Nu har jag kommit så långt som gymnasielärare att jag tycker jag greppar läromedlens sammanfattning och vågar göra utvikningar med hjälp av min egen kurslitteratur. Ju mer jag läser, desto mer vill jag ändra i min planering. I språkhistorian ska jag nu gå igenom 1900-talets nusvenska och sammanfatta de stora historiska epokerna inför provet. Vi ska också blicka lite framåt mot pm-uppgiften om de, dem och dom som får avsluta terminen.
Jag
vill ha lite mer kött på benen än vad kapitlet i läroboken innehåller, så jag
tittade i min bokhylla bland papper och litteratur från min egen utbildning.
Jag studerade b-kursen i Svenska språket under en ganska hektisk tid läsåret
2005-2006, när jag samtidigt studerade lärarprogrammet på distans i Göteborg
och undervisade nästan heltid i svenska och spanska på högstadiet. Just
språkhistorisk fördjupning ingick inte i nämnvärd bemärkelse i min undervisning
då, och en svår sjukdom bidrog
ytterligare till att förpassa mina språkhistoriska kunskaper till glömskan. Nu
hittade jag denna lilla pärla i hyllan: Svenska språket under sjuhundra år
av Gertrud Pettersson, jag bläddrade och började minnas.Jag fastnade för en beskrivning, som mina elever kan ha användning för när de ska fördjupa sig i de, dem och dom. Det handlar om vår enda stora språkförändring under de senaste tvåhundra åren, när vi släppte verbens pluralformer, till exempel gingo eller äro. Redan på 1700-talet, berättar Pettersson, tilläts singularformerna i vårdat talspråk. Sedan dröjde det ett tag innan det hände så mycket mer. August Strindberg vacklade mellan singular- och pluralformer i sin brevväxling, och Ture Nerman slopade pluralformerna både i sin debutbok Nidvisor och solsalmer (1909, notera stavningen!) och i tidningen Nya samhället, där han var redaktör på 1910-talet. I skönlitteratur utgiven på 1930-talet kan vi konstatera att de flesta författarna då enbart använde singularformer. Det gjorde även allt fler journalister: Dagens Nyheter följde efter 1943, och flera andra stora tidningar 1944. Proppen gick definitivt ur flaskan när Tidningarnas Telegrambyrå gav upp de gamla pluralformerna 1945 med stöd från den nybildade Nämnden för svensk språkvård. Intressant att notera är att Svenska Akademin protesterade, och dröjde ända till 1976 med att övergå till singularformer i Svenska Akademins ordbok (SAOB).
En språkförändring tar alltså tvåhundra år. Nu gäller det att översätta detta tidsperspektiv till förloppet för de och dem. När kommer nästa steg och hur ser det ut? Det får mina elever snart klura på.
Är inte t.ex. var/vart en liknande förändring som de/dem/dom? Varför skriver du "sista "? Förändras inte språket hela tiden? Nyligen fick vi ett nytt pronomen, hen. När jag gick i grundskolan var i dag det som gällde, inte idag etc.etc.
SvaraRaderaNu har jag redigerat ännu en gång för att förtydliga att jag avser större språkförändring.
RaderaJag upptäckte felet och ändrade "sista" till senaste. Språkförändring sker hela tiden, men större förändringar i ortografi och grammatik sker inte så ofta.
SvaraRaderaDe sammanfallna "var" och "vart" är ju än så länge ett regionalt fenomen, vilket väl inte "de" och "dem" kan sägas vara. Men det är ju möjligt att det slår igenom mer universellt så småningom. Man får hoppas inte.
SvaraRadera"Dom" har vi sagt mycket länge. Därför menar jag att just den formen står på tur att flyttas över till skriftspråket. Yngre talspråksförändringar är svårare att sia om, men t ex distinktionen mellan "före" och "innan" verkar vara på väg att upplösas, likaså "att" i "kommer att". I mina Svenska 2-grupper i fredags diskuterade vi hur situationen ser ut för våra reflexiva possessiva pronomen "sin", "sitt" och "sina". Vissa elever använder dem inte alls, medan andra reagerar starkt på att de fattas. Jag frågade dem om de trodde att detta var tecken på en språkförändring. Det kändes som om jag lyckades smitta dem åtminstone litet med min entusiasm, inte inför förändringen som sådan, utan inför att man kan levandegöra förändringsprocesser.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaI P1:s Språket säger Ylva Byrman: "… ’de’ och ’dem’ är ju vanliga ord, så det kommer ju att synas i text. Men jag vet inte varför just detta har blivit … fått stå som symbol för språkligt förfall, för det är ju det det har. Men det är ju också för att det kanske är en tappad distinktion, eller man upplever det som en tappad distinktion, för du får ju inte den här distinktionen mellan subjekt och objekt som de och dem … och det har ju folk kämpat för att lära sig och så är de nöjda med att de lyckats lära sig och det är så självklart att man har lärt sig det och att det här är den korrekta normen, och sen så kommer nån och säger: 'Nej, men det där kan vi strunta i.' ..." (början av programmet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=411) Jag menar att införandet av 'hen' är en betydligt snabbare och mer revolutionerande förändring om vi ska tala om förändringar och svenska pronomen: http://bit.ly/1v697Rd
SvaraRaderaEtableringen av nyordet hen är onekligen speciell. Någon får gärna utforma en uppgift kring den. Nu ska mina elever emellertid klura över de och dem. Det är andra gången jag låter en grupp göra uppgiften, men nu är den uppdaterad med flera nya källor från höstens debatt, och det ska bli intressant att se om eleverna kommer fram till annorlunda slutsatser.
Radera