Prov ger fler chansen att lyckas

Jag sitter och summerar resultaten hittills i mina tre ettor denna min första termin på yrkesförberedande program. Jag har tidigare beskrivit den noggranna arbetsprocessen med egna referat. Dem har inte alla avslutat. Ett enda prov har vi därefter haft, ett referatprov. Min tanke var att en förhållandevis enkel provuppgift att skriva referat utifrån en källa skulle rädda dem som inte lyckats så bra med sitt filmrecensionsreferat. Det visade sig vara ett lyckokast. Alla som var där presterade hyfsat! Textbearbetning fixar de alltså på E-nivå eller högre. Vad gäller övriga kunskapskrav ser det dystrare ut. Bokuppgifter saknas. Argumenterande texter saknas.  I elevernas Drive-mappar finns påbörjade uppgifter och en del saknas helt trots tillräcklig tid. Många presterar alltså (nästan) bara i en provsituation.

Jag tror inte att det handlar så mycket om att eleverna bara tror att prov räknas, utan att det snarare beror på problem med koncentration eller helt enkelt självdisciplin. Uppgiften i en provsituation är tydlig, avgränsad och väldefinierad. Eleverna har inget annat val än att gå in i sig själva och fokusera. Att jag kontrollerar vad de gör har nog också en reglerande betydelse, men viktigast är de tydliga ramarna. När mina treor skrev prov i språkhistoria, arbetade de flesta av dem också intensivt och bättre än nånsin under mer än två timmar, och de verkade trivas. Vem presterar inte bättre när alla är lugna och fokuserade? 

Min slutsats är: ge prov på allt som går att ge prov på! Jag, som i grundskolan har haft inställningen att prov stressar elever i onödan, har tvingats tänka om. Prov är en kompensatorisk metod, som gynnar elever med koncentrationssvårigheter. Med prov menar jag inte att jag bara tittar på. Det är ett intensivt arbetspass även för mig: Jag peppar, tipsar, förklarar, lugnar och till och med bekräftar. Ingen släpps iväg utan att ha fått chansen att göra sitt bästa. Prov skapar arbetsro och fokus, och låter därmed fler uppleva att de lyckas!

Bedömning för lärande: så utvärderar jag och förändrar min undervisning

Mina tre grupper i Svenska 1 har fått arbeta med en referatuppgift, som jag har hittat, och tyckte verkade kul. Tidigare har de gjort några referatövningar ur Svenska impulser för yrkesprogrammen, och det har gått bra, men när vi kom fram till denna uppgift tog det tvärstopp, och jag förstod först inte varför. Den såg ju inte så besvärlig ut. Så här såg den ursprungliga uppgiften ut:

Skriv ett eget referat

Sammanställ tre filmrecensioner

1. Leta rätt på tre recensioner av samma film. Börja med en källförteckning.
2. Planera genom att jämföra olika teman, t.ex. skådespelarnas insats, hur miljön beskrivs, betyget på filmen (och vad det beror på). Tänk igenom och gör en kladd på ett papper.
3. Skriv först en inledning där du presenterar recensionerna och gör källhänvisningar till dem. Tala om att du ska sammanfatta tre olika recensioner.
4. Sedan kommer avhandlingen i din text. Detta är det längsta stycket i texten. Här utgår du från dina teman och skriver ner din jämförelse mellan de olika recensionerna. Varje gång du nämner en författare måste du referera med efternamnet, så vi vet vem du menar. Använd gärna citat.
5. Till sist skriver du en avslutning där du sammanfattar allt som du har kommit fram till. Tänk på att skriva på korrekt svenska och dela in texten i stycken!
6. Om du nu har följt instruktionen, har du skrivit en utredande text. Bravo! Kolla att du har alla referatmarkörer och citat rätt.

