Kycklingprojektet

Detta inlägg handlar inte om skola, fast det finns en liten anknytning.

En eftermiddag i mars mötte jag i dörren en vän, som just hade överlämnat en stor kartong med ägg.
- Då får vi äta ägg då, sa jag.
- Nej, nej! Dem ska vi inte äta! Det ska bli kycklingar!
Okej.. Som fru till biolog och skogsmulle är jag beredd på en hel del annorlunda idéer, men detta genererade ganska många frågor. Skulle vi ha höns nu?  

Frågorna besvarades. Tanken var att skaffa en kläckningsmaskin till skolan och följa kycklingarnas utveckling tillsammans med elever från både mellanstadiet och högstadiet. Nu kom ganska många ägg innan vare sig äggkläckare eller information hunnit införskaffas, men det gick ju att fixa. Så länge vi förvarade äggen svalt, var det ingen brådska. Äggkläckaren anlände, den minsta man kunde tänka sig. Det visade sig att vi måste vända kycklingarna själva i den tre gånger om dagen, så vi måste ha den hemma. Streck i räkningen, men nu fanns ju ingen återvändo. In med första omgången i tjugoen dygn.

Efter ett tag fick vi mer viktig information från initierat håll: även före uppvärmningen måste äggen vändas och fuktas. Mycket att tänka på. Bara att göra vårt bästa och hoppas på detsamma.


Den åttonde april hände det äntligen något. Ett av de bruna äggen hade kläckts, när vi kollade tidigt på morgonen, och efter ett par timmar ett till. 

Småttingarna fick ligga kvar några timmar och vila i sin kuvös, medan Lasse hämtade en hamsterbur och värmelampa i skolan.

Snart var både Ettan och Tvåan pigga och började picka i sig havregryn. Senare bjöd vi också på hackat hårdkokt ägg och keso.

Några av de ägg som fanns kvar i kläckaren, visade sig inte utvecklas, när de genomlystes, så de fick vi ge upp. Vi hoppades på att nästa omgång som skulle kläckas tio dagar senare.




 Vi placerade buren på golvet i arbetsrummet, och kycklingarna fick ofta komma ut på golvet och picka.

Den artonde april kläcktes Trean och Fyran utan problem, även de ur bruna ägg. Vi begrep vid det här laget att de bruna äggen var tåligare, och att de gav upphov till underbart söta flerfärgade kycklingar. Sen kom Femman, och det gick inte lika smidigt. Hen låg ett dygn halvkläckt, utan att orka ta sig ut, så jag skalade fram honom försiktigt, bit för bit. Hen var alldeles utmattad, och det var något fel med foten. Hen kunde inte räta ut den. Jag sökte på nätet och hittade ett bra tips. Jag rätade ut foten över en möbeltass och tejpade fast alltihop med självhäftande bandage, fixomull. Det fungerade! Under ett par dagar gick Femman glatt omkring på sin stora möbeltass.

Sen tog jag bort bandaget och var spänd. Skulle foten vara rak och fin nu? Döm själva:

Kycklingarna har i olika omgångar försiktigt förts i "värmetransport" till skolan och visats upp för elever, som har varit lyriska. En elev ville köpa en kyckling. Här är Trean, Femman och Fyran på upptäcktsfärd i bokhyllan.

Efter ett par veckor började Ettan och Tvåan uppträda konstigt. De var hängiga och hade dålig balans. Vi försökte på olika vis hjälpa dem med avskildhet, vatten eller extra värme. Vid tjugofem dagars ålder dog de båda två. Den ena hittade jag avsomnad och den andra dog i min hand. Vi tror att de hade drabbats av något virus. En sorglig dag. Med lite tur har inte de andra drabbats.

Fyran badar bastu framför värmelampan. Vi brukade lyfta bort burgallret från bottenlådan, och sätta det över lampan istället, så att de kunde röra sig fritt utan risk att bränna sig.

 Fyran tydde sig mest till oss människor, och ville gärna gosa. Hen brukade picka mig på tårna tills jag lyfte upp hen.

 Trean hälsar på uppe på skrivbordet. Muggen är en referens för att visa hur stora kycklingarna har blivit efter drygt två veckor.

Femman på grönbete i trädgården.Var och en fick komma ut en liten stund.

Idag har Trean, Fyran och Femman fått ett nytt hem i en rymlig kycklingbox på gården Ormenäs i Ölmstad, och där slutar min historia. Ett lärorikt och gripande äventyr var det.