Så blev jag lärare

Året var 2000. Jag hade just fyllt 40, och jag trivdes inte på jobbet, varken med arbetsuppgifterna eller ledarskapet. Min man sa så här:
- Är det inte dags att bestämma NÄR du ska sluta istället för OM du ska sluta? 

Det var vad jag behövde höra för att bestämma mig, så jag började febrilt söka möjliga jobb. Vad kan man bli med en ofullständig HR-utbildning och ganska kort och nischad erfarenhet? Inte lärare! 

Mormor, mamma, svärfar och min man var lärare. Jag visste allt om problemen i det yrket. Dessutom skulle det kräva flera års omskolning. 

Mamma fick cancer och låg plötsligt på sitt yttersta. Allt stod och vägde i livet. Jag såg ett vikariat i engelska och matematik i år 7-9. 
- Varför ska du bli lärare? frågade mamma. 
- Jag måste pröva, svarade jag. 

Jag fick vikariatet och började två dagar efter mammas död. Min man röjde i mammas lägenhet och jag slapp drunkna i sorg. Jag prövade mig fram och slet, räknade och läste på nätterna. Detta var rätt. Någonstans fann jag också kraften att försvara min uppsats i Uppsala och ta min examen från linjen för personal- och arbetslivsfrågor efter femton år. Därefter sade jag upp mig från min tillsvidareanställning vid socialförvaltningen och började studera: religionsvetenskap på dagarna och svenska på kvällarna. 

Det blev bara en termin religion, för sen såg jag en annons om "mina" ämnen: svenska och spanska. Det var i min mans skola. Spanskan läste jag in i Uppsala på 80-talet. Jag sökte. Dåvarande rektorn frågade min man om han hade något emot att hans fru fick arbete i samma skola. 
- Nejdå, svarade han. 

Sen gick det på räls. Jag fortsatte studera svenska och litteratur, kom in på den särskilda lärarutbildningen SÄL i Göteborg, tog examen 2007 under pågående cancerbehandling, fick flera metastaser, blev friskförklarad, Arete-meriterad, förstelärare och hamnade på yrkesprogram 2014. Där är jag nu.