förhållande till cancer: som sjuka, överlevare, anhöriga, vänner eller bekanta. Allt fler lever med sjukdomen. Bilden av cancer förändras.

När jag fick cellgifter och trodde att jag kanske snart skulle dö, sa min dåvarande chef: 
- Det blir väl så här nu resten av ditt liv. 
Det var så underbart befriande! Innan jag sjukskrevs för behandling, räckte en elev i åttan upp handen och frågade: 
- Smittar det? 
Jag drog ett djupt andetag och svarade. Jag tänkte att många andra nog undrade samma sak, fast de inte vågade fråga. De flesta andra på jobbet sa ingenting. De såg bara ledsna ut, när jag hälsade på med huckle på huvudet. Få ringde till mig. 

Efter behandlingarna och och de halvårslånga sjukskrivningarna ville alla att jag skulle betrakta mig som frisk, och jag mötte den där attityden: 
- Du vann över sjukdomen! Du är stark! 
Säkert betydde vilja något, men framför allt hade jag tur. Grannen dog och jag överlevde. Min variant var mildare. Ändå frodas myten om att man kämpar mot sin sjukdom. Man kämpar MED den, skulle jag vilja säga, - man har liksom inget val - men man är framför allt större än sin sjukdom. Det finns en vardag mitt i skiten, och det finns olika perspektiv. Som sjuk kan man uppleva sin cancer på en mängd olika vis, som alla är rätt. Jag kände mig sällan stark, men ofta ensam och rädd. Ibland äcklad av mig själv. Någon gång liksom exklusivt utvald att prövas av Gud. Det finns till och med positiva bieffekter av sjukdomen i form av en starkare livskänsla för den som har turen att överleva, vilket allt fler gör idag. För mig är cancern en del av min identitet på gott och ont, trots att jag numera är friskförklarad.

Min erfarenhet är inte stor, men den har lett mig vidare till att ta del av andras. Viktigast är att inte isolera den som drabbas, varken sjuka, överlevare eller anhöriga! Våga tala med dem, både om sjukdomen och om allt som hör till. Allt detta hör också till allas våra liv. Gå inte över till andra sidan gatan, när du ser en drabbad. Var inte rädd att säga fel saker. Vad du än säger, är det bättre än inget. Det kan räcka med: 
- Jag tänker på dig. Hur har du det? Vill du prata om det?
Osynliggör inte.