En språklig förändring tar 200 år

Nu har jag kommit så långt som gymnasielärare att jag tycker jag greppar läromedlens sammanfattning och vågar göra utvikningar med hjälp av min egen kurslitteratur. Ju mer jag läser, desto mer vill jag ändra i min planering. I språkhistorian ska jag nu gå igenom 1900-talets nusvenska och sammanfatta de stora historiska epokerna inför provet. Vi ska också blicka lite framåt mot pm-uppgiften om de, dem och dom som får avsluta terminen.


Jag vill ha lite mer kött på benen än vad kapitlet i läroboken innehåller, så jag tittade i min bokhylla bland papper och litteratur från min egen utbildning. Jag studerade b-kursen i Svenska språket under en ganska hektisk tid läsåret 2005-2006, när jag samtidigt studerade lärarprogrammet på distans i Göteborg och undervisade nästan heltid i svenska och spanska på högstadiet. Just språkhistorisk fördjupning ingick inte i nämnvärd bemärkelse i min undervisning då, och en svår sjukdom bidrog ytterligare till att förpassa mina språkhistoriska kunskaper till glömskan. Nu hittade jag denna lilla pärla i hyllan: Svenska språket under sjuhundra år av Gertrud Pettersson, jag bläddrade och började minnas.


Jag fastnade för en beskrivning, som mina elever kan ha användning för när de ska fördjupa sig i  de, dem och dom. Det handlar om vår enda stora språkförändring under de senaste tvåhundra åren, när vi släppte verbens pluralformer, till exempel gingo eller äro. Redan på 1700-talet, berättar Pettersson, tilläts singularformerna i vårdat talspråk. Sedan dröjde det ett tag innan det hände så mycket mer. August Strindberg vacklade mellan singular- och pluralformer i sin brevväxling, och Ture Nerman slopade pluralformerna både i sin debutbok Nidvisor och solsalmer (1909, notera stavningen!) och i tidningen Nya samhället, där han var redaktör på 1910-talet. I skönlitteratur utgiven på 1930-talet kan vi konstatera att de flesta författarna då enbart använde singularformer. Det gjorde även allt fler journalister: Dagens Nyheter följde efter 1943, och flera andra stora tidningar 1944. Proppen gick definitivt ur flaskan när Tidningarnas Telegrambyrå gav upp de gamla pluralformerna 1945 med stöd från den nybildade Nämnden för svensk språkvård. Intressant att notera är att Svenska Akademin protesterade, och dröjde ända till 1976 med att övergå till singularformer i Svenska Akademins ordbok (SAOB).



En språkförändring tar alltså tvåhundra år. Nu gäller det att översätta detta tidsperspektiv till förloppet för de och dem. När kommer nästa steg och hur ser det ut? Det får mina elever snart klura på.
 

Det kom ett rop på hjälp

Ett inlägg i ett lärarforum igår kastade mig tillbaka två år i tiden. Jag känner igen mycket i det min unga kollega beskriver. Jag vet också att jag som lärare kan vända situationen med rätt strategier, men att det kräver ett hårt och systematiskt arbete. Jag lyckas inte alltid, troligen för att jag inte står ut med att vara så systematisk som det kanske skulle krävas. Så här lyder inlägget, som jag läste igår:

Hej! Jag jobbar mitt första år som lärare i svenska och skulle behöva lite råd. Jag jobbar 100% och har bara yrkesförberedande klasser där majoriteten av eleverna går byggprogram. Det är väldigt svårt att få igång eleverna och det är svårt att göra lektioner som intresserar dessa elever. Oftast är eleverna otroligt pratiga. De skolkar, kommer sent, smyger med mobiler, och är till och med riktigt otrevliga ibland. Jag har verkligen svårt själv just nu att hitta motivationen till att ens försöka göra intressanta lektioner... Finns det någon av er som har något tips till mig som ni tror kan fånga upp dessa elever? Någon rolig uppgift som fungerat för er i stökiga klasser? 

Senast idag fick jag höra från en kollega hur några i min ena klass klagar på att svenskfröken alltid är sur. Jag tappar verkligen orken... Eleverna i denna klass hade dagen före detta samtal fått en utskällning av mig då de (på allvar) brottades på golvet, kallade varandra bög och hora samt att en elev satt och filmade mig med sin mobil via snapchat (jag kom på eleven och blev riktigt arg). Allt under lektionstid. Vad kan jag göra?

