Förstelärarrollen - när självförtroendet är större än självkänslan

Självförtroende är bra. Det är något vi jobbar med, och som många av våra elever behöver hjälp med. Att våga utmana sig själv och kanske misslyckas kräver självförtroende. Att genomföra en muntlig redovisning kräver ännu lite mer. Att ställa sig framför en klass och undervisa kräver än mer. Att vara förstelärare kräver så mycket att jag ibland får en känsla av svindel som jag slår bort. Fartblindhet är en annan känsla jag kommer att tänka på. När farten avstannar gungar det och en märklig tomhet infinner sig: tvivlet på min egen förmåga och legitimitet. Självkänslan har inte gett klartecken till alla utmaningar, utan kopplar på Jante-bromsen. Jag vaknar mitt i natten av en mardröm och har ett svart hål i magen. Sen kör självinkvisitionen igång...

Denna vecka har varit intensiv: omotiverade elever, strömavbrott tre dagar, prövningsprogram, nätverksträff, egna föreläsningar och besök i min gamla skola. Många ettor, som har kört fast i sitt skrivande och inte orkar kämpa, sysslar med annat och kommer inte framåt. Får en förstelärare ha sådana problem? Tänk, tänk, tänk. Fixa lösning. Strukturera mera. Att transformatorn lagt av i hus 1, och jag tvingas flytta eller ställa in lektioner skapar oro och avbrott. Fixar jag detta?

Vi har sammanställt ett program med provschema och förberedelsematerial för prövning i Svenska 2, och jag har börjat informera elever. Det har varit ett lagarbete tillsammans med mina kollegor Ingrid Edenborg och Erik Hermansson. Först gör eleverna ett prov i argumenterande text med valfria uppgifter utifrån några texter. Veckan därpå kommer ett prov i muntlig argumentation utifrån samma text och ett grammatikprov utifrån ett par texter. Efter lovet får de handledning i utredande text om språksituationen utifrån givna texter. Slutligen testar de kunskapskraven i litteraturvetenskap i ett prov, återigen med hjälp av ett textmaterial. Duger det? Har vi missat något? Man kan ju inte göra lika mycket som om man gick om kursen, men ändå? Jag kan ju inte detta - egentligen. När ska jag bli "avslöjad"?

På nätverksträffen hade jag föresatt mig att ligga lågt, lyssna och lära. Gör jag någonsin det? Nejdå, ingen risk. De andra är erfarna och kan massor, så jag vill lära av dem. Det blev mycket resonerande kring prövning och bedömning av kursprov. Hur frågar man mycket och förklarar hur man tänker och samtidigt ligger lågt? När spricker bubblan?

Studiedagens föreläsningar och workshop gick ju ganska bra, men jag är ändå inte nöjd. Borde ha förberett mig bättre. Jag glömde säga vissa saker. Det kändes bra att många av mina nya svenskkollegor kom på något av passen, men samtidigt gnager frågorna i mig: Tycker de att jag motsvarar förväntningarna? De som inte kom, varför gjorde de inte det?

Jag besökte min gamla arbetsplats Stadsgårdsskolan i fredags på deras friidrottsdag och passade på att krama och prata med både elever och kollegor. När jag skulle åka därifrån för att planera nästa veckas lektioner, sa en kollega: "De är säkert redan planerade". Även andra känner till min ambitionsnivå.

Debatten på sociala medier om "fjäskerilärare" och "andrelärare" skapar ett behov hos mig att visa mig värdig och att göra rätt för mig. Jag tror att många förväntar sig något alldeles extra av en förstelärare. Jag ska vara extra duktig och extra skicklig. HUR ska det gå till när innehåll, målgrupp, organisation och kollegor är nya? Går det ens? Finns de stenhårda förväntningarna någon annanstans än i mitt eget huvud?