Efterhand klarnade bilden, och jag insåg att uppgiften var felkonstruerad: kompakt, komplicerad och obegriplig. Som lök på laxen efter att nätt och jämnt ha tillägnat sig grundläggande referat- och citatteknik, uppstod nya svårigheter:

• söka rätt: filmtips är inte alltid recension
• recensioner kan innehålla avancerade abstraktioner
• nya eller relativt nya begrepp (teman, insats, avhandling...)
• underförstådda moment (stödord, sammanfatta, disponera om)

Inför detta problem kunde jag som pedagog välja två vägar: 1) att förenkla, och visst blev det tvunget för enstaka elever, eller 2) att strukturera och handleda bättre. För flertalet valde jag det senare. Således blev jag till priset av viss inledande förvirring tvungen att dela upp min skriftliga och muntliga instruktion, och skrev en exempeltext, som blev god hjälp för många. Jag utnyttjade också friskt min favoritpolicy: den som kan, visar andra. Hur vet de att någon kan? Jo, det tjoar jag om. Rörelse i klassrummet. Trängsel kring den som har fått till det och dennes dator. Så småningom har de flesta fått ihop ett litet referat, oftast om favoritfilmen, och mitt instruktionspaket omfattar nu förutom ett antal extra genomgångar åtta dokument.

Åsas mottagning

Viss desperation kunde märkas när deadline närade sig, och eleverna ville att jag skulle springa runt och hjälpa dem, men där blev de snopna, för jag satte mig vid min kateder, satte en elevstol bredvid och öppnade "mottagning", vilket jag har märkt är mycket effektivt i sådana situationer. De kommer en i taget och sätter sig med sin dator. Vi går igenom i lugn och ro. När jag sitter ner, händer det något konstigt. Det blir lugnt och arbetsro inträder. Jag hinner med. Jag ser alla i ögonen. Jag kan lugna och ge instruktioner. Hänvisa till andra. Naturligtvis blir det sedan också en hel del "pill" hemma vid datorn med kommentarer i deras Drive-dokument, men det är ju business as usual...

Jag hinner inte blogga

Nej, för i stort sett all min tid går åt till att bygga upp en grundkunskap om mitt nya arbete. Jag reflekterar, utvärderar och planerar om. Plötsligt slår det mig att jag känner igen något: känslan. Så här hade jag det när jag började vikariera som obehörig lärare för 14 år sedan: ständigt trött, stressad, otillräcklig och förvirrad. Hjärnan tänjde sig maximalt. Det blev ju bättre då, så det ska nog bli bättre nu också. Snart är det i alla fall jullov, och det är tur, för då får jag tid att bedöma 60 referatprov, 23 prov i språkhistoria och 19 prov i litteraturhistoria samt planera våren. Idag har jag haft mitt första nationella gymnasieprov inom prövning av Svenska 1. Vilken tur att jag tycker bedömning är kul!

En vanlig onsdag

6.20 ringer klockradion. Frukost. Dagens Nyheter. Jönköpingsposten. Matlåda. Kör till Bäckadal. Plockar ihop min korg med dator och papper och tar hissen till tredje våningen.

8.10 - 9.40 Svenska 1 på industriprogrammet. Pratar planering och gamla läxor tills äntligen de flesta har kommit. Elevrådskrav om fler genomgångar av Fronter och Drive. Inga (nästan) andra lärare använder digitala verktyg, påstås det. Jag pratar om Fronter. Jag visar. Igen. Googlepresentation om referatteknik. Noggrann och långsam genomgång med fler exempel på whiteboarden. Alla gör en övning ur Svenska impulser: välj två av sex artiklar. Skriv två referatinledningar med fullständiga källhänvisningar och två citat, ett kort och ett blockcitat. Trassel med Google Drive. En elev installerar Drive på sin dator och får det att fungera. Missförstånd kring uppgiften. En hel del bra jobb! Jag springer omkring. Ständigt tre, fyra elever som väntar. Hur kan jag göra genomgången ÄNNU tydligare? Jag lyckas komma ihåg att be eleverna om hjälp med att städa salen.

