söndag 21 september 2014

Min förebild

Inspirerad av bl a den fina nya läroboken Svenska 1 helt enkelt av Lena Winqvist och Annika Nilsson gav jag eleverna i uppgift att skriva en argumenterande text med rubriken "Min förebild". Somliga av dem har haft lite svårt att komma igång, och med ytterligare inspiration från min aktivitet denna helg skrev jag en exempeltext åt dem:

Min förebild

Jag har inte alltid varit lärare, men jag har alltid sjungit. Min viktigaste förebild som lärare är en körledare. Låter det konstigt? Kanske på ett sätt, men kanske inte ändå. Att undervisa handlar om att fylla på till andra människor, och om att få fyllas på tillbaka, att lyfta och bekräfta andra och att bli bekräftad själv. Om du trodde att skolämnet jag undervisar är det viktiga, trodde du fel. Den person jag ska berätta om drivs av något annat, och det vill jag också göra. 

Hon heter Charlotte Ollward, och jag har känt henne i tolv år. De första åren kan jag inte påstå att vi kände varandra så väl. Kanske hon inte ens visste mitt namn, men det gör hon nu. Hon bor i Örebro och vi träffas en gång om året när hon besöker min gospelkör i Norrahammar, där jag bor. Då har vi väldigt roligt, och jag blir inspirerad så det räcker resten av året. Det är jag inte ensam om, men jag undrar om någon annan kopplar ihop inspirationen med sitt jobb på samma sätt som jag. 

Vad är det då som är så speciellt med Charlotte? Jo, hon bjuder på sig själv. Det gör väl alla som leder körer? tänker du kanske, men Charlotte går ett steg längre: hon är helt öppen och ärlig. Genom sitt enkla sätt, och utan att göra sig det minsta märkvärdig, får hon andra att slappna av och trivas. Hon visar genom att ”göra bort sig” att det inte finns något att oroa sig för. Vi lär genom misstag, och den som aldrig gör misstag är den som inte gör något. Den respekt som bygger på rädslan att göra fel, den vill jag inte heller få från mina elever. 

Charlotte är också målinriktad. Det viktigaste är inte hur vi gör, utan att vi rör oss åt rätt håll. Ibland får man tänka om och göra på ett annat sätt för att nå samma resultat. Målet är alltid viktigare än reglerna, men att man tummar på reglerna får aldrig betyda att man tummar på målet. Målet är att alla ska lyckas och vägen dit kan se olika ut. 

Vi jobbar förstås med olika verktyg och har olika roller. Charlottes sångare kommer frivilligt på sin fritid. Mina elever kommer för att de måste ha sina gymnasiepoäng. Hon har fria händer att anpassa målen efter oss i kören och vad vi kan klara av, medan jag måste följa läroplanen. Likheterna är ändå fler än skillnaderna. Charlottes engagemang vägleder mig i mitt eget jobb. Precis som det finns olika sorters körledare, finns det olika sorters lärare, och jag känner att vi är ”two of a kind”. 

Det jag beundrar mest – och vill ta efter mest - hos Charlotte är den kärlek som hon utstrålar till andra människor. Jag kan ärligt säga att jag har dåliga dagar och dåliga lektioner, när inget går min väg, men varje vecka är full av små guldkorn och ibland svävar jag på små moln av lycka. Då är det kärleken till mina elever som bär mig. Utan den kan det kvitta, både i kören och i skolan. 

6 kommentarer:

  1. Viktigt perspektiv, Åsa. Just det här med kärleken till eleverna är jo helt avgörande. Professionalitet yttrande sig genom djupa och breda ämneskunskaper, pedagogisk förmåga, människokännedom, mod, organisationsförmåga, samarbetsförmåga och gott omdöme - plus en mängd andra saker som vi förknippar med läraryrket och gott ledarskap - är alla viktiga bitar. Men det som gör oss till människor är kärleken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På min nya såväl som min gamla arbetsplats är det viktigt att kunna motivera eleverna, och i det arbetet behöver jag också en stark egen motivation.

      Radera
  2. Vad fint Åsa. En underbar text!

    SvaraRadera
  3. Japp hel klart! Våra elever läser ju oss som öppna kort, utan kärleken till dem så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom får vi ju kärlek tillbaka. Hur skulle vi annars orka?

      Radera