Förlåt för ett så långt meddelande, men skulle bli så tacksam för något bra tips. /Nyexad, skittrött, ledsen, utmattad lärare.

Många lärare har svarat med goda konkreta råd om t ex uppgifter, struktur, relationsbygge och stöd i den egna organisationen. Även jag har försökt att förmedla något, och jag hoppas svaren fick situationen att kännas lite lättare att överblicka och ta sig an. Vi var många som kände igen oss, och kommentarerna lär bli fler. Det är numera ofta oroligt i många ettor på yrkesprogram efter en utveckling med sjunkande söktryck och många elever med låg motivation. Jag hoppas och tror emellertid att det har börjat vända uppåt nu.

Två aspekter slår mig i ljuset av mina egna erfarenheter och funderingar kring dem. För det första är det fantastiskt att med några knapptryckningar kunna meddela sig med tusentals erfarna kollegor, och snabbt få ta del av många goda råd. Det har hjälpt mig mycket, och jag tror även att jag själv har lyckats hjälpa andra ibland, inte minst genom att jag har berättat ganska öppet om mina vedermödor i denna blogg. Allt jag har lärt mig av det utvidgade kollegiet i sociala medier är numera så integrerat i min yrkeskunskap, att jag inte längre kan urskilja den lärare jag vore utan det stödet.

För det andra finns det en viktig perspektivskillnad att beakta. Som lärare ser vi ofta kaos, stök och negativa attityder, vilket kan ge oss en känsla av utsatthet och uppgivenhet. Eleverna å sin sida, även de som inte "stökar", upplever inte alltid situationen på samma sätt. De ser en sur lärare. De känner sig kanske inte sedda av läraren. De lider av att inte få arbetsro. De tycker uppgifterna är svåra att förstå. De är upptagna av sina roller i gruppen. De har tråkigt. De är trötta. Insikten om dessa olika perspektiv har hjälpt mig att se praktiskt på problem och sedan hitta lösningar, ett ständigt pågående arbete.

Detta aktualiserades för mig förra veckan, när jag i två elevenkäter i Svenska 2 läste att jag "favoriserar" tjejerna i gruppen. Samma vecka hade en flicka i min Svenska 3-grupp antytt att pojkarna fick mer uppmärksamhet, men det redde vi ut direkt i ett samtal. Jag funderade en vecka på hur jag skulle gå vidare med tvåorna, eftersom vi har en bra stämning (se bilden) i gruppen. Igår lade jag ut en trevare och hade ett bra samtal med två elever, vilket ledde till att vi förstod varandra bättre. "Du är hårdare mot oss killar. Det är inget personligt mot dig. Det bara känns så." Jag fick tänka till en del kring grupp/individ, budskap, lågaffektivt bemötande, att gå ut och andas, "slängar med sleven" med mera. Det var ett sånt där nyttigt samtal, som - hoppas jag - gjorde mig till en lite bättre lärare.

Vulkanupplevelser. Att välja mellan motivation och validitet

För två år sedan deltog jag i Skolverkets webbkurs Bedömning och betyg. I en film berättar Anna Karlefjärd om hur hon som geografilärare undervisade om de processer som ger upphov till vulkaner. Hon brukade avsluta arbetsområdet med att låta eleverna bygga stora vulkaner i papier maché och få dem att spruta med hjälp av bakpulver och karamellfärg, ända tills hon kom på att dessa vulkaner inte visade om eleverna hade förstått hur riktiga vulkaner fungerar. Hon hade planerat rolig undervisning: "Vad ska jag göra?" istället för valid undervisning: "Vad behöver eleverna lära sig och vad ska jag bedöma?" Hennes slutsats blev inte att avstå från papier maché-vulkanerna, utan att komplettera dem med relevanta frågeställningar. Resonemanget i filmen och kursen leder sedan vidare till begreppet baklängesplanering, vilket innebär att planera undervisningen med siktet inställt på vad den skall leda till, alltså syftet, så att bedömningen av elevernas arbete verkligen överensstämmer med kunskapskraven, så kallad alignment, dvs överensstämmelse mellan mål, syfte, planering, undervisning och bedömning.

