Det viktiga mentorsuppdraget

I alla skolåldrar behövs en kontaktperson mellan eleven, hemmet och övriga skolan. Behovet av en mentor både ökar och minskar med åldern. Kontakterna med en speciell person minskar för de flesta elever och vårdnadshavare, men samordningen mellan olika yrkesgrupper ökar i takt med specialiseringen i högre stadier. Kombinationen hög specialisering och många elever med behov av stöd gör mentorsuppdraget extra viktigt, och precis där tycker jag mig befinna mig nu.

Avhoppen från gymnasiet är ett stort samhällsproblem, som riskerar att slänga ut många ungdomar i ett permanent utanförskap med droger, psykisk ohälsa och/eller kriminalitet. Enligt Tema-gruppen Unga i arbetslivet finns det tio huvudorsaker till att gymnasieelever hoppar av sina program, och för mig är det uppenbart att mentorn har en nyckelroll för att motverka de flesta av dem:
1. Mobbning, socialt utanförskap
2. Brist på pedagogiskt stöd i skolan
3. Vuxna som inte bryr sig
4. Dåligt bemötande i skolan
5. Bristfälligt pedagogiskt stöd i skolan efter en långvarig frånvaro (på grund av sjukdom eller missbruk)
6. Behov av mer praktik och mindre teori
7. Stökig skolmiljö
8. Fel programval
9. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte upptäcks under utbildningen
10. Dåliga hemförhållanden

Samtidigt som behoven av stöd och samordning ökar, finns starka traditioner som betonar elevens eget ansvar. Tyvärr ser jag inte att vi kommer så långt med den attityden. Om vi ska öka antalet elever som når en gymnasieexamen, måste vi ge mer stöd. Det finns ett betydande glapp mellan det stöd många av oss förstår eller förmår att ge och det stöd elever behöver för att kunna växa och öka sitt egenansvar. Så är det bara, och mentorn har den viktigaste rollen för att initiera och samordna det stödet.

Som mentor känner jag mina elever och i viss mån också deras vårdnadshavare. Det är jag som håller koll på närvaro, hälsa, humör, relationer och samlade resultat. Genom att snabbt upptäcka problem och hitta rätt lösning tillsammans med elever, vårdnadshavare, rektor, ämneslärare, kurator, skolsköterska med flera, kan vi hjälpa eleven att orka kämpa vidare och nå sin examen.

I min roll som ämneslärare är mentorn den jag vänder mig till så fort jag blir orolig för att eleven inte ska nå ett godkänt betyg. Att bara rapportera närvaron i datorn och resultaten i en lärplattform när så krävs, räcker inte alltid. Det räcker inte heller alltid att eleven har en engagerad mentor, som försöker motivera eleven, men jag ser en tydlig skillnad gentemot dem som inte har det stödet. Det syns nämligen på närvaron, och närvaron betyder allt. Den som är närvarande kan vi "fixa". Den som är frånvarande kan vi inte hjälpa alls. Den frånvarande riskerar vi att tappa, och den risken ökar med frånvaron.