Ingen vill sitta ensam

Jag jagar genom träslöjden i ett ärende, fortsätter in i syslöjden, och där står hon:

- Ingen vill vara ensam!
- Nej, det har du ju rätt i.
- När jag ser någon sitta ensam, går jag dit, för ingen ska sitta ensam.

Det är sant. Hur många gånger har vi inte hört det? "Det är okej. Jag trivs med att sitta själv". Det är inte okej. Alla vill ha gemenskap.

När eleverna går in i klassrummet, ska de vara trygga. Trygghet är bland annat att veta var man ska sitta och med vem man ska sitta. Slippa vänta på att bli vald eller bortvald. Slippa komma för sent bara för att själv kunna låtsas välja ensamheten. Det är min skyldighet som lärare att skapa den tryggheten. Jag väljer. Inte eleven.

Det gäller också vid grupparbete. Ibland behöver man samarbeta med någon som man känner sig trygg med. Ibland är det viktigt att göra en liten uppgift med precis vem som helst, bara för att känna att det går. Ibland behöver man en samarbetspartner som utmanar. Det är mitt jobb att veta vad som behövs.

När jag var liten tillämpades fortfarande ibland den där gräsliga, men smidiga lagindelningsmetoden, ni vet: Jag tar den, och du tar den och jag tar den och den är kvar till dig. Jag var den som ofta var kvar, och innan lagledaren hann visa sitt missnöje, skyndade jag mig att säga: 

- Jag är avbytare. Det är okej.

Sen satt jag där och tittade på medan andra hade roligt. Det var väldigt tråkigt, men ändå bättre än:

- Ta bollen då! Kom igen!

Vi kan inte göra alla till bra basketspelare eller till de populäraste i klassen, men en sak kan vi göra. Vi kan se till att ingen sitter ensam. Vi kan styra samarbetet för allas bästa. Vi kan ta oss tid att pussla ihop ett klimat där alla kommer till sin rätt så bra som möjligt.

Ingen vill sitta ensam.