Under den senaste tiden har jag brottats med en liknande självrannsakan. Jag har i Svenska 2 nyligen planerat och genomfört ett nytt litterärt arbetsområde som jag kände mig osäker på, såväl hur det skulle tas emot av eleverna, som hur väl det skulle ge dem möjlighet att erövra och visa relevanta kunskaper. Min tidigare modell med översiktliga studier av sex epoker, följda av ett prov, var inte bra. Eleverna hade svårt att sovra,  och tyckte att området skulle delas upp. Det något otympliga namnet på mitt nya arbetsområde är"Antik, medeltid, renässans och kärlek". Jag ville gå igenom även de tidigaste litterära epokerna, om än ganska översiktligt, och samtidigt koppla dem till en allmän introduktion i litterära begrepp. Vi har utgått från Svenska impulser 2. Eleverna har fått läxförhör på avsnitt om litteraturens ursprung och antiken, skrivit en helvetesskildring inspirerad av Dante och besvarat textfrågor om utdrag av Cervantes och Shakespeare. Vi tittade också på en filmatisering av Romeo och Julia i ett nutida Verona med Leonardo Di Caprio i rollen som Romeo.

Parallellt med epokarbetet har vi läst Vägen av Cormac McCarthy. Jag valde alltså inte att placera romanen i ett dystopitema, utan presenterade den som en tidlös och annorlunda roman med ett starkt kärlekstema. Under läsningen har eleverna fått skrivuppgifter - läsloggar - om olika litterära begrepp, t ex karaktärer och tema. Vi har också haft gruppdiskussioner/boksamtal inför skrivandet. Syftet med det var dubbelt: dels samlades de elever, vilka slarvat med sin läsning, upp på ett smidigt sätt, dels gav deltagarna varandra nya infallsvinklar inför skrivandet. Tanken var att jag även i år skulle försöka få igång ett kollaborativt lärande genom att dela in eleverna i läsgrupper, och för detta ändamål skapade jag team i Vklass. Det visade sig kosta mer än det smakade. Interagerandet i grupperna var svårt att få igång, och svårt att synkronisera. Att göra flera olika saker samtidigt i olika forum blev för splittrat för eleverna. Att överblicka texterna i en lärplattform som kräver inloggning med e-legitimation flera gånger per dag blev inte smidigt för mig. Jag kom på att jag ville samla varje elevs läsloggar i ett dokument också, och det genererade ännu mer jobb. Nästa gång kommer jag att låta eleverna fylla på med sina läsloggar i ett delat dokument istället. Trots detta trassel vill jag beteckna arbetet med boken som lyckat. Precis som i tidigare grupper, utvecklades McCarthys roman i elevernas arbete från tråkig, enformig och dyster till intressant, spännande och viktig. Den är roligare att arbeta med än att läsa.

För att knyta ihop denna ganska lösa påse, fick eleverna gruppvis göra en muntlig jämförelse av tema, motiv och budskap i Vägen, Romeo och Julia samt i två textutdrag från läroboken, samtliga med ett mer eller mindre tydligt kärlekstema. Det var här jag började tvivla. Var det verkligen någon mening med en sådan gruppuppgift? Vad skulle den ge? Hur skulle jag kunna urskilja individuella kunskaper i en grupp? Jag bestämde mig ändå för att sjösätta uppgiften utan större förväntningar än att eleverna skulle få lite motivationshöjande variation som skapade en positiv inställning inför kommande litteraturuppgifter. Ingen direkt examination alltså, utan snarare en övning.

Mina farhågor om "vulkanupplevelse" kom på skam. De flesta grupper genomförde en bra samordning av goda individuella prestationer, där jag lätt kunde bedöma muntlig mottagaranpassning och disposition. Den litterära "analysen" blev inte så djup eller bred på alla håll, men det intressanta var att alla elever intog en seriös analytisk hållning till materialet och utforskade teman, likheter och olikheter. Den introduktionen kommer att ge eleverna god draghjälp när vi nästa termin ska arbeta med upplysningen, romantiken och Dr Jekyll och Mr Hyde.

På måndag börjar jag med språkhistoria i Svenska 3. Jag känner mig rätt trygg i att låta eleverna träna på futharken genom att spela Runjakten en liten stund innan de tyder inskrifter och slutligen skriver sin egen runsten.

Språket förändras ständigt och bruket vinner över normen

Min kollega Henrik Birkebo i Trollhättan har skrivit en mycket uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet, Nu är det dags att slopa de och dem, som föreslår en språkreform av skriftspråksformerna de och dem. Reaktionerna på artikeln vittnar om olika bevekelsegrunder och möjligen olika syn på hur språk utvecklas. Jag ser två huvudfrågor som delvis blandas samman:

1. Hur förändras språk?
2. Vilken är skolans roll?

Hur förändras språk?

