Exempeltext för Svenska 3 med relevanta slutsatser om språklig förändring

De formuleringar som belyser A-kravet om "relevanta slutsatser om språklig förändring" är markerade med fetstil.

Krönika: Middag äter man väl mitt på dagen?

När jag var liten åt jag frukost på morgonen, lunch mitt på dagen och middag på kvällen. Varför måltiderna hette som de gjorde funderade jag överhuvudtaget inte på. Inte heller sysselsatte jag mig med tankar på om man sade likadant på andra ställen eller om det hade förändrats över tid. Det gör inte barn. Man är mer intresserad av vad som ligger på tallriken. Däremot blev jag tidigt medveten om dialektala skillnader på andra områden, när jag flyttade från Uppsala till Orsa vid tio års ålder, och fick höra uttryck som ”gå ner på byn”, ”fjås”, ”fjälla” eller ”va fränt”.

När jag blev äldre och lärde mig fler språk uppstod små insikter: frukost är tyska, lunchen har vi fått via engelskan och middag betyder mitt på dagen, fast stopp ett tag: mitt på dagen äter vi ju inte middag. Detta förklarade jag med att orden väl hade ”vandrat lite”. Ord gör ju det. Så småningom fick jag till och med klart för mig att ordet frukost tidigare betydde någon slags mitt-på-dagen-måltid. Måltiderna verkar ha bytt namn med varandra lite hur som helst.

Nästa milstolpe i kunskapsresan på detta område inföll när jag flyttade till Småland och bildade familj. När man gör det vill man ju gärna ha någon slags begreppsgemenskap. I aktiebolaget Söderströms småbarnsverksamhet var det en fördel om cheferna menade samma sak med orden, men det gjorde de inte. För mig var middag något vi åt tillsammans efter jobb och dagis. För min man hette denna måltid kvällsmat. Kvällsmat? Hade vi flyttat in i en bonderoman som utspelade sig på 1800-talet? Gröt ur gemensam skål?

Bondskt eller inte, så anpassade jag mig och tog seden dit jag kom. Vi serverade våra barn middag klockan ett på helgerna och lagade kvällsmat varje kväll. Om vi åt ute eller hemma hos någon annan en kväll kunde det hända att vi åt två middagar på samma dag, för när man äter utanför hemmet på kvällen heter det middag. Detta innebar att ordet hade olika innebörd olika dagar och på olika platser.

När jag tio år senare skulle hålla ett föredrag i mina svenskstudier vid högskolan, valde jag att fördjupa mig i måltidernas namn. Det var också då jag fick stifta bekantskap med SAOB, Svenska akademins ordbok, som inte alls är en vanlig ordbok, för den heter ju SAOL, Svenska akademins ordlista. SAOB är en historisk ordbok, medan SAOL är en rättstavningslista. Enligt SAOB betecknar middag  ”dagens huvudmåltid intagen mitt på dagen l. senare, numera ofta (i sht i medelklassen o. högre sociala skikt) efter arbetstidens slut”. 

I Språktidningen (nr 2/2012) skriver Catharina Grünbaum i sin artikel Middagen har följt med måltiden:

I bondesamhället, där man gick upp i ottan och fick en tidig frukost, var man redan mitt på dagen mogen för huvudmålet. Den stockholmska aristokratin däremot antog under 1700-talet­ fransyska seder och förlade dagens stora måltid till långt senare på dagen och även ut mot aftonen. I borgerskapets hem försköts middagsmålet bort mot fyratiden, och när den allmänna kontorstiden infördes omkring 1890 fick folk äta huvudmålet först efter arbetets slut.

Detta förklarar till viss del varför min man och jag använde olika ord. Det som jag trodde handlade om dialekt, har troligen sin grund i olika bakgrund. Mina mor- och farföräldrar var arbetare medan min mans familj nyligen hade lämnat lantbruket. Det handlar om urbaniseringen och moderna arbetstider. I Röda rummet av August Strindberg från 1879, som utspelar sig bland tjänstemän i Stockholm, kan vi göra ännu ett nedslag i middagsresan: ”Klockan var ett och han brukade inte äta förr än tre. Han undersökte oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag!”

Strindberg har lärt sig att flytta middagen en bit, men har halva vägen kvar till hur de flesta använder ordet idag.

Jag har alltså inte bara gjort en klassresa till bondeklassen, utan också en tidsresa bakåt, när jag flyttade till Småland. Någonstans mellan land och stad, mellan då och nu, satte jag min middag på bordet. Ett tjugotal år senare påpekar min son att vi säger fel: lunch äter man på dagen och middag på kvällen. Alla barnen är numera vuxna och använder aldrig ordet kvällsmat. Jag gissar att det är för sent för mig att lära om, och inte har jag lust heller. Jag kommer att fortsätta äta kvällsmat min tid ut. Fast jag går ut och äter middag på kvällen ibland.