Kraft, kamrater!

Detta blogginlägg är känslosamt och inte så genomtänkt. Det får vara så. Ondskan exploderar i terror. Syriska barn fryser i Libanon och drunknar i Medelhavet. Misstänksamheten breder ut sig och vinner anseende. Vilken skillnad gör mina futtiga ansträngningar? Uppgivet lättade jag på locket i min klass efter terrormorden i Paris. Jag möttes av nyanserade och kloka funderingar: vi måste förstå varandra, inte kategorisera varandra. Ondskan har ingen nationalitet eller religion. 

Vi har mycket att göra nu. Håll ihop och försök ingjuta mod i ungarna vi jobbar med. Med envishet, mod och kärlek ska vi lyckas övertyga dem och varandra om en bättre framtid med lite mer fred, tolerans och tillförsikt. Kraft, kamrater!