Vi som undervisar i svenska är ganska överens om hur språkförändring går till, eftersom det är något vi undervisar om, åtminstone i högre årskurser. Ett ofta använt uttryck lyder "bruket vinner över normen", vilket innebär att vårt faktiska sätt att använda språket så småningom bildar ny norm för hur det ska användas. I fallet med de och dem handlar det om hur talspråk och skriftspråk förhåller sig till varandra. Talspråket förändras över tid, och när skillnaden mellan tal och skrift blir alltför besvärlig att hantera, förändras skriftspråket. Senaste exemplet på en tydlig allmän förändring var när TT slopade pluralformerna i verb 1945, varpå övriga samhället snabbt följde efter. Själv reagerar jag fortfarande på sammanblandningen av konjunktionen innan och prepositionen före, men numera accepteras de som synonyma i SAOL, Svenska Akademins ordlista.

Nu befinner vi oss i en situation, där i stort sett alla infödda svenskar i Sverige uttalar de och dem som dom. Vi erkänner dom som talspråk och uppfattar oftast ett skriftspråkligt uttal som konstlat eller till och med inkorrekt. Många människor i olika åldrar som har svårigheter att tillämpa de och dem på rätt sätt har löst problemet genom att konsekvent skriva dem även i subjektsställning, ett fel som måste anses värre än att skriva dom. Henrik Birkebo menar att tiden är mogen för en språkreform, för vilket han mött mycket kritik i sociala medier, men han var inte först, utan det var professorerna.

För tre år sedan, i oktober 2013, intervjuades Per Ledin, professor i svenska vid Örebro universitet i Språket i P1 om de och dem. Han föreslog att formen dom skulle upptas i skriftspråket, och angav bland annat demokratiska skäl. Lisa Holm, professor i svenska vid Lunds universitet, skrev i augusti 2014 en debattartikel, där även hon förslog den språkreform samma sak. Samma år medverkade hon i  radioprogrammet Språket i P1 och utvecklade sina ideer. I programmet medverkade även Jan-Ola Östman, professor vid Helsingfors unversitet, och redogjorde för situationen i finlandssvenskan, som är ganska annorlunda. Kort efter detta radioprogram hade Henrik Birkebo och jag en diskussion  om de och dem på Facebook, där vi intog olika ståndpunkter. Jag menade att tiden nu var mogen för en reform, medan Henrik utvecklade sina argument för att behålla åtskillnaden ett tag till. Högtidligt, men skämtsamt, fattade vi beslut om att bordlägga frågan sisådär en femtio år till kommande generation. I ett inlägg skrev jag då en pm-uppgift om de och dem för Svenska 3 i gymnasieskolan med länkar till texter och radioprogram i ämnet. Det är en uppgift som jag själv använder i undervisningen. Nu har jag fått anledning att revidera mina källor och inkludera både Henriks artikel och docent Lars Melins replik, som handlar om elevers möjligheter att lära sig de och dem, och därmed kommer jag in på skolans roll.

Vilken är skolans roll?

Det är fullt möjligt att som lärare på ett plan diskutera språkförändring parallellt med att på ett annat plan ge våra elever den undervisning de behöver för att behärska språket som det ser ut idag. Det gör Henrik Birkebo. Det gör jag. Det gör de flesta svensklärare. Att vara lärare innebär att göra saker på flera plan och att inta olika roller i olika situationer. Att vi nu förespråkar en justering av skriftspråket innebär inte att vi vill ställa lägre krav på elever. Vi tvingar dem att kämpa hårt med detta, och under överskådlig tid kommer de att behöva behärska de och dem för att tas på allvar. Det handlar heller inte om att vi är slöa. Vi försöker rusta våra elever så bra vi kan med respons, vägledning, genomgångar och övningar, men vi ser att slaget är förlorat på sikt. Frågan är bara på hur lång sikt. Som professorerna Holm och Ledin hävdar, är det ytterst en demokratifråga, vilket blir  tydligt när förtvivlade studenter, som Ledin berättar, kommer fram efter föreläsningen, avslöjar att de inte kan detta och frågar vad de ska göra. Visst kan vi hävda att det bara handlar om undervisning och skärpta krav, men allt fler riskerar att slås ut. Förr eller senare hamnar de och dem på språkhistoriens sophög vare sig vi vill eller inte. Fram till dess kämpar vi lärare och elever på.

Reviderad praxis för bedömning och dokumentation

Inspirerad av diskussioner om formativ och summativ bedömning i Facebookgrupperna Bedömning i gymnasieskolan respektive Svensklärarna återvänder jag till en kär käpphäst tillika trevlig kombo: bedömning och dokumentation.

I ett tidigare inlägg beskrev jag mina rutiner för dokumentation och information om bedömning. Precis som allt annat innehåll i arbetet i och kring undervisning utsätter jag detta område ständigt för kritisk revision och omarbetning. Vid tiden för mitt inlägg i februari 2015 försökte jag överleva mitt första år i gymnasieskolan som svensklärare på heltid, vilket för alla är en utmaning, även om det underlättar att grupperna på yrkesprogram är mindre. Jag arbetade i huvudsak med fyra verktyg; uppgiftsmatriser på papper eller digitalt, kunskapsmatris för hela kursen för varje elev i Excel, checklista på papper och skriftligt omdöme till elever och vårdnadshavare i vår lärplattform. Utöver dessa fyra verktyg för summativ bedömning arbetade jag med formativ bedömning, dvs framåtsyftande återkoppling i GoogleDrive, där mina elever skrev i stort sett alla sina texter.

Sedan dess har jag provat att frångå GoogleDrive under ett år för att på skolans uppmaning prova vår nya lärplattform Vklass och molntjänsten Office 365. I dagens inlägg fördjupar jag inte i varför jag i år har återgått till GoogleDrive, utan beskriver istället hur mina rutiner ser ut just nu. Den som följer mig på Twitter eller Facebook känner säkerligen till hur jag resonerar kring de olika verktygen.

Eleverna skriver alltså sina texter i GoogleDrive. Under skrivprocessen och efter att deras första utkast är klart får de formativ respons i form av kommentarer i sina dokument. Stora och svårare arbeten, som t ex den första utredande texten med flera källor, kräver mycket respons både i dokumentet och muntligt i klassrummet. Det kan bli en hel del konversation innan ett utkast är klart, varefter jag kräver att eleverna bearbetar sina utkast före slutbedömning. De allra minsta uppgifterna, som t ex en läslogg, får bara någon kommentar om något uppenbart fattas och därefter en samlad summativ bedömning tillsammans med en eventuell framåtsyftande kommentar. Rena övningar får formativ respons efter behov. Att kombinera summativ och formativ bedömning är förenat med risker att den formativa försummas av eleven, men den risken kalkylerar jag med vid småuppgifter.

Några prov har jag inte haft ännu i år, men de kommer att skrivas i Word, lämnas in i lärplattformen Vklass och plagiatkontrolleras som vanligt. Såväl muntliga och skriftliga prov som bearbetade texter får en summativ bedömning. Där använder jag precis som tidigare oftast en uppgiftsmatris i min kommunikation med eleverna, men jag har försökt att göra den så uppgiftsspecifik som möjligt. Allt oftare skippar jag matrisformen helt i större arbetsområden och textarbeten, där fler kunskapskrav är inblandade, och listar istället kunskapskravets bedömningsaspekter, så att eleverna får en greppbar bild av vad de ska satsa på, som i denna presentation inför pm-skrivande i Svenska 3:

På prov, vilka kräver en fokuserad och välavgränsad aktivitet, tycker jag emellertid att en uppgiftsspecifik matris väl kan fylla sin funktion för många elever. Jag sätter alltså inte ett sammanfattande prov i form av en bokstav på prov och uppgifter, eftersom jag inte tycker att det fyller någon funktion när fler kunskapskrav är inblandade. Den elev som prompt vill ha ett betyg, kan lätt utläsa på vilken nivå jag har bedömt exempelvis språk respektive innehåll i en text. Dessa matriser sparar jag sedan på papper tillsammans med utskrifter av texter och prov.

Alla summativa bedömningar av prestationer i kursen, såväl muntliga som skriftliga, ska dokumenteras. Som tidigare gör jag detta i Excel i min dropbox, där jag har en arbetsbok för varje grupp och ett blad för varje elev med en kunskapsmatris för hela kursen. Sedan mitt förra inlägg har jag lärt mig att använda färger på ett nytt och tydligare sätt. Den nivå som är uppnådd på ett övertygande sätt är grön, medan den nivå som än så länge bara är uppnådd någon enstaka gång är gul.

