Nu har jag kommit så långt som gymnasielärare att jag tycker jag greppar läromedlens sammanfattning och vågar göra utvikningar med hjälp av min egen kurslitteratur. Ju mer jag läser, desto mer vill jag ändra i min planering. I språkhistorian ska jag nu gå igenom 1900-talets nusvenska och sammanfatta de stora historiska epokerna inför provet. Vi ska också blicka lite framåt mot pm-uppgiften om de, dem och dom som får avsluta terminen.
Jag
vill ha lite mer kött på benen än vad kapitlet i läroboken innehåller, så jag
tittade i min bokhylla bland papper och litteratur från min egen utbildning.
Jag studerade b-kursen i Svenska språket under en ganska hektisk tid läsåret
2005-2006, när jag samtidigt studerade lärarprogrammet på distans i Göteborg
och undervisade nästan heltid i svenska och spanska på högstadiet. Just
språkhistorisk fördjupning ingick inte i nämnvärd bemärkelse i min undervisning
då, och en svår sjukdom bidrog
ytterligare till att förpassa mina språkhistoriska kunskaper till glömskan. Nu
hittade jag denna lilla pärla i hyllan: Svenska språket under sjuhundra år
av Gertrud Pettersson, jag bläddrade och började minnas.Jag fastnade för en beskrivning, som mina elever kan ha användning för när de ska fördjupa sig i de, dem och dom. Det handlar om vår enda stora språkförändring under de senaste tvåhundra åren, när vi släppte verbens pluralformer, till exempel gingo eller äro. Redan på 1700-talet, berättar Pettersson, tilläts singularformerna i vårdat talspråk. Sedan dröjde det ett tag innan det hände så mycket mer. August Strindberg vacklade mellan singular- och pluralformer i sin brevväxling, och Ture Nerman slopade pluralformerna både i sin debutbok Nidvisor och solsalmer (1909, notera stavningen!) och i tidningen Nya samhället, där han var redaktör på 1910-talet. I skönlitteratur utgiven på 1930-talet kan vi konstatera att de flesta författarna då enbart använde singularformer. Det gjorde även allt fler journalister: Dagens Nyheter följde efter 1943, och flera andra stora tidningar 1944. Proppen gick definitivt ur flaskan när Tidningarnas Telegrambyrå gav upp de gamla pluralformerna 1945 med stöd från den nybildade Nämnden för svensk språkvård. Intressant att notera är att Svenska Akademin protesterade, och dröjde ända till 1976 med att övergå till singularformer i Svenska Akademins ordbok (SAOB).
En språkförändring tar alltså tvåhundra år. Nu gäller det att översätta detta tidsperspektiv till förloppet för de och dem. När kommer nästa steg och hur ser det ut? Det får mina elever snart klura på.










