Jonas Linderoth polemiserar i sin bok Lärarens återkomst - från förvirring till upprättelse mot ett konstruktivistiskt förhållningssätt till lärande, enligt vilket elevens egna kreativa utforskande av verkligheten eftersträvades, och som han menar har präglat både lärarutbildning och undervisning under de senaste decennierna. Det kan nog stämma till viss del, men i de två undervisningsmiljöer jag framför allt har erfarenhet av har aldrig detta fullt ut slagit igenom. Å ena sidan har behoven i nämnda miljöer - miljonprogramsområde och yrkesprogram - i allt högre grad krävt lärarledd undervisning, dvs berättande, visande och instruerande, medan vi lärare tydligt kunde se att eget arbete, individuellt eller i grupp, fordrade både studievana och självdisciplin, och därför inte gav så stora kunskaper för de flesta elever. Å andra sidan har skoldebatten svängt så pass kraftigt i Sverige sedan ett antal år, att "katederundervisning" knappast anses ålderdomligt längre. Retoriken jag mötte från politiker, huvudman, rektorer och styrdokument för femton år sedan, som ersatte undervisning med lärande, har nyanserats betydligt och så småningom nästan försvunnit. Karin Elmquist har skrivit ett långt och ambitiöst inlägg, där hon sammanfattar Linderoths bok med intressanta referenser inte endast till Linderoths egna teoretiska inspirationskällor Eleanor och James Gibson (det ekologiska perspektivet) och John Hatties metastudie, utan även till en rad svenska forskare och OECD. Läs både inlägg och bok! Själv behöver jag koka ner idéinnehållet till korta och praktiknära tankar(som jag brukar), så därför skriver jag nu också litet om vad Linderoths idéer betyder för mig i min undervisning. Jag väljer att utgå från Linderoths egen sammanfattning i slutet av boken, de delar som är tillämpliga inom svenskämnet eller allmänt.
1. Självständigt arbete berövar eleven läraren
Det är sant ur ett lärandeperspektiv, men ur ett motivationsperspektiv är det nödvändigt att variera arbetsformerna, särskilt i grupper, där många lider av koncentrationsproblem. Efter högst tjugo minuters föreläsning eller genomgång behöver eleverna få prata med varandra eller göra något annat som aktiverar dem. Även Elmquist utvecklar sina tankar kring variation i sitt inlägg.
2. Läraren ska berätta, visa och instruera
Detta har jag verkligen fått bekräftat i mitt arbete med ett mer avancerat kunskapsinnehåll i kombination med elever som har mindre förkunskaper och större svårigheter. Upprepad instruktion i olika former, mallar och stödstrukturer är oundgängliga verktyg. För många lossnar det i förståelsen när jag visar/modellerar hur jag gör själv när jag skriver eller läser en text, eller när jag visar och förklarar utifrån andra elevers exempel.3. Instruktion, kunskapstest och återkoppling stödjer lärande
Så försöker jag arbeta. Jag har inte mött många elever, som uttrycker att de vill ha lösare ramar, för att det blir roligare då. Tvärtom. De vill ha ordning och reda. Traditionella och tydliga strukturer som gör att jag vet vad eleven lär sig, och eleven vet vad som behöver göras. Tydlighet och transparens tror jag på.4. Tydliga ämnesgränser garanterar rika kunskaper och minimerar misslyckanden
De flesta ämnesövergripande arbetsområden kostar mer än de smakar för ett eller flera ämnen som ingår. Linderoth berättar om hur bildämnet inom temat svenska djur förväntades nöja sig med att erbjuda kritteckningar av djur på bekostnad av bildens centrala innehåll satir och skämtteckning. Som svensklärare har jag många gånger upplevt att mitt ämne reducerats till skrivgumma åt no eller so. Motsatta situationen har också inträffat. Att försöka hitta tematiska beröringspunkter mellan olika ämnen kan verka motiverande, men att upplösa gränserna helt utan att få ut tillräckligt av det i ämnesdjup är förödande. Linderoths resonemang om att minimera misslyckanden till ett ämne i stället för flera är nytt för mig, men jag kan tänka mig att det stämmer. Om eleven blir underkänd i ett arbete i historia, drabbar det bara det ämnet. Skadan är lätta att överblicka och reparera. I mitt nuvarande jobb arbetar jag varken tematiskt eller ämnesövergripande, men har fullt sjå med att få lektionstiden att räcka till att träna och examinera alla nödvändiga kunskaper och färdigheter inom ämnet.5. Klassrummet bör organiseras runt läraren