Som lök på laxen eller grädde på moset, beroende på hur man ser det, ska ju detta naturligtvis dokumenteras i lärplattformen också, där det gudskelov är ordentligt rationaliserat. Det finns en matris i Vklass, där jag kan färga varje kunskapskrav grönt när det är helt uppfyllt, men det är ju inte så ofta. Desto oftare har jag anledning att notera i Hittills uppnådda mål. Där har vi några fraser att välja mellan för att ge en lägesrapport till elev och vårdnadshavare om huruvida målen i genomgångna moment är uppnådda, och om vad som eventuellt saknas. Här meddelas också sk F-varning om det skulle bli aktuellt. Fritextutrymmet används enbart till nödvändiga uppmaningar:

Precis som tidigare gör jag noteringar på en papperslista också, men den fungerar bara som en checklista. Det är Excel-matrisen som utgör underlag för betygssättningen i slutet av kursen. Utan den vet jag inte hur jag skulle klara mig. Om elevernas kursmatriser mot förmodan skulle försvinna från min Dropbox, har jag ett back-upsystem i form av pärmar med elevernas sparade arbeten och mina bedömningar. DET ÄR MYCKET JOBB med att hålla alla dessa verktyg aktuella, men jag tycker bara att jag gör vad som krävs för en rättssäker betygssättning.

Strukturerad observation synliggör lärarrollen för studenter

För första gången har jag studenter i gymnasieskolan, och för första gången på länge under den allra första terminens praktik, då de av naturliga skäl inte kan arbeta lika självständigt som studenter som kommit längre i sin utbildning. Det gäller att få syn på lärarrollen och prova på att växla från det invanda elevperspektivet till ett nytt lärarperspektiv. Inspirerad av ett skuggningsprojekt mellan lärare som jag deltog i vid min tidigare arbetsplats och tips från både nätkollegor och min man, satte jag samman ett observationsprotokoll, som mina båda studenter fick fylla i under en dubbellektion i Svenska 3:

Protokoll för observation av lektion under VFU1
Din första VFU syftar bland annat till att du ska lämna ditt elevperspektiv och börja inta ett lärarperspektiv. Under denna observation får du därför fokusera på hur lektionen är planerad och hur den genomförs med hjälp av följande frågor:

• Hur är lektionen organiserad; inledning, avslutning, övriga delar med innehåll, t ex genomgång med(utan frågor, diskussioner i hel/liten grupp, eget arbete mm. Hur disponeras tiden mellan läraraktivitet och elevaktivitet?
• Hur driver läraren lektionen framåt? Hur anpassar sig läraren efter eller reagerar på det som händer i klassrummet? Det kan t ex handla om att skapa arbetsro, skärpa fokus eller anpassa tidsåtgång till vissa moment.
• Vilka vänder sig läraren till? Hur fördelas talutrymmet i klassrummet? Används riktade frågor (no hands up)eller tillämpas handuppräckning? Är frågorna öppna eller styrda?
• (i mån av tid) Vad gör eleverna? Har de fokus på skolarbetet eller på annat? 

Den vänstra kolumnen är till för noteringar, medan man kan komplettera sina anteckningar sedan i den högra. Det går naturligtvis bra att skriva på dator också, vilket en av mina studenter gjorde. Efter observationen fick studenterna jämföra sina anteckningar med varandra, och sedan presentera sitt resultat för mig. Jag tycker att modellen gav mycket mer än jag hade förväntat mig. De kunde lätt identifiera lektionens olika delar, och därigenom förstå hur jag hade planerat för sammanhang och förståelse, som t ex agendan på tavlan och vilken funktion den har i min undervisning, korta eller långa genomgångar med olika hjälpmedel, enskild handledning till den som inte har förstått, gruppdiskussioner som ibland fungerar och ibland urartar till prat om annat osv. Detta ledde vidare till en gemensam reflektion och diskussion kring vilka konsekvenser lärarens olika beslut får, och jag upplevde att de på ett nytt och detaljerat sätt diskuterade vilka problem man ställs inför som lärare, t ex hur man balanserar mellan tillräcklig kollektiv instruktion och kompletterande individuell handledning.

Dessutom fick jag en nyttig återkoppling på hur elevaktiviteten faktiskt fungerade i olika delar av klassrummet vid olika tidpunkter. De upptäckte bland annat att flera elever har utvecklat en slags multitasking; de svarar adekvat på frågor samtidigt som de sysslar med något annat på datorn...

Win-win, alltså. Både studenterna och jag - och därmed eleverna - drog nytta av observationen med efterföljande samtal. Jag kommer absolut att utveckla detta lärorika arbetssätt tills nästa gång jag tar emot studenter, så att de kanske kan hinna med två olika observationer eller tidigarelägga aktiviteten, så att de sedan blir mer medvetna om både planering och genomförande av undervisning.