Kaffepaus med lite prat om hur rektorer ska kunna göra en vettig lönesättning utan att göra lektionsbesök.

10.00 - 11.25 Svenska 1 på bygg- och anläggningsprogrammet. Repris på förra lektionens upplägg. Lite tydligare. Färre missförstånd. Tipsar om ett bra exempel hos en elev som har lyckats. Många rusar dit och vill se. Eleven ser stolt ut. Det där ska vi göra om, tänker jag. Lika mycket spring som förra lektionen. Vi brukar ha en liten rast, men det glöms bort. Jag börjar bli trött. Även nu får jag lite hjälp med att sätta upp stolar och rätta till bord.

Lunch med kollegorna i hus 1. Alltid lika trevligt och lättsamt. Hinner med lite korrespondens. Ständigt ny epost från speciallärare, syv, rektor, utbildningsledare m fl. Somligt följer med mentorsrollen, somligt har med ämnesansvaret att göra och somligt med prövningsansvaret.

12.20 - 13.50 Svenska 1 i min egen byggklass. Det är som att komma hem. Vi ligger lite efter: tre gruppseminarier kring Förr eller senare exploderar jag av John Green återstår. Alla får i uppgift att sammanfatta en artikel utanför salen i "Gröna rummet" medan jag har seminarier. Det blir trevligt. Alla deltar mer eller mindre aktivt med egna tankar kring bok och film, relationer, karaktärer, teman, motiv, intertextuella kopplingar, kopplingar till sig själva och världen mm. Efteråt är jag alldeles slut, och vi slutar lite tidigare. Jag glömmer att be om hjälp med salen, så det tar en stund att fixa till möblerna. Varför är det alltid någon som glömmer sin jacka, och hur kan man glömma sitt datorfodral?

Jag hinner skicka ett sms till den elev jag ska träffa om en stund om var vi ska vara. Diskussion med kollegor om hur vi ska organisera vår resurstid. Några av oss, även jag, vill disponera den själv till våra egna elever. Andra vill att vi ska turas om och ta hand om varandras elever. Jag stoppar in frågan i bakhuvudet till eftermiddagens ämneskonferens.

14.00 - 15.00 Resurstid. Jag har stämt träff med en elev i min Svenska 2-grupp. Vi ska fixa en grundstruktur till en argumenterande text, och det lyckas vi med. Jag använder min egen måltext, som jag har publicerat här i bloggen tidigare under titeln Min förebild. Eleven hittar med lite hjälp ett bra ämne och skriver en hel del. Det kommer att bli bra.

Plockar i ordning i arbetsrummet inför ämneskonferensen. Går förbi bilen och lämnar den tomma matlådan. Hinner heja på några kollegor i hus 2 före mötet. Kaffeautomaten trasslar till en början.

15.30 - 17.00 Ämneskonferens i svenska i biblioteket. Vi pratar om prövning, litteratur, nätverk, fortbildning, aktuella arbetsområden mm. En obehörig vikarie lägger rättning och bedömning på hög. Vem tar hand om det? Ganska bra diskussioner om fortbildning och kollegialt lärande. Alla vill komma igång på något sätt, och vi ska följa upp det på studiedag 28/11. Kollegorna på fordonsprogrammet beskriver ett intressant upplägg där de får in karaktärsämnen på ett bra sätt. Fordonseleverna redovisar om ex vis byte av bromsklossar med bilder och fordonslärarna är med som publik. När orkar jag komma så långt? tänker jag, som knappt har koll på vad alla mina yrkeskollegor på bygg heter än.

Hem med bilen. Middag. Kolla Drive på datorn. Det tar några timmar. Var är alla sammanfattningar i min klass? Jag letar och letar. Frågar i Facebookgruppen. Blir sur. Till slut visar det sig efter lite diskuterande att de flesta har jobbat bra. De har bara skrivit på fel ställe. Alla ettor har fått nya Doctopus-mappar, men i min klass har jag inte hunnit gå igenom det ännu.

22.30 I säng. Pratet i klassens Facebookgrupp fortsätter en stund. Vi kommer överens om att reda ut hela trasslet nästa dag. Hjärtan och glada smilisar. Godnatt.

Treornas kamp med lässtrategier och en referatfilm till ettorna.

Detta inlägg är en direkt uppföljning av det närmast föregående, då jag berättade om min läsförståelsefilm. Treorna fick se min film om läsförståelsestrategier. Jag hade fått idén och lagt upp den så sent, att bara ett par elever hade hunnit se den före lektionen. Sen satte vi igång med att tillämpa de nya verktygen på en ny debattartikel: Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg.

Det är säkrast att jag spaltar upp begreppen lite. Med verktyg menar jag här thieves-formulär, VÖL-schema, checklista och tankekarta. Det är egentligen alldeles för omständligt att använda dem allihop till en så pass kort text, men jag ville att eleverna skulle få testa dem, jämföra, reflektera och diskutera.

Vi snackar 18-åringar nu. Somliga har ett mycket mer vuxet och utvecklat metakognitivt tänkande än andra. Somliga har läst mycket, och är därför redan drivna läsare, medan andra har märkbara svårigheter att ta sig igenom en debattartikel. Dessa olika förutsättningar påverkade troligen de skiftande resultaten mycket. Jag tycker att de flesta gjorde ett ambitiöst arbete med att fylla i sina formulär, och de arbetade på olika sätt, vilket ju är helt okej. 

Thieves-formuläret var populärt. Med hjälp av tydliga frågor om titel, rubriker, introduktion, illustration mm synliggjorde eleverna sin förförståelse om hela ämnet. Många skrev så mycket att jag var rädd att energin inte skulle räcka ända till tankekartan, och den oron var befogad. Jag tipsade om att skriva lite mindre, så att de hann allt och inte tappade tråden...

VÖL-schemat upplevde flera som lite svårt att förstå, och de tolkade uppgiften mycket olika. Vissa ställde bara frågor om begrepp, kanske för att jag hade gjort det i min film. Några elever ställde frågor om SD:s politik (som de inte fick svar på i texten). Några elever tyckte att checklistan ersatte VÖL-schemat. Andra tyckte att den var onödig. Något som alla uppskattade värdet av och var väl förtrogna med var tankekartan. Många gör fantastiska tankekartor, som sammanfattar ämnet på ett elegant sätt! 

I slutet av arbetet kom jag på att jag kanske skulle filma, så jag sprang och hämtade min Iphone, och började filma deras händer och papper. Det klippet blev inte alls bra. De hann mycket olika långt, så någon gemensam diskussion gick inte att genomföra direkt efteråt. I stället fick var och en skriva en egen reflektion, innan de övergick till att göra referatövningar utifrån texten. Jag har inte fått in alla ännu, men överraskande många upptäckte att arbetssättet hjälpte dem att förstå texten snabbare. I de diskussioner jag hade medan jag gick runt, framgick att metoden belyste och förstärkte omedvetna och automatiserade processer. Man kan jämföra med att köra bil: när jag övningskör med mina barn, tvingas jag bli medveten om vad jag gör med fordonet och hur jag beter mig i trafiken, för att jag ska kunna förklarar det för någon annan, vilket återigen stödjer modelleringsmetoden. När en lärare eller elev tänker högt om sin läsförståelse, blir de omedvetna processerna tydliga både för den som talar och den som lyssnar.


Eftersom jag hade fått blodad tand, gjorde jag en liten film till, denna gång om referatteknik. Ja, jag vet att det redan finns ett antal dylika, men jag vill inte ha med alltför mycket information. Det ska bli spännande att se hur den tas emot: