Kämpaglöd över näktergalens golv.

Vi läser en roman tillsammans i Svenska 1: Över näktergalens golv av Lian Hearn. Varje vecka går vi framåt två kapitel. Det är svårt, tycker många av eleverna. Många karaktärer med främmande namn att hålla reda på. Parallellhandling.

Boken har tretton kapitel, och idag har jag läst hela kapitel elva högt. Det tog en bra stund, och jag blev både hes och torr i munnen. Det är ett starkt kapitel där många viktiga livsfrågor ställs på sin spets. Jag hade svårt att hålla rösten stadig. När jag var klar, ville någon att jag skulle fortsätta lite till. Jag orkar faktiskt inte, svarade jag. Nu fick eleverna välja om de skulle läsa vidare tyst genast, eller om de istället skulle arbeta en stund med andra uppgifter. Alla ville läsa, och några fick tillåtelse att sätta sig lite mer avskilt och bekvämt.

När jag efter en stund går runt och tittar till eleverna, hittar jag två som sitter tätt ihop i korridoren och läser högt för varandra.  De turas om att läsa en sida i taget. Jag blir så där varm, ni vet, som man kan bli när sådant händer. Sen ser jag att boken inte alls är uppslagen i slutet, utan mitt i. Först blir jag lite snopen. Sen inser jag att det är så här äkta kämpaglöd ser ut.