Absolut. Blickarna ska snabbt kunna vändas framåt mot mig och våra gemensamma lärytor whiteboarden och smartboarden. Det är av yttersta vikt att så många som möjligt förstår så mycket som möjligt av våra gemensamma genomgångar, så att jag kan använda resten av tiden till fördjupande och kompletterande förklaringar i stället för att upprepa den grundläggande informationen. Min tavla är nästan alltid full av information och förtydliganden i slutet av en lektion. Jag avbryter ibland elevernas egna uppgifter för att förklara eller fråga något. Möbleringen visar tydligt vilken "kanal" som är viktigast. Ibland lämnar eleverna klassrummet om jag tror att de kan arbeta bra någon annanstans, men när de sitter på sina platser vill jag kunna möta deras blickar.6. Kunskap utvecklas i en specifik domän och nytänkande förutsätter erfarenhet
Anslagstavlan är fullhängd av tips och mallar för språk, referatteknik, källkritik, disposition av uppsats mm. Bokhyllan är full av skönlitteratur och skrivpapper. Detta är vårt kunskapsområde. Vi tragglar källhänvisningar och erövrar boksidor. Kreativiteten hämmas inte, utan gynnas, av att eleverna bygger upp en rik referensrepertoar och kan hantverket att uttrycka sina tankar.7. Lärarstyrd undervisning ger större frihet på sikt
Elevinflytande har varit en ständig käpphäst i skolorganisationen, särskilt det formella inflytandet. Jag har aldrig lyckats få till en bra elevdelaktighet kring planering av undervisningen. Vad jag har gjort i gymnasiet är att eleverna i de högre kurserna har fått studera det centrala innehållet och kunskapskraven innan jag har spikat min kursplanering, så att jag i möjligaste mån kan inkludera några speciella idéer eller önskemål kring material, arbetsformer, kombinationer eller examinationsformer. Förutom delaktighet har ett pedagogiskt syfte varit att ge eleverna en överblick över hela kunskapsinnehållet, en slags förförståelse. Det har gått både bra och dåligt. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på om jag ska göra om det. Som så mycket annat är sådana aktiviteter mycket lärorika och inspirerande för ett fåtal, medan alltför många uppfattar momentet som onödigt och pratar bort tiden. Verkligt inflytande är istället att läraren styr undervisningen efter elevens pedagogiska behov.8. En bildad befolkning är överordnad elevens privata mål
Jag citerar Jonas Linderoth:De mål vi har som barn och i tonåren är inte alltid de mest genomtänkta. Valfrihet under skolåren kan därför visa sig leda till begränsade valmöjligheter under resten av livet. En tydlig styrning handlar inte om bristande elevdemokrati utan om omsorg och vuxenansvar.Jag upplever att detta är vårt nygamla ansvarsparadigm. Vi lämnar inte eleven i sticket under några slags falska förespeglingar om makt, utan vi vägleder på ett ansvarsfullt sätt. Ju större problem och svårigheter den enskilda eleven har, desto viktigare är det att vi lärare - och hela övriga vuxenvärlden - är tydliga. Aldrig tidigare har jag upplevt detta så starkt som i min nuvarande yrkesroll. Höga förväntningar och tydliga krav är den bästa gåvan eleverna kan få.
Detta var jag tvungen att formulera och processa för mig själv. Känns bra, men nu är det hög tid att börja granska dagens prov